Idag var jag i väg igen till Kortedalas rasthägn vid Allhelgonakyrkan med Gunvald som där förhoppningsvis skulle få träffa nya kompisar.
Vi kom fram till stängslet och mötes upp av en liten aggressiv tibetansk terrier som visade med hela tandgarnityren och kroppsspråket att: Här kommer ni inte in! Punkt slut!! Gunvald tittade förundrat på den lille på andra sidan stängslet med viftande svans och ville bara komma in.
I rastgården så fanns även en äldre labradortik och deras dagismatte som kom springande och tog terriern och kopplade upp den. Labbetiken kom lugnt strosande och viftade på svansen.
Jag frågade om jag fick komma in med Gunvald och med viss tvekan fick jag komma in och terriern gjorde utfall och visade osäkerhet mot Gunvald som stod och viftade på svansen, så jag bad henne att släppa honom och terriern började att cirkla runt Gunvald för att kolla av honom.
Då sa jag att; nu släpper jag min hund så får dom hälsa naturligt, sagt och gjort, jag släppte Gunvald och dom kollade av varandra och saken var klar. Inga morrande eller dumheter, men terriern var spänd hela tiden, labbetiken var totalt obekymrad och ointresserad av allt annat än att hälsa på mig. Smågrabbar tänkte hon nog? Efter en stund så följde terriern med Gunvald då han var runt i buskar och kollade runt och allt var frid och fröjd.
Då helt plötsligt står det en ny aktör innanför grindarna, en blandning med dobbermann och schäfer 1 år gammal, jättepositiv och ägaren undrade om hon fick släppa sin hund, som hon så klart fick. Det första som skulle ske var ju så klart identifiering av varandra.
Gunvald vart kär och dom två startade en lek i vild galopp och terriern hängde med på behörigt avstånd.
Leken lugnade ner sig och efter ett tag var alla tillsammans i behaglig harmoni.
Underbart hundmöte med underbara hundmänniskor.
Mvh
/Seth