Etikettarkiv: Hrvatski ovcar – croatian sheepdog

Träning av skygg hund och folk som vägrar lyssna – gästinlägg


Magdlaena Vaara gästbloggar igen om sina upplevelser med hund. Hon har en ovanlig ras som heter Hrvatski ovcar – croatian sheepdog.

Detta med folk, som tror sig veta allt…….

Vet inte hur många gånger man har svalt, både det ena och andra saker. Som man bara vill säga till dessa, personer. Nu är ju jag en väldigt givmild människa och vill inte hamna i konflikter. Så jag håller oftast tyst.

När jag tog hem min valp, som då var 4 månader. Så var hon väldigt osäker, på andra människor. Ligger i rasen, att vara reserverad mot främlingar. Men hon var ett litet knyte, som helst inte ville synas.
Tog 1-2 veckor, innan hon litade på oss i familjen. Vi tränade mycket med matbelöning och kvällsmaten, var ett ypperligt tillfälle att mata henne från handen.

Hon följde ofta med till brukshundsklubben, för där kan man titta på folk/hundar.

Det var väl där typ alla ”jag vet bästare” fanns, nu när jag har facit i hand.
Minns så väl ett tillfälle:
-Ååå är det din nya stjärna?
-Ja, men hon är osäker på nya hon inte känner. Så vi är här och ska bara titta på lite folk och se att dom inte är så läskiga. Vi håller på att socialträna, att man kan vara runt människor utan att dom kommer och tränger sig på henne.
-Hon kan ju inte vara rädd för mig. Vänta ska du få se, man kan alltid lura dom med lite korv. Kom Isa och se vad tant har! Kom här så ska du få lite gotta.

Kvinnan böjer sig fram och sträcker ut handen, som innehåller en massa små korvbitar.
Isa, ryggar undan och gömmer sig bakom mig. Hon är inte alls intresserad av varken korv eller kvinnan. Kvinnan blir helt förskräckt, hur ska du kunna göra den där till hund? Du kommer ALDRIG, kunna få henne trygg bland folk och ännu mindre kunna få ut henne på tävlingar. Förklarade, att om du hade lyssnat på vad jag sa. Så hade inte detta hänt. Jag har en plan och om hon vill hälsa, så gör hon det. Jag kommer aldrig tvinga min hund, att ta kontakt med främlingar.

Detta var ett tillfälle och jag har mött många som tror dom vet bättre, än vad jag själv vet om MIN hund.

Det senaste tillfället.
Så dök det upp en man, han hade minsann haft hund hela sitt liv!
Han ställde sig utanför vårat staket, på campingen och lutade sig över. För att hälsa på hundarna. Berättade som brukligt, den svarta. Hon är reserverad och kommer inte komma fram till dig. Ditt kroppsspråk, gör henne osäker och tyvärr kan du inte få komma in då du är för onykter. Han gav sig inte och försökte locka och plocka på hennes uppmärksamhet. Vilket resulterade på att hon nästan kände sig hotad.

Såg hur hon vankade fram och tillbaka, med spänd kropp. Bara väntade på att snart sitter hon i ansiktet på honom. Tanke mässigt, så önskade jag det….

Men eftersom det är min skyldighet som hundägare att hjälpa min hund och tyvärr är ansvarig om något skulle se, så bad jag gubben min att avlägsna herren vid staketet och tog in Isa i husvagnen.

Varför ska det vara så svårt att kunna lyssna?? Varför, tror folk att dom vet bäst?

Jag har i mitt arbete med Isa, har jag haft en jätte stor hjälp av min andra tik Häxa. Häxa är i stället lite väl översocial och älskar allt och alla och har även visat Isa att människor är rätt trevliga.

Jag punktar ner lite, i hur jag har jobbat med osäkerheten
• Alltid läst av min hunds kroppspråk
•Hjälp henne vid jobbiga möten, tex att avvisa folk, berättat hur dom ska gå tillväga
•Givit instruktioner, till dom som har hjälpt oss. Hur dom ska vara och göra
•Aldrig tvingat henne till ett möte
•Hon har alltid fått tagit beslutet, att hälsa själv och då har jag berömt verbalt
•Utsätter henne inte, för okända barn
Säkert gjort fler saker, men dessa har nog gått i glömska

Nu i dagsläget 1 år och ca4 månaders jobb.
Så har vi fått ett ganska bra resultat
Hon klarar av hantering, okända kan ta på henne. Under förutsättning att dom lyssnar.
Hon vill i många fall fram och hälsa på folk, om dom inte bryr sig om henne.

Med en plan att följa och med bra människor runt sig, så kan man med hårt jobb. Nå resultat, om förutsättningarna finns.

Min osäkra valp, som inte ville ta kontakt med någon som inte tillhörde bekantskapskretsen har nu vuxit upp till en fin unghund, som vill hälsa på dom flesta!!!

När ska folk, förstå att dom inte alltid vet bäst.
Visa lite vilja att vilja hjälpa till!!!

Ha det gott/ Magdalena

Ni kan också bli gästbloggare. Maila blogredaktören victoria.q@live.com

Missa inte Elisabet Khans inlägg Smygtränande på andras hundar och annat fanstyg nu när vi ändå ryter ifrån lite mot ovett 😉

Gästinlägg från Magdalena Vaara om sitt hundliv


Ett fint gästblogginlägg av Magdalena Vaara om att redan som barn börjat bli hundmänniska – till  att målinriktat sökt exakt rätt hund för träning och aktivt arbeta framåt.

Hela mitt liv, har det funnits hundar i familjen. Började redan i den yngre åldern som 4 åring. Att ta ansvar över min fars tjänstehundar – även om jag inte, fick – var ändå ett uppdrag som passade mig.

Det bestod i att ge dom mängder med mat och att ta med dom på promenad, med dockvagnen. Det senare var inte då inte så uppskattat och flera gånger hamnade det lappar på affären, som innehåll texter ”Hur man kunde släppa ut en liten flicka, med 2 stora schäfrar”.

Ja, det var där mitt intresse började.

Men nutiden ser helt annorlunda ut. Har 2 hundar just nu, av vallhundsraser.
En australian shepherdtik på 5 år och en Hrvatski ovcartik på 20 månader.

Det är den sist nämnda jag vill berätta lite om.
Hrvatski ovcar – croatian sheepdog, är en väldigt liten ras i Sverige finns 12 individer.

Letade mig gråhårig efter en uppfödare, inte det lättaste.
Hittade 1 som var intressant och nu väntade jag bara på att det skulle ske en parning.

Efter ca 6 månader, fick jag beskedet. Dom 2 individerna jag var intresserad av, har genomfört en lyckad parning. Glädjen var överväldigande!!!
Men väntan, var lång. Man får inte ta in hundar innan dom är vaccinerade mot bl.a rabies, så valpen behöver bli minst 4 månader.

Dagen kom och jag flög ner till Kroatien, för att hämta min efterlängtade valp. Möttes av en liten ängslig/rädd valp. Som till synes inte haft den socialisering som vi är vana med här hemma.

Mina omedelbara planer fick läggas på hyllan och det blev i stället en planering att få fram en trygg individ i honom. Som inte skulle vara rädd för andra människor och kunna vara i olika miljöer.

Det tog sin tid, ca 4-5 månader av bara socialisering. Självklart tränade vi lite enkla moment, som man bör kunna – sitt, ligg, inkallning och kontaktövningar.

Vi fick hjälp av en familjemedlem som är veterinär med träning av kroppshantering, om vi nu skulle råka ut för att behöva besöka en klinik, av någon orsak. Vi gick även på utställningsträningar, för att öva hantering av okända människor och bli trygg i hantering.

Vi anmälde oss till en kurs i agility för valpar/ unghundar, när hon var ca 8-9 månader. Jag är ingen agilitymänniska och fattar verkligen inget av alla olika termer dom använder. Men min hund byggde upp en självkänsla och blev modigare.

Just nu kör vi bara några enkla banor, för att bryta av den andra träningen.

Mitt stora intresse ligger i lydnaden, brukets spårarbete och utställning. Utställningsbiten har gått kanonbra och hon har certifikat i Sverige/Finland/Norge och Danmark.

Lydnaden, för tävling har gått över förväntan! I början av sommaren -19, har vi fått stå på pallen och är nu redo att satsa på nästa lydnadsklass. Ska bli väldigt intressant och hårt jobb att komma vidare i utvecklingen av min svarta skönhet.

Vi jobbar även med spårarbetet och jag har väll en förhoppning att vara startklar under hösten. Men har lite arbete kvar eller kanske rätt så mycket.

Det är ju inte bara spårarbetet som ska sitta till 100%. Utan det är även en del lydnadsprogram som ska funka. Det största problemet, är budföringen. Hunden ska då springa från föraren, till en mottagare. Det är här vi har lite problem, hon älskar inte människor men accepterar dom.

Men ser inte det som en omöjlighet, jag får bara tänka lite annorlunda i träningen.

Så från kaos, gråt, ett antal fler gråstrån på huvudet.
Så har jag nog lyckats få en trygg individ och som inte ser världen som något läskigt.

Visst vi har saker kvar att jobba med, men det största problemet är nog människor som inte kan acceptera mina regler. Med regler menar jag hur man absolut inte ska göra mot min hund. Den är inte så svår, ta inte kontakt med min hund. Om hon inte visar intresse för det själv.

Nu blev det nog kanske ett väldigt långt brev/text och troligen lite rörigt.
Mycket lättare att skriva om en speciell sak.
Som sagt jag är inte en skrivare utan mer en görare. 

/Det behövs fler görare än snackare!