Etikettarkiv: problemuppföranden

Hunden som inte gick på golv – forts. Möte 2-3.


Det intressanta fallet om en hund som nu är tre år och sedan 6-månaders ålder undvikit att gå på golven. Här beskrivs den första konsultationen med Seth. Här kan ni läsa en ögonvittnesbeskrivning av hela processen.

Efter första mötet så har det tagits bort mer av det papper som täckt golven och den öppna ytan har mer och mer avdramatiserats. Varför har nu det helt plötsligt blivit okej att gå på golvet för henne? Det är ett antal faktorer som spelar in som, ökat självförtroende genom den kognitiva träningen, tiden som går och möjlighet att hon själv får vänja sig vid golvet och att hon från första början fick ta ett eget beslut att beträda golvet.

20140206_162954

Jag berättade för ägarna att då vi löser de första knutarna i problematiken så kan det vara så att nya underliggande ej idag synliga problem kommer fram eller att vi öppnar Pandoras ask och att hon uppvisar en positiv förändring.
I detta fall så har vi nu sett en positiv förändring i form av att hon vågar och gör nya saker som hon tidigare inte vågat göra som te.x. gå in själv i sovrummet, hoppa upp och ner i soffan från ett helt nytt håll, mm.

Idag så tog vi ett stort steg och det var intressant att se hur det skulle utveckla sig, men jag hade mina aningar som visade sig bli besannade efter ett tag då hon helt plötsligt vart stående fastfryst på det tidigare nu öppnade golvet som hon ändock nu har vant sig att röra sig fritt på.

Jag hade tagit bort en stor bit papp i hallen på väg till sovrummet och reträttvägarna började att minska och det innebar att hon inte visste hur hon skulle hantera situationen.

Före det så engagerade vi henne på den öppna golvytan genom att sitta ner och hon fick komma fram och vi lät henne leta godisbitar hos oss tre som satt på golvet. Hon rörde sig ganska obekymrat mellan oss och då ville jag prova att se om jag kunde få henne att sitta och i bästa fall att lägga sig på golvet bredvid mig.

20140206_163212

Hon hade tydligen inte satt sig eller lagt sig på det öppna golvet på ca 3 år men nu gjorde hon det, så det kan vi räkna in som ett stort framsteg i rehabiliteringen.

Nästa gång så är planen att ta ut henne i Göteborg för att påbörja en avslutad socialisering som slutade då hon upplevde det som för henne vid ca 6 månaders ålder var ett trauma som har satt sig djupt i henne och vidare utvecklats till fler negativa handlingar.

Fortsättning följer.
/Seth

Gästblogginlägg – om när Sveas matte fick tillbaka sin underbara hund efter ett möte med Seth


Matte berättar med egna ord:

sveaMitt hjärta, en Rhodesian Ridgeback- och labradormix på 16 månader, kom till mig från sorgsna förhållanden för 1 år sen. Jag tog hand om henne, och hon dito. De skratt, den glädje och den kärlek hon fyllt mitt liv med är magisk… Hon är mitt allt och jag älskar henne av hela mitt hjärta!

Hennes nyfikenhet och äventyrslystna sätt förvandlade mitt liv till ett glatt äventyr.

Tillsammans tänjde vi gränser, gjorde det omöjliga möjligt och kompletterade varandra när det behövdes. Hon var mitt sjätte sinne…

MEN(!!), så blev hon könsmogen och över en natt förvandlades hon till ett monster. Ett monster som livnärde sig på att göra utfall mot andra hundar. Vårt tidigare aktiva och glädjefyllda liv förvandlades till en ren mardröm. Vilket ganska snabbt resulterade i att jag…

…Undvek hundtrafikerade områden, en fånig plan då jag bor granne med Slottsskogen.

…Förlorade mitt ledarskap, då jag själv blev nervös så fort jag såg en hund.

…Slutade att cykelträna med Svea, vilket sved då såväl hon som jag älskade att hoja.

…Lämnade henne hemma om jag t.ex. skulle fika med vänner.

…Började gå ut på vissa tider då jag visste att det var mindre vovvar ute.

…Övervägde att skaffa munkorg.

…Slutade åka kollektivt med henne.

…Inte litade på henne för 5 öre!

Ah, jag tror ni fattar poängen… Livet var ett rent helvete! Allt var planerat i minsta detalj. Vår isolering var ett faktum. Våra promenader innehöll 0% njutning, 100% ängslighet och femtioelva utfall.

Under detta mardrömsliknande halvår försökte jag hitta lämpliga kurser som skulle få bukt på eländet; valet föll på kurs i stresshantering. Via kursen fick jag tips och råd att arbeta utifrån. Jag fick även goda råd från hundkunniga och hjälpsamma människor i mitt kontaktnät. Trots alla dessa riktlinjer och hjälpmedel kände jag ändå att Sveas utfall eskalerade. Och jag började sakteliga undra om felet låg hos mig. Det kändes nämligen som att jag pluggade mer än under åren vid universitet samt tränade hårdare än under åren som elitidrottare. Det kändes dock som att jag konstant misslyckades med Svea. Utfallen blev värre… Och värre. Och värre!! Anledningen till att jag ej nådde några resultat under detta halvår kan jämföras med att plugga kemi när du har tenta i religion eller att träna pingis för att bli bättre i fotboll. Jag besatt alltså inte de verktyg och de träningsmetoder som var tvugna för att lyckas med Svea. Istället sprang jag hysteriskt omkring med hundgodis, bacontuber, lick and treat-roll on… You name it! Detta för att “belöna” bort ett avskyvärt beteende. Detta kanske funkar för några lyckliga få, men i vårt fall var detta som att hälla bensin på eld. Det hade det inte ens funkat att hänga ett kadaver framför nosen på henne. I vårt fall handlade lösningen om korrigering.

När jag inte ägnade tid åt träning i alla dess former, läste på, bakade hundgodis… Ja, då grät jag blod! För tro mig, det gör man i en sits som denna. Ju värre hennes beteende blev desto sämre mådde jag. Och ju sämre jag mådde desto värre blev hennes beteende. Snacka om moment 22! Snacka om att vara på väg utför branten…

Tillslut kände jag mig maktlös och pallade inte mer utan behövde professionell hjälp, så jag plockade upp luren och ringde Seth. Jag hade nämligen några månader tidigare fått honom rekommenderad. Efter att ha pratat med Seth i ca. 1h bestämde vi träff redan 2 dagar senare. Seth kom hem till mig ihop med Tatjana (som är extremt duktig på lydnads- och träningsbiten). Vi satt ner och talade i cirka 2h, dels för att ge en bild av Svea, dels för att “analysera” mig som hundförare. Efter sessionen var det dags att gå till Slottsskogen för att se oss “in action”. Vid första hundmötet gick Seth bredvid för att kunna bryta och korrigera samt analysera Sveas beteende/blockering. Till min lycka (och stora förvåning) kunde Seth nå Svea och via rösten korrigera henne. Utfallet hann alltså ej att bli ett utfall, vilket i min värld inte fanns på kartan.

Vi fortsatte vår promenad in i Slottskogen, som under söndag förmiddag är hundägarnas mekka. Seth hade instruerat mig att fokusera på Svea till 120% och höll sig efter att ha sagt detta cirka 10 meter bakom oss för att beskåda. Första mötet kom och då jag kan Sveas kroppsspråk väl blev det därför en enkel match att bryta första utfallsförsöket. Det blev alltså inget utfall denna gång heller! Vi fortsatte in mot hundrastgården för att möta fler hundar… Seth och Tatjana höll sig fortfarande på avstånd. Jag fick hundmöte efter hundmöte och Svea gjorda inga utfall. INGA UTFALL!! Jag förstod ingenting. Hur var detta ens möjligt!? Drömde jag?! Vad hade egentligen hänt?!

Jo, detta hade hänt: Seth gav mig de rätta verktygen för att tackla Sveas utfall och på kuppen växte mitt självförtroende. Jag fick tillbaka min tro. Tro som i sin tur födde hopp, som i sin tur födde kärleken på nytt. Kan låta luddigt och klichéartat, men tro mig; efter det jag och min hund varit med om så börjar man tro på mirakel och svamla som Di Leva.

Redan dag 1 efter vårt möte med Seth fick jag tillbaka min gamla goa Svea. Hon mår tusen gånger bättre, är betydligt lugnare och slipper sina utfall, dessutom har hon börjat äta ordentligt igen. Jag har tack vare Seth fått tillbaka mitt självförtroende som hundförare, tagit tillbaka ledarrollen och kan äntligen ge min hund den support och stöttning hon behöver. Jag behöver inte längre springa omkring med fickorna fyllda av godis eller ryta och stampa i marken, utan kan nu fokusera på oss; världens lyckligaste ekipage!

Vissa aktiva inom hundvärlden tror dock inte att det kan vara såhär enkelt att rehabilitera en hund, utan dömer ut det som en “quick fix”. Jag förstår faktiskt inte varför? Jag menar; om man kan lösa ett problem utan att krångla till det och förvirra såväl ägare som hund; why not?! Att vissa hundtränare, hundpsykologer m.fl. uttalar sig likt detta leder direkt till att hoppfulla ägare med “problemhundar” tappar tron och börjar tänka i hemska tankebanor kring sin hund. Anledningen till att jag sätter problemhundar inom inom citationstecken beror just på att vad den ene kallar för problemhund kallar den andre för drömhund. Allt direkt avgörande av vem du får hjälp av!

Att Svea tillfrisknat så snabbt har gett blodad tand. Nu tränar jag med henne cirka 5-6 timmar om dagen, inte för att jag måste, utan för att vi har så galet kul tillsammans. Jag utsätter oss för prövningar som inte varit möjliga under det senaste halvåret; Vi tränar hundmöten på smala gator, vi tränar att åka kollektivt. Apropå kollektivt så måste jag bara berätta om en makaber händelse: Vi stod på bussen och trängdes mitt under “Rush hour” när det plötsligt kliver på två hundar, en liten och en större svart. Den svarta blänger på Svea och har såpass löst koppel att den når fram att nosa henne I rumpan. Detta sker mitt som bussen svänger och jag famlar efter något att hålla mig i samtidigt som jag försöker ta ett stadigt grepp om Svea, kort sagt: Jag har noll kontroll. Svetten dryper och jag inser att utfallet är ett faktum och att det kommer att smälla vilken sekund som helst. Men ingenting händer, Svea bryr sig inte ens, utan kollar bara upp på mig… Likt hon numer gör vid samtliga hundmöten! Det är inte klokt… Men lyckligtvis är det sant!!

Slutligen vill jag bara säga några ord till alla som känner igen er i min och Sveas problematik: Jag vet hur dåligt ni mår, jag förstår hur ni kämpar och jag lider med er av hela mitt hjärta, men GE INTE UPP! För exakt 1 vecka sen kände jag likadant. Men min hund var inget monster och jag var ingen misslyckad hundförare… Det är inte ni heller! Ni har bara inte fått rätt hjälp. Än. Så tveka inte 1 sekund över att kontakta Seth! Han räddade oss när ingen annan tycktes kunna göra detsamma.

Så tack Seth! Utan din hjälp vet jag faktiskt inte vad jag hade tagit mig till…

Gästblogginlägg – nödrop och hjälp till Hercules


HerculesNödrop:
Hercules är en blandras mellan schäfer, rottis och amstaff. Vi båda har haft hund i föräldrarhemmet, men detta var vår första gemensamma hund. Han är idag 3,5 år och väger ca 44 kg.
Första året var en busig och skojig period med Hercules. Han är en väldigt energisk, glad och lekfull hund. Vi gick en valpkurs där vi fick lära oss grunderna som sitt ligg inkallning bla. Vid 1 års ålder så valde vi att kastrera Hercules.
Ungefär när han var 1,5 år, hade jag Hercules lös i skogen. Jag tror att han fick syn på något och sprang iväg. Helt plötsligt var han inte bakom mig.
Efter ca 45 minuters letande fann vi honom genom orienterarare som också befann sig i skogen. När vi skall hem så står vi utanför porten och runt hörnet kommer en granne som överraskar oss. Och där kom Hercules första utfall. Jag hann ej reagera först vad som hände, utan gick fram till damen som nästan föll omkull. Och då gjorde han ett till utfall.
Sen efter den gången har utfallen fortsatt. Han gjorde utfall mot okända människor, cyklar, allt som går på hjul. Utfallen innebar att han skällde och vill hoppa fram mot människan som attack.
Vi bestämde oss för att gå en lydnadskurs med Hercules, men där fick vi mer göra samma grej som på valpkursen. Efter att inte lydnadskursen gav så mycket för just utfallen, blev det mer och mer att vi undvek möten med människor, kunde inte ta med Hercules någonstans, gick promenader där folk inte befann sig osv. Utfallen kom ju tyvärr då och då vid dom tillfällena som inte gick att undvika.
Nu väntar vi bebis som är beräknat om 4 veckor. Bättre sent än aldrig tänkte vi när vi kontaktade Seth. Jag skrev ett mail där jag förklarade vårt problem, och Seth svarade väldigt fort och bad oss ringa. Efter ett samtal på en halvtimme bestämde vi oss för att låta Seth komma hem till oss för ett besök.
Veckan därpå var det dags och efter ett långt samtal inne så gick vi även ut en promenad. Seth konstaterade att Hercules var osäker och att det var brist i vår kommunikation och ledarskap. Utfallen var inte aggressiva, vilket för oss kändes väldigt skönt att höra eftersom vi har länge trott att han är aggressiv och kanske inte går att fixa.
Vi fick med oss lite verktyg att jobba med för att kunna stärka vår kommunikation och ledarskap. Allt börjar redan i hemmet, och vi fick tydliga verktyg att jobba med bara där.
Redan från efter första dagen med Seth så har vi kunnat sitta nere på stan där det är massor av folk och rörelser. Hercules tittar på folket som går förbi, höjer knappt öronen. Det känns som en stor klump som fallit från bröstet och vi känner oss så stolta över Hercules som vi trodde aldrig skulle kunna sluta med dessa utfall.
Vi kommer att fortsätta att utmana honom i olika miljöer. Vårt mål är att han till sommaren skall kunna vara med när husse spelar fotbollsmatch. Och vi ser väldigt ljust på Hercules framtid. Äntligen börjar det kännas som vi kan få en underbar, rolig och lycklig relation med vår hund.
Fortsättning följer 🙂