Etikettarkiv: vildmarksliv

Nära djuren och naturen från min uppväxt


Jag är ju uppvuxen på en lantgård och fick jobba med djuren från när jag var barn mellan ca sju till arton års ålder. För att göra det hårda slitet roligare så dresserade jag djuren – främst grisarna.

Kommunicerade också mycket med tjurkalvarna på så sätt att vi fick bra kontakt. Mitt lugn som jag alltid har utstrålat med djur gjorde att vi fick en ömsesidigt respekt och de blev lättare att hantera. En av kalvarna ”Alfred” följde mig som en hund. En annan ”Patrik” var mer bångstyrig och lekfull, som med glimten i ögat.  Och jag försökte rida på tjurkalvarna. Just det gick ju åt helvete för det mesta. Ibland fick jag sitta kvar, ligga ner på dem klappa på dem och gosa.

Men grisarna var väldigt lättdresserade – lättare att dressera än hundar. Favoritgrisarna Lisa och Sluggo var lika lättdresserade som min pappas militärtjänstehundar, schäfrar.. De grisarna kunde sitt, ligg, stanna kvar, stå på bakbenen. I vissa fall var grisarna även lättare att dressera än hundar. Min pappa hade alltid en tenorask i fickan som han skramlade med för att locka till sig grisarna.

pig-on-farm

Det var otroligt jobbigt för mig varje höst inför slakten – jag grät floder. 

Jag har alltid varit intresserad av naturen och det som är naturligt. Ju äldre jag blev desto mer intresserad blev jag av djurens naturliga beteenden före dressyr. Och från tioårsåldern drog jag till skogs med pappas militärhundar på helgerna och vi sov under bar himmel. Kände samspråk, vi var som en liten flock. Ute i det fria blev min fristad. Hundarna verkade också lyckliga där ute i skogen med mig.

Det är så nära mig, det äkta jag – som man kan komma.

Kniven SethIbland känner jag en djup längtan efter att ta min kniv och min hund och gå rakt ut i skogen, ut i vildmarken igen. Vi kunde få ett bra liv ihop där.

Mitt psyke och min kunskap håller för ett liv någon helt annanstans – långt borta från räkningar och internet.

Idag lever jag i någorlunda civilisation ihop med min sambo och min nya familj där vi hör ihop och bygger härifrån.

Men mina gamla vildmarksskador skulle antagligen inte heller palla ett vildmarksliv i längden idag. En krossad fot som läkt i felställning så jag knappt kan trampa på en tuva utan att den svullnar upp som en fotboll, samt många förfrysningsskador. Eventuellt en tå-ampuation att se framemot då läkaren kunde sticka en nål in en centimeter in under tånageln utan att jag reagerade. Men när han klämde på tån skrek jag. Kan inte sätta den tån i marken. Fantomsmärtorna i förfrusen vävnad, främst i mina fötter och knän är fruktansvärda. Värktabletter fungerar ju inte heller eftersom det inte finns någon blodgenomströmning.

Men det finns inget så rikt liv som det liv jag haft i vildmarken med mina slädhundar. Priset av ett liv i snövidderna är något som jag aldrig skulle ångra ens om jag kunde. Och en sådan önskan skulle ju hjälpa föga idag.

När jag inte längre kan viga mitt åt liv den vilda naturen så gör det mig lycklig att viga mitt liv åt att hjälpa hundar – jag vet att jag kan göra mycket gott för dem – särskilt hundar med aggressivt beteende som ingen verkar förstå. 

Djuren var mina bästa vänner väldigt tidigt, grisarna och kalvarna. Och hundarna. Hundar som har gått som en röd tråd genom mitt liv.

Mvh Seth

Vildsvinsmöte.


En höstkväll för ett par år sedan – i Västra Götaland – så tröttnade jag på civilisationen, tog på  mig skinnbyxorna, skinnanoraken och kängorna och hängde på mig min stora vildmarkskniv. Spände på mig ryggsäcken, band mitt renskinn på ryggsäcken och tog mina rottweilers Rolf och Ada i kopplena och gick rätt ut i skogen. Nattmörkret hade inte sänkt sig helt än.

Efter en stunds vandring kom vi fram till en fin glänta där jag tänkte att vi skulle slå nattläger. Då plötsligt stod där en vildsvinsgalt framför oss två meter bort. Han hade två honor i följe.

Spände loss hundarnas koppel och beordrade dem att stanna. De satte sig – på helspänn. Varje fiber i deras kroppar var beredda.

Jag tog fram min kniv och gick långsamt några steg fram mot galten. Min kroppshållning var rak och dominant, jag var säker och ställde mig framför honom, tittade honom i ögonen med kniven beredd framför mig. Jag talade lugnt till honom. Sa att: Jag och mina vänner tänkte ha en liten fest här i gläntan ikväll. Vill du bli vår  festmåltid – eller ska du kanske vända om och gå?

Galten gruffade och tog ett par steg fram emot mig. Då rusade mina hundar fram skällande mot den ca 70 kilo tunga besten med stora betar. Svinet valde reträtt, backade och rusade skriande bort in mellan träden i mörkret. Suggorna hade redan tagit till flykten. Beordrade hundarna att stanna – fast de ville följa efter.

Sedan tände jag en eld och vi åt, jag falukorv och Rolf och Ada fick hundmat som jag tagit med i ryggsäcken, med vatten. Det blev ingen vildsvinsstek den kvällen – men vi hade en fest ändå.

Lade mitt renskinn under en stor gran för det regnade – och skulle fortsätta regna hela natten. Sedan lade jag mig på renskinnet med en av hundarna på varje sida. Vi sov så gott där den natten. I vår skogsglänta.

Recept på ”Vildmarksgravad lax”


Jag har väl testat och ätit det mesta som är ”ätbart” i vildmarken, allt från vass rötter till  myror, orm och larver under barken på vissa typer av träd.
Man äter det som finns då nöden är som störst.

Det här är ett fint recept på hur man gör gravad fisk – i detta fallet öring, röding eller harr – i vildmarken.

– Fånga en fisk.

– Filea.
– Gräv en grop.

– Gnugga in salt i överskott och och hälften socker, vitpeppar och citron och dill om man har. Har du plastpåse eller folie så tar du det annars kan du:

– Samla granris och näver, lägg granriset i botten av gropen, sen björknävern – placera fileerna på nävret, täck över med näver och granris och lägg över jord eller fuktig mossa med ett antal stenar som tyngd över.

– Låt detta ligga minst ett dygn och ta sedan upp fisken.

Avnjutes som den är eller stek den lätt i panna över eld.

Serveras med nykokt potatis och smör eller creme fraiche.

Jättegott.

Bon appetit!

/Seth

Att rädda en tik – barnmorskan Seth.


Gästblogginlägg från Gittan:

Jag kommer aldrig att glömma då jag och min exsambo Seth vart förfrågade om att ta hand om ett antal huskies från en en tysk kille då han skulle iväg en vecka till Tyskland för att träffa sin flickvän som det knakade i fogarna med. Hundarna lämnades raskt till oss och killen stack iväg. Jag och Seth gick ner för att se till alla våra och hans hundar och det visade sig att en tik var högdräktig och väntade valpar. Inte något som vi hade räknat att bli lämnade med.

Nästa morgon när vi kommer ner i kenneln så låg den dräktiga tiken på sidan och hässjade och visade vitögonen och vi förstod att hon inte hade långt kvar, att åka hela vägen 15 mil till veterinären hade vi aldrig hunnit. Vi misstänkte redan med vår erfarenhet att valparna var döda och hon inte fick ut dem.

Här gällde det att agera snabbt för att rädda livet på tiken. En situation som krävde snabba beslut och Seth bad mig om någon typ av olja att att ta på händerna. Vi visste båda att Seth måste gå in i tiken för att få ut den eller de döda valpar som fanns i henne.

Seth gick försiktigt in med handen och hittade en liten baktass som visade att valpen låg fel och fick efter en stund ut den och plockade ut ett antal döda valpar. Ingen hade överlevt.

Tiken var helt lugn under denna procedur och när valparna var ute så gav vi henne vätskeersättning, tvättade henne och såg till att hon kom in till oss i värmen.

Vi glömmer aldrig hennes blick då Seth tog ut den sista valpen.

Hon var utmattad, men lugn och trygg. Som tacksam.

Vi var också utmattade känslomässigt – men nöjda med vår insats – det hade ju handlat om liv eller död och vi räddade det som gick så som situationen var.

Nästa dag tog vi tiken till en veterinär som konstaterade att vi räddat hennes liv. Tiken var snart på benen igen och hoppade runt med de andra hundarna. Hon verkade glad att ha fått livet åter. Vi begravde valparna på en fin plats.

När ägaren kom för att hämta sina hundar fick han en avhyvling för att han inte berättat för oss att tiken var dräktig. Man ska ju dessutom inte flytta ett dräktigt djur så nära förlossningen. Kanske var det den stressen som gjorde att valparna dog? Men det vet man ju inte. Sorglig historia – men vi räddade iaf en hund, tiken.

Birgitta Jonsson / Idre

Sommarliv i fjällen.


Några få foton från vår och sommar i Särnafjällen i norra Dalarna, ca år 2000-2003.

Vår turistkåta.

Tittut.


Vi hade åtta islandshästar.


Min exsambo Gittan tog turister på ridturer.


Ridturer året om.

Hundarna tittar upp mot huset. Vi hade 30 hundgårdar (en hundgård = mindre avdelad inhägn med  hundkoja) och ca 75 hundar samtidigt och valpgårdar för tikar med valpar.

Boden där vi hade sjukstuga för hundarna, foder och dragselen. Taket är i gammal traditionell stil.


Kvällning hemma på gården.


Ada och Rolf, Gunvalds pappa – även de älskade att dragträna.


Lille Gunvald ca ett halvår gammal fjäskar för sin pappa Rolf och slickar honom i mungipan. Rolf var den störste Rottweiler jag sett, 75 cm i mankhöjd. När han låg under köksbordet och reste sig gick han iväg med bordet.


Min son Pierre när vi var ute i vildmarken.


Flugfiske i lugn och ro.

Sommarnattsvy över Städjan, från köksfönstret.

Lite fler foton, bla från hundslädsturer på vintern finns HÄR.

Mvh Seth

Crocodile-Dundeeknivarna jag gjort.


Jag har alltid tyckt om hantverk, har också skulpterat en del, samt gjort träskålar och knivar, bredvid rent snickararbete.

Natur och naturmaterial är viktiga för mig.

När jag var ute i Idrefjällen med mina hundspann på vildmarksupplevelser med turister hade jag en vacker skinnanorak som en samekvinna hade sytt till mig utav renskinn. Ett fantastiskt plagg med hål och skinntofsar för vattenavrinning. Idag ganska slitet och en kär ägodel.

Jag hade också min vildmarkskniv på 32 centimeter. Den gjorde jag utav ett exklusivt träslag och älghorn. Ränderna är gjorda av ett rött afrikanskt träslag som är en rot jag inte minns namnet på och rent silver, de svarta ränderna är ett annat afrikanskt träslag och det vita är älghorn och med mammut på änden. Mammutbenet köpte jag på nätet med certifikat och ska vara 30 miljoner år gammalt. Knivbladen är Bowie-blad från USA och knivslidan har jag skurit till och handsytt.

Min son Pierre var med mig i tre år i vildmarken. Idag är Pierre inte särskilt förtjust i pytt i panna – eftersom det var vår middag nästan varje dag under tre år. Praktiskt att bara att slänga in fryspaket i väskorna och sen höll väderleken maten fryst.
Men Pierre fick också en specialgjord kniv som han använde, som jag hade gjort till honom – också med mammut.

Mina knivar är inte helt olika den berömda kniven från filmen Crocodile Dundee – och de är välanvända. Men de hänger hemma som dekoration hos mig och min son idag. De knivarna bryter ju ganska grovt mot knivlagen..

Crocodile Dundee: ”This is a knife!”

Jag har gjort andra knivar också. Knivbladen beställer jag, sedan gör jag skaften och polerar dem. Här har jag gjort lådan också. Inte hunnit polera det japanska knivbladet.


Men den mest fascinerande kniven jag sett är denna, som jag hittade under golvbrädorna i ett hus vi hade i Alingsås. På stämpeln på bladet står det A. Stören Kristiania. Märkningen Kristiania var under denna tidsera egentligen namnet för Oslo.

Historien om huset där jag hittade kniven under gamla golvbrädor är lite spännande och härstammar från någon gång runt år 1700-1800. Gårdens föregående ägare hade forskat lite om de föregående ägarna och kollat upp kyrkböcker mm.

På den tiden var det endast denna lilla stuga som fanns på gården och där bodde en familj. En dag kom mannen hem tidigare än förväntat och frun i huset hade besök av en annan man och dom ertappades mitt i en sexakt.

Den hemkommande mannen vart så ilsken så han tog sitt bylte med flaska och annat tungt – och slog den andra mannen i huvudet- varav mannen föll till backen och dog. Mördaren sattes på tukthus resten av sitt liv och frun bodde kvar som änka där på gården resten av sitt liv.

Men hur kom den här vackra kniven dit under deras golvbrädor och vad är dess historia?

Hundman som kör KBT/HBT för hundar


Jag förmedlar som vägledande mentor kommunikationen emellan hund och människa för att öka förståelsen och ge handlingsverktyg på enkla praktiska sätt i problemlösningen.

Sedan kör vi vidare med beteendeträning under kontrollerade former för att avhjälpa problemen.

Jag observerar och analyserar men teoretiserar inte över djupa psykologiska orsaker till problem, även om hela bilden är viktig.

Har hunden upplevt ett trauma är det väldigt viktigt att jag får veta det. Ibland vet man dock inte vad en omplaceringshund kommer från för erfarenheter. Ibland mörkar tyvärr folk när de lämnar ifrån sig en hund till omplacering, för att de tror att de lättare blir av med sitt samvetsansvar.. Men jag ser ändå väldigt mycket av beteendena när jag tolkar hundens signaler.

Jag ser övergripande på en situation med hundar och människor och läser av allas – hund och människas reaktioner och tolkar till en analys utav min livslånga erfarenhet. Och ger en metod anpassad till just det fallet. Ofta så till synes enkelt. Men hundägarna som söker min hjälp har inte alls haft det enkelt och har försökt allt de kunnat.

Har använt samma metoder med ca 300 hundar under åren. Hade med min förra sambo en draghundsverksamhet i fjällen. Vi hade under de åren total runt 300 hundar för att få ihop elva-tolv hundspann och då hade vi samtidigt ca 75 hundar att ta hand om och leda och tolv oerfarna turister på hundspannen bakom mig.

Jag är pragmatiker, man kan säga att vid problemlösning använder jag beteendeterapi på hund – HBT. Hunden och även människan måste konfronteras med det som är svårt – för att komma framåt.Utan svåra ord.

KBT – kognitiv beteendeterapi fungerar bra på människor.  Här går jag inte in i analys av vad hundars kognitiva uppfattningsförmåga är, därför är det bättre att kalla min hundmetod för HBT – men om de har ett visst beteende så kan de lära om – via träning med konfrontation av de jobbiga situationerna – precis som människor.

Med 75 hundar fanns inget utrymme eller behov att överanalysera varje hund. Att få alla individer att fungera tillsammans betydde nödvändig harmoni i flocken – vilket gjorde individerna mer stabila och trygga. Vad jag kan på alla mina elva fingrar är flockbeteenden och att ge ett tryggt ledarskap, där samverkan är i fokus. Att se och göra vad som krävs för att få enheten, vilken den än är ska fungera.

Att vara ledare har aldrig varit mig främmande. Har haft många höga chefsjobb i stora företag och även varit mentor för skolungdomar. Ledarskap för mig har alltid handlat om att ena, hjälpa och föra framåt. Inte att hävda mig själv. Att vara en ledare är inget självändamål för att känna makt. Att vara ledare är inget man bara utropar sig själv till – utan flocken gör det när de sett vem som leder dem till det bästa gemensamma.

Jag kände alla mina hundar när jag ropade på dem i frihägnet och de kom framrusande. Kände igen varje skall. Visste deras position i flocken, deras styrkor och svagheter.

Gick igenom hundgården varje morgon för att se hur hundarna mådde och såg direkt om något var annorlunda, kanske om vård behövdes eller en hund behövde vila. Där kan jag berätta mycket mer. Men det skall jag göra i min bok om hundar som en närstående pushar mig att skriva..

Min sambo och andra kallar mig ibland för Hundmannen. Och jo – jag känner igen mig. Från barndomen har hundarna betytt allt för mig. Det är därför jag håller på. Min sambo påstår att jag ibland morrar i sömnen och lyfter överläppen. Men det får stå för henne. 😉

Relaterade inlägg på bloggen:
”Mjuka eller hårda” linjen i hundfostran?
Problemhund – min metod – mjuk men bestämd.

Mvh
Seth

Lästips: En intervju om draghund.


När jag var verksam med draghund blev jag intervjuad i Ekoturismskolan. Ur intervjun:

Seth Sjöblom har 30 års erfarenhet av slädhundar, har deltagit i många långdistanstävlingar i fjällmiljö, och har även varit förbundskapten för Svenska Landslaget i medel– och långdistans för slädhundar.”

-Det positivaste är när man får folk att växa med upplevelsen. De flesta upptäcker efter första dygnet att de har många fler egenskaper, som kommer fram då de får rätt instruktioner, bra ledarskap och ett positivt bemötande. De växer som personer och vill göra mer!”


Hundspann en draghjälp för turismen
Länk i rubriken. Hela intervjun nedan:

”Att använda hundar som ett sätt att förflytta sig på, är ett uråldrigt sätt för människan att ta sig fram i arktiska områden. Att transportera sig själv och sin utrustning med hjälp av hundar härstammar från inuitfolk och sibiriska ursprungsfolk. När man förmedlar detta arv är det mycket viktigt för deltagarna på turen att få en relation till hundarna. Människan och hunden har ju en lång och mångsidig samarbetshistoria. Hunden har vaktat över oss, fått mat av oss och formats tillsammans med oss i något som både hunden och människan är skapta för – att leva i grupp.

Kanske är det så att i samarbetet med draghundarna, vid rasten då man klappar om dem för gott arbete eller när man selar av, väcks ursprungliga känslor av välbefinnande även hos moderna
människor.

Tjusningen med att färdas med draghundar är nog för de flesta att ha kontroll och kommunikation med hundarna. Sedan är det ju också ett suveränt sätt att ta sig fram snabbt genom snölandskapet utan buller. Det skapar en extra närhet till naturen.

Människor som kommer för att åka på hundspannsturerär ofta de som har en dröm sprungen ur olika äventyrsböcker och berättelser. Det är också många som hört bekanta berätta om charmen och kraften, som ett spann hundar kan utväxla när de arbetar sig fram genom meterdjup snö. Hur tjusningen finns där när man tar sig fram genom skogar och över fjäll, i snöstorm eller i skinande solsken och det enda som hörs är hundarnas flåsande och ljudet av tassarna i den kalla snön. De som
kommer för att åka hundspann är allt i från barnfamiljer som vill göra något speciellt tillsammans, till den extremt äventyrslystna som vill uppleva den optimala vinterexpeditionen.

Vilken typ av svenskar och utlänningar bokar en hundspannstur?
Utländska gäster är ofta välbärgade och betalar bra för sig. De är välutbildade. Men det finns också de som sparat länge för att kosta på sig en resa till Sverige och en hundspannsupplevelse. För den sistnämnda gruppen handlar det mer om att förverkliga en dröm.
Svenskar som åker hundspann är mer vanligt folk. De väljer att åka på hundspannstur mer för att de har chansen att prova på. Ofta för att de ändå är på vintersemester på ett ställe, där man erbjuder hundspannsturer.

Vilka förväntningar har de på upplevelsen?
Oftast får vi människor som kommer för att ge sig ut på en längre tur på två till fem dagar. De har främst stora krav på sig själv. Det handlar om att de ska orka, eftersom de förväntar sig att flera dagars hundspannstur är något av det mest extrema man kan vara med om. Därför ställer de
höga krav på sig själv och är förberedda på att det blir tufft. Det positivaste är när man får folk att växa med upplevelsen. De flesta upptäcker efter första dygnet att de har många fler 2 egenskaper, som kommer fram då de får rätt instruktioner, bra ledarskap och ett positivt
bemötande. De växer som personer och vill göra mer!

Vad måste jag vara bra på förutom att köra hundarna för att arrangera resor?
Att köra hundspann låter enkelt. Det är att ta emot turisterna, sela upp
hundarna och sedan köra iväg! Hur svårt kan det vara?
Nåja, själva hundspannskörningen är bara en liten del av det som jag kallar upplevelsen. Den totala upplevelsen ska bjuda på säkerhet, trygghet, spänning, naturupplevelser och en stor portion av socialt umgänge, såväl med hundarna, andra gäster som med turledarna.

Man måste vara en inspirationskälla, kunna skapa trygghet vid dåliga förhållanden och dessutom tycka om att underhålla och umgås med sina gäster.

Vad innehåller ett bra hundspannsarrangemang?
Det skall vara lagom mycket äventyr och inte en överlevnadstur. Det skall bjudas på sköna naturupplevelser, trevliga stunder med matlagning i naturen och man måste bjuda på sig själv och underhålla sina gäster. Gästerna översköljs hela tiden av nya intryck och tankar. Som god turledare är det en bonus som ger möjlighet till många trevliga samtal och berättelser.

Vilka säkerhetsaspekter är viktiga när man arbetar med hundspann?
När man arbetar med djur och människor måste man alltid ligga ett steg före i tankarna. Många hundar sammankopplade i ett spann innebär att det är stora krafter i rörelse i form av linor, släde, utrustning och gäster. Då är det viktigt att man ger tydliga instruktioner, har väl genomtänkta
rutiner och utrustning som är hel och säker. Vintern i sig kan innebära faror som är lätta att glömma bort. Kyla tillsammans med fartvind och dålig eller fel klädsel kan leda till förfrysningsskador. Kylan i sig tröttar och torkar ut kroppen och det är viktig att ha kunskap om hur man äter rätt och ser till att alla dricker tillräckligt. Man måste helt enkelt ha goda praktiska vinterkunskaper och kunna avgöra gästernas fysiska nivå, när man planerar turen.

Med rätt instruktioner, bra utrustning och framför allt goda kunskaper, blir äventyret både trevligt och säkert.

Hur hittar jag mina svenska kunder?
På internet söker oftast de svenska kunderna sitt hundspannsäventyr. Även vintersportorternas turistbyråer får många förfrågningar och de har ofta god lokal kännedom om olika arrangörer och kan rekommendera lämpliga äventyr i området.

Hur betalningskänsliga är de?
Den svenska hundspannsgästen är ganska betalningskänslig. Det beror oftast på att man kommer som familj för att åka hundspann och att man kanske redan har spenderat ett antal dagar i skidbacken med kostnader för liftkort, boende, mat och annat. Att åka hundspann är då en extra
aktivitet i samband med skidsemestern, och något som kanske inte alltid finns med i den planerade budgeten.

Text: Seth Sjöblom
Seth Sjöblom har 30 års erfarenhet av slädhundar, har deltagit i många långdistanstävlingar i fjällmiljö, och har även varit förbundskapten för Svenska Landslaget i medel– och långdistans för slädhundar.

Mitt björnmöte.


En eftermiddag runt 2005 kanske, hemma i Särna i Norra Dalarna ringer telefonen och det var en person som talade om att dom hade en björn gående 100 meter nedanför sin sommarstuga. ”Vill ni komma och se den?”

Jag hoppade i träskorna, röck åt mig kameran och min dåvarande sambo Gittan hade redan startat bilen och vi var snabbt på plats. På platsen var ett antal människor som stod och tittade ner på en äng där en björn gick helt obesvärat och betade gräs i avsaknad av annan föda då bären ej hunnit komma.

Jag tog av mig träskorna för att kunna smyga tyst, tog med kameran och började smyga ner mot ängen och björnen, under protest från min sambo och de andra på plats.

Björnen var upptagen med sitt betande, men var uppmärksammad på att jag var annalkande, trots att vinden blåste mot mitt håll. Jag kröp sakta närmare sakta fram emot björnen, väl kamoflerad av gräset, men jag märkte att han visste exakt var jag var.

När jag var ca 30 meter från honom lyfte jag upp huvudet med kameran över gräset och tog en bild. Det var ingen tvekan om att han visste var jag befann mig då han ställde sig lätt på bakbenen och vädrade mot den plats där jag befann mig varje gång efter att jag tagit ett foto.

Jag kröp, eftersom om jag hade ställt mig upp hade han attackerat mig.

Jag gjorde om samma sak ett antal gånger där i skymningen, men björnen verkade inte speciellt besvärad av min närvaro och när jag kände mig klar så kröp jag sakta tillbaks från ängen och upp till åskådarna som hade åsett det hela.

Dom var lite chockade av vad jag hade gjort, men jag kände inget hot och det tror jag inte björnen heller gjorde. Även om min sambo hade stått med hjärtat i halsgropen och var lite upprörd när jag kom tillbaka.

Dagen efter så var Länsstyrelsen där och försökte att skrämma bort björnen med att skjuta med gevär i luften, men han brydde sig inte. Det hela slutade med att man avlivade den för närgångna björnen då den hade försökt att ta sig in i någon av stugorna för att hitta mat.

Kom att tänka på mitt björnmöte när jag hade sett den här filmen på Aftonbladet: Björnmöte

Diplomerad Ekoturismverksamhet.


När jag och min före detta sambo Gittan Jonsson drev vildmarksturismverksamhet i området Fulufjällets Nationalpark i norra Dalarna erbjöd vi både hundspannsäventyr, islandshästturer och även ibland utflykter med snöskotrar.

Lite foton från livet på fjället.

För att kunna hålla turismverksamhet för tio slädhundturister per utflykt igång, och även delta i hundspannstävlingar startade vi en kennel för att få fram bra draghundar. Våra gamla hundar finns nu runtom i Sverige och Danmark och det har gått bra för dem. Men det är inte utan att jag, Gittan och min hund Gunvald saknar vår gamla flock. Vi får något särskilt längtansfullt i blicken när vi ser huskeys och malamuter.. Gunvald är ju fostrad av våra polarhundar i flock.

Ekoturismföreningen publicerade en Ekoturismskola där de 2008 intervjuade mig, Seth Sjöblom om hundpannverksamhet: Hundspann – en draghjälp för turismen. Vår kennel Cold Feet blev kvalitetsgodkänd av Ekoturismföreningen och mer om oss här.

Ekoturism: Att ge skyddsvärd natur ekonomiskt värde och vårda den naturen man besöker och stärka natur -och kulturskydd och värna lokalbefolkningens välmående. The International Ecotourism Society finns runt om i världen. Naturens Bästa tipsar om ett urval av de nuvarande bästa naturresorna i Sverige.

På Vildmarksmässan 2006 delade dåvarande statsrådet Ulrica Messing ut prestigefyllda Naturens Bästa-diplom till åtta vildmarks-turismarrangörer, däribland mig och  Birgitta/Gittan. Vi fick utmärkelsen några gånger och det var viktigt för oss.

foto-stefan-rosengren

”- En kvalitetsmärkning som sporrar och förädlar svensk naturturism är en metod för att utveckla hela resenäringen. Här har Naturens Bästa gjort en viktig insats genom att stimulera fram flera attraktiva spetsprodukter. Arrangemang som är med och lyfter fram bygder, regioner eller hela landet, och skapar arbetstillfällen samtidigt som naturskyddet stärks.

Naturens Bästas senaste initiativ att koppla samman ekoturismen med näringens tunga aktörer inom mötesindustrin, persontransporter och logi hoppas jag kan stärka svensk konkurrenskraft och lyfta fram Sverige som ett spännande resmål”, avslutade Ulrica Messing.

Gunvald Larssons namne.


Mikael Persbrant gillade hundslädesäventyren
– så mycket att han döpte min hund,
faktiskt innan lill-Gunvald var född..

Den lille fjällvalpen Gunvald Larsson vid kåtan.

Syns en ledare alltid främst?


Det vanligaste scenariot beskrivet av hundvetare är att när du promenerar med hunden så skall den vara i aktiv lydnad och helst gå lite bakom dig med kommandot fot. Det är vitalt att kunna kontrollera sin hund. Men är det så viktigt att hunden går precis bredvid/bakom dig hela tiden och inte har nosen i marken? Varför krävs denna strikta lydnad? För vems skull? Din eller hundens?

Blir hunden okontrollerbart farlig om den får nosa fritt framför dig på sina promenader utan att dra i kopplet – kommer den att ta över hela er tillvaro då?

Enligt min åsikt är det onaturligt att lära ut att hunden på promenad alltid måste gå strikt fot eller  bakom dig. Hunden måste få möjligheten att naturligt söka av och upptäcka med nosen för att veta var den är någonstans och hur dess revir ser ut.

Under alla år som hundspannsledare hade jag alltid 6-16 hundar i mitt hundspann. Ett hundspann på 12 hundar är lika långt som en långtradare.

Och då kommer min fråga: Hur jag kan få dom hundar som är längst fram i ett hundspann att följa mina kommandon; gå till höger, gå till vänster, göra helt om – med alla andra ca 50-60 bakomvarande hundar som då bara följer efter.

Mina två hundar längst fram har då har lyssnat till mig i ospårad terräng med 1 meter djup snö, snöstorm och kanske 50-60 hundar bakom sig, med oerfarna turister som kör ett eget hundspann med ca 6 hundar i varje hundspann.

I många situationer så har vi mött andra hundspannsföljen med både agressiva och snälla hundar eller människor som har varit ute och promenerat sin hund i skoterspåret som vi kommer farande i full fart i och då vi bara har en bredd på en meter att samsas om. Då har jag och alla 75 hundar passerat dessa mötande utan att någon incident inträffat.

– Inga problem alls. Trots att jag stått på släden bakom mina ledarhundar. Hur kommer det sig?

Jo, det handlar om förtroende, inlärning och kommunikation och skillnaden är inte annan när du går ut med din egen hund på promenad. Men du måste först befästa dessa tre ord i din hund från valpstadiet: Förtroende, Kommunikation. Inlärning.

En ledare är en coach som får alla att jobba åt samma håll – vare sig de går före rent fysiskt eller inte. Ett hundspann med ledar-draghundarna bakom föraren blir ju inte mycket till hundspann..

Mina slädhundar visste inget om brukslydnad, som att gå fint i koppel, men om jag krävde det så gjorde dom det utan större träning. Men däremot så visste dom att då jag kommenderade ligg eller att nu slutar vi att bråka med varandra, då lyssnade dom.

Det här är något som jag brukar kalla flocklydnad vare sig det är 2 eller 75 hundar, du har befäst ditt ledarskap och du kräver lydnad/ledarskap när situationen så kräver det och hunden/hundarna förstår allvaret i situationen. Jag har alltid jobbat med ”mjuka” men mycket konsekventa regler utan att behöva ta tag i dem med våld. Inte bara med slädhundarna utan alla andra raser som jag har haft och har.

Min 3 åriga rottishane får gärna gå före mig och lukta av kvarteret för att veta vad som händer där, vilka som finns där. Det är både hans nöje och nödvändighet. Men kommer det en annan hane eller hund vi inte känner då vet han att han skall gå på sidan av mig.

Han är inte tränad att gå i en 20 meters lina före mig och följa den väg jag leder honom på, men det är helt möjligt att göra det. Det jag vill säga med detta är att hundar måste få vara hundar och lära sig vad de kan förvänta sig från de dofter som de uppfattar. Men det är fortfarande du som bestämmer när ni utsätts för en situation och du måste visa din  hund att du är säker i möten med andra hundar och situationer som uppstår.

Är du osäker i situationen så överför du det direkt till hunden, var glad för din hund, tro på den och vad du lär den, då kommer ni långt. Tryck inte ner hunden i backen och tryck ner den på rygg för att den skall visa underlägsenhet. Då har du redan brustit som ledare.

Det är då som träningen i valpstadiet kommer in. Den tidiga inlärningen av kommunikation och förtroende. En inlärning i ren brukslydnad som krävs då man bor i ett tätbebyggt samhälle där alla måste visa hänsyn och respekt för varandra. Man vill inte ha en hund som drar i kopplet. Men kom ihåg att en hund är en hund och kan hitta sådant som den finner intressant och plötsligt drar dit spåret leder. En levande varelse är ingen robot. Men hunden kan ströva och nosa ganska fritt framför dig utan att dra – om du har tränat in det.

Varför var jag ändå ledaren för mina 8-12 draghundar i mitt eget ledarspann och 60 hundar bakom mig, när jag inte var främst i ledet?

Jämför med en hund som är tränad för att vara ledarhund för en synskadad person, var är hunden placerad på promenaden, vem vägleder och vem styr till syvene och sist?


Hundar är fantastiska djur och med trygghet i både omvårdnad och regler är de våra bästa vänner. Men för det krävs kärlek och omtanke om hundens behov. Annars kommer man ingenstans.

Vad tycker du själv om dina hundpromenader? Är de trevliga och något du längtar efter, eller är eventuella hundmöten något du fasar för? Får du stå och hålla emot i kopplet och skämmas, utan att du vet vad du ska göra åt det? Din hund kan vara hur snäll och lydig som helst hemma, men förbyts kanske till ett vilddjur vid hundmöten. Men det är inte hopplöst. Hundpromenader är riktigt trevliga. Och det var väl för det positiva med att ha hund som vi skaffade hund?

Har du sådana eller andra problem med din hund så kanske jag kan ge dig råd som hjälper. Jag har hjälpt hundägare med till synes hopplösa hundar hela mitt verksamma liv med hundar. Skulle ha dokumenterat alla lyckliga hjälpta.. Men det gör jag idag via att du kan fråga mig under detta inlägget eller en annan dag i min frågespalt här , så reder vi ut det ihop.

Mvh
/Seth

Mitt liv på fjället – foton.


Jag och min exsambo Birgitta Jonsson hade ekoturismverksamhet med hundspann i sju år, där min son efter utbildning som naturguide jobbade med oss i 3 år. Samtidigt drev vi draghundstävlingskennel 1989-2008 då jag tävlade i medel -eller långdistans. Mina gamla hundar eller deras avkommor finns nu runtom i Norden. Vår draghundsverksamhet diplomerades på Vildmarksmässan av Naturens bästa angående ekoturism: ”den första nationella kvalitetsmärkningen av ekoturism på det norra halvklotet”. Diplomet 2006 räckte Ulrika Messing över och vi fick utmärkelsen ett par år ytterligare.

Fjället.

Hundgården sedd från huset i Särna.

Upp i ottan inför hundspannsutflykt med turistgrupp.

Dagen har börjat.

Jag arbetar och selar på. Medan vissa roar sig..

Kontemplation.

Värme.

Ivrig att komma iväg.

Nu bär det av.

Kommunikation.


Action.

Fokusering.

Rast och vila.

Påpälsade.

Vidare färd.

Vi gör kväll i kåtan. Min son Pierre i röd mössa.

Efter en dag på jobbet.

Hoppas ni har gillat rundturen från mitt fotoalbum. Har några foton från sommarlivet i Idrefjällen HÄR.

mvh
Seth