Etikettarkiv: gästblogginlägg

Grand danoisen Veras matte om veckan som gått


Nu har vi fått en utförlig uppdatering från Veras matte Linda om veckan som gått efter Seth var där: Besvärlig lek under promenaden – utförlig fallösning

”Hej igen! 

För att fatta mig kort så har det varit en underbar vecka, precis som det ska vara att ha hund. Vi har haft några små hack i skivan men de är så små så det är nästan obefintligt. Största problemet har egentligen varit när jag har tränat utställning och jag har sprungit bredvid henne. Jag kan förstå att hon reagerar på det, så jag tar inte så allvarsamt på det alls, det är bara att träna igenom ordentligt.

Jag vet inte, men det känns faktiskt som om hon har mognat på bara de här få dagarna, visst lite stissig kan hon väl bli när det hackar, men om man jämför hur det var – så tror man inte att det är samma hund! Helt otroligt vilken förändring, till det ENORMT mycket bättre!

För att nämna lite grann vad vi har gjort och hur vi har tränat med henne, så var jag faktiskt iväg och köpte klövjeväskor till henne, dessa invigde jag under helgen, helt tomma förstås, men jag ville att hon skulle få lite annat att tänka på.

Döm om min förvåning när vi gick där i skogen och det kommer en lösspringade hund, Vera reagerade inte ens, jag tog ett kliv in framför henne, satte upp handen och sa ”-Stopp!” kraftfullt till den lösa hunden, och bägge två reagerade. Den lösa tvärstannade och Vera satte sig. Inte ens efter att han hade sprungit bort från oss igen gjorde hon en ansats till att hoppa/bita/tugga vare sig på kopplet eller mig. =)

Vi har tränat med Veras bästa kompis ute lite grann med, just när de ska få hälsa, Vera behöver inte skena fram som ett godståg, hon kan faktiskt sitta ner och hälsa värdigt. Det har hon lite svårt för, men som sagt, på den biten är det ministeg som gäller. Hon gör som hon blir tillsagd även om man ser att hon tycker att just hälsandet är jobbigt, i alla fall när hon måste ta det lugnt.

Vi har också tränat på att släppa in folk i lägenheten, med henne sittande i hallen/vardagsrummet – där gör hon stora framsteg! Hon vill så gärna gå fram, men behärskar sig faktiskt oerhört bra.

Största bekymret är faktiskt att få henne att ligga i sin bädd, som är av saccosäckmodell, men jag tror vi har en lösning på det med.  Jag tror att det är ljudet som hon tycker är jobbigt så jag ska försöka att vaddera upp den lite så kulorna inte låter så mycket när hon går på dem.

Å hundkopplet* Seth! Det är en gudagåva! Helt klart det bästa jag någonsin har använt, jag kommer aldrig mer använda något annat. Aldrig mer!

*Det är ett sådant här väktarhundkoppel med extra ögla som Seth brukar rekommendera för bättre kontroll som vi själva haft stor nytta av vid starkt koppeldrag. Här beskrivs hur det är att använda.

Besvärlig lek under promenaden – utförlig fallösning


Jag var hemma hos en grand danois-flicka, Vera två år. Hon var så leksugen att promenaderna blev väldigt problematiska. Detta var deras tredje grand danois, och de hade haft schäfer, men denna fröken betedde sig som ingen innan.

Vera skulle redan ha börjat ställas ut, men det hade av förklarliga skäl inte gått eftersom hon var så bångstyrig.

Mailet från matte Linda: ”Jag skriver till dig i kris, jag vet inte vart jag har gått fel med min fina flicka. Jag har en grand danois-tik som snart blir 2 år. Mitt problem är att hon är så oerhört krävande och om hon inte får som hon vill biter hon i kopplet, eller allra helst i mig och hoppar som en gummiboll och slänger benen omkring sig. Mer än en gång har hon slagit av både kepsar/mössor eller mina glasögon. Om jag ignorerar detta beteende, som jag har blivit rådd att göra av flera hundtränare, biter hon bara hårdare och hårdare till och med så hårt att hon biter hål på mig.

Idag har vi försökt att vara på ringträning [för utställning] men jag var tvungen att lämna efter halva träningen för att hon bet ett så pass stort hål i handen att jag var tvungen att sluta, jag klarade inte av att hålla kopplet med bara en hand.

Men för att ge dig lite överblick över Vera och hennes leverne. Jag skaffade henne redan som valp, jag hämtade henne när hon var nio veckor. Jag skaffade henne från en välrenommerad kennel och har haft en mycket fin hund från denna tidigare. Redan som liten valp hade jag problem med henne, hon har oerhört svårt att koppla av, det verkar som om hon är konstant under stress, så även som valp. Väldigt ofta när jag var ut med henne som valp ”glömde” hon bort både att kissa och bajsa, för att göra det med en gång vi kom tillbaka in. Vi kunde vara ute länge, 40 minuter per utgång, men hon kom inte ihåg att kissa ändå.

När hon var cirka 5 månader och höll på att byta tänder insåg jag att det inte såg rätt ut i hennes mun, så vi åkte till en hundtandläkare i Ale och han fann att Vera hade en extra tand som trängde upp genom tandköttet. Givetvis opererade vi ut den och jag trodde att våra problem skulle försvinna, jag var ganska säker på att hon var så bitig för att hon faktiskt hade haft ont i munnen. Men allt efter som månaderna gick blev det inte bättre, visserligen inte sämre heller men eftersom det är en grand danois, så växer de ju fort och blir fort både stora och starka och väldigt tunga, vilket förstorade och försvårade problemen.

Vi har varit på kurser på flera ställen men jag har inte riktigt känt att det har blivit rätt för oss. Bland annat har jag tränat privat för en instruktör som arbetar på Kungliga hundar i Göteborg och jag har varit på kurs på Hundakademien i Mölndal samt tränat privat för en av deras instruktörer. Jag har också varit på kurs på Hundens hus i västra Frölunda.

Jag har provat alla möjliga halsband och selar och haltis, men det är inget som verkar fungera. Jag har inte problem att hålla henne med halsbanden men jag får problem när hon biter mig. Hon är för övrigt en väldigt trevlig hund, som lätt uppfattar och läser av språket från andra hundar och som är trevlig mot andra människor med, om än lite framfusig. Det känns som om hon verkligen inte har en susning om hur stor hon är, hon blir överväldigande.

Jag ser ett mönster i hur hon agerar och skulle nästan kunna ge dig en checklista på exakt hur hon gör, men det vet jag inte om du kan läsa ut något av, summan av kardemumman är att hon blir helt blockerad när hon väl har satt in första ”stöten” så att säga, och det borde ju vara lätt att bryta mönstret tycker man eftersom jag vet så väl när det händer. Problemet med det är att om jag avleder henne med en godis eller leksak eller annat så skippar hon ett par steg – och går rätt på bitandet på mig.

Jag hoppas, verkligen hoppas att du skulle kunna ta dig tid att träffa och träna oss, eller åtminstone om du inte har tid själv har någon annan tränare/hundpsykolog du kan rekommendera. Jag har hört mycket gott om dig, så givetvis är du förstahandsvalet för mig och Vera. Jag är inte den som ger upp i första taget men jag hoppas innerligt att du ska kunna komma på någonting som hjälper. Jag älskar ju min hund och vill bara hennes och mitt bästa, för att vi ska kunna bli de kompisar det var meningen att vi skulle bli.
Med Vänlig Hälsning Linda och Vera”

Stopp på dumheterna

Det var hög tid att sätta stopp för felbeteendet och visa Vera hur man går en fin promenad. Men först undanröja de problem som nästan alltid också finns inomhus. Allt hänger ihop – och jag vill göra mitt jobb från grunden, inte lämna några halvdant.

Hemma var Vera ett plågoris. Tänk er en stor kalv i en lägenhet, som verkar ha tuggummi i öronen. Gjorde lite vad hon ville. Hämtade grejer som inte var hennes och visste inte sina gränser för vad som förväntas av en familjemedlem. Även om man är fyrbent.

Det var också frågan om att rusa till dörren och överrumpla besökare – ett jättevanligt problem. Och nu pratar vi om en grand danois. Vi turades om att lämna lägenheten och ringa på dörren. Vera fick instruktionen om att sitta en bit från dörren, men ändå så hon kunde se vad som hände och vem som kom. Annars kan en hund bli onödigt upphetsad. Hon var jätteduktig! Men när hon började lyfta på arselet i upphetsning fick ägarna säga till henne. Då slappnade hon av. Sen fick hon hälsa.

Nästa steg var att vi satte oss i vardagsrummet, men Vera fick vara kvar i hallen. Hon var alltid väldigt uppvarvad inomhus och det mår ingen hund bra av. Hon lade sig ner och glömde av oss. Sen fick de bjuda in henne.

Jag frågade husse om de hade en liggbädd åt Vera i vardagsrummet så hon kunde vara ihop med familjen, men lära sig ha en plats. Husse gick iväg till sovrummet och kom tillbaka, släpandes på något som såg ut som en livflotte som skulle vecklas ut i vadagsrummet där vi var. Perfekt!

När vi fått ordning på inomhussituationen gick vi ut.

Promenadträningen – stopp på frustrationen

Vi gick ut och jag instruerade om att matte skulle gå med så kort koppel så Vera inte kunde nosa i backen. Nu skulle hon lära sig gå. När hon ville nafsa fick hon en skarp tillsägelse och så fortsatte de gå. Jag och husse stod kvar och tittade när matte gick med Vera en lång vända där vi såg dem hela tiden.

Att de tidigare hade fått till sig att de skulle ignorera problemen hade uppenbart inte bitit på Vera, utan hon behövde gränser. Och bli förstådd för vad det är som driver en hund.

Orsaken till att hon inte skulle nosa i backen under träningen var att en hunds luktsinne blockerar bort allt annat – så under nosande blev omgivningen direkt en överraskning att reagera på varje gång hon tittade upp.

Nu skulle Vera vara med mentalt på promenaden och vara medveten om sin matte och ta in synintrycken allt eftersom. ”Där åkte en moppe, där kom en hund” – ja, ni förstår.  

Vill ge en stor eloge till Veras matte och husse – som sökt hjälp så många gånger och inte gett sig! Deras  föregående hundkunskaper förenklade mina insatser nåt enormt – de hade bara väntat på en metod som fungerade för ett nytt problem.

Vera var tydligen väldigt trött efter vår session då hon stimulerats mycket mentalt, med mycket nytt på kort tid – och det har fortsatt gå bra. 

Tack – hundcoahcen Seth Sjöblom

Träning av skygg hund och folk som vägrar lyssna – gästinlägg


Magdlaena Vaara gästbloggar igen om sina upplevelser med hund. Hon har en ovanlig ras som heter Hrvatski ovcar – croatian sheepdog.

Detta med folk, som tror sig veta allt…….

Vet inte hur många gånger man har svalt, både det ena och andra saker. Som man bara vill säga till dessa, personer. Nu är ju jag en väldigt givmild människa och vill inte hamna i konflikter. Så jag håller oftast tyst.

När jag tog hem min valp, som då var 4 månader. Så var hon väldigt osäker, på andra människor. Ligger i rasen, att vara reserverad mot främlingar. Men hon var ett litet knyte, som helst inte ville synas.
Tog 1-2 veckor, innan hon litade på oss i familjen. Vi tränade mycket med matbelöning och kvällsmaten, var ett ypperligt tillfälle att mata henne från handen.

Hon följde ofta med till brukshundsklubben, för där kan man titta på folk/hundar.

Det var väl där typ alla ”jag vet bästare” fanns, nu när jag har facit i hand.
Minns så väl ett tillfälle:
-Ååå är det din nya stjärna?
-Ja, men hon är osäker på nya hon inte känner. Så vi är här och ska bara titta på lite folk och se att dom inte är så läskiga. Vi håller på att socialträna, att man kan vara runt människor utan att dom kommer och tränger sig på henne.
-Hon kan ju inte vara rädd för mig. Vänta ska du få se, man kan alltid lura dom med lite korv. Kom Isa och se vad tant har! Kom här så ska du få lite gotta.

Kvinnan böjer sig fram och sträcker ut handen, som innehåller en massa små korvbitar.
Isa, ryggar undan och gömmer sig bakom mig. Hon är inte alls intresserad av varken korv eller kvinnan. Kvinnan blir helt förskräckt, hur ska du kunna göra den där till hund? Du kommer ALDRIG, kunna få henne trygg bland folk och ännu mindre kunna få ut henne på tävlingar. Förklarade, att om du hade lyssnat på vad jag sa. Så hade inte detta hänt. Jag har en plan och om hon vill hälsa, så gör hon det. Jag kommer aldrig tvinga min hund, att ta kontakt med främlingar.

Detta var ett tillfälle och jag har mött många som tror dom vet bättre, än vad jag själv vet om MIN hund.

Det senaste tillfället.
Så dök det upp en man, han hade minsann haft hund hela sitt liv!
Han ställde sig utanför vårat staket, på campingen och lutade sig över. För att hälsa på hundarna. Berättade som brukligt, den svarta. Hon är reserverad och kommer inte komma fram till dig. Ditt kroppsspråk, gör henne osäker och tyvärr kan du inte få komma in då du är för onykter. Han gav sig inte och försökte locka och plocka på hennes uppmärksamhet. Vilket resulterade på att hon nästan kände sig hotad.

Såg hur hon vankade fram och tillbaka, med spänd kropp. Bara väntade på att snart sitter hon i ansiktet på honom. Tanke mässigt, så önskade jag det….

Men eftersom det är min skyldighet som hundägare att hjälpa min hund och tyvärr är ansvarig om något skulle se, så bad jag gubben min att avlägsna herren vid staketet och tog in Isa i husvagnen.

Varför ska det vara så svårt att kunna lyssna?? Varför, tror folk att dom vet bäst?

Jag har i mitt arbete med Isa, har jag haft en jätte stor hjälp av min andra tik Häxa. Häxa är i stället lite väl översocial och älskar allt och alla och har även visat Isa att människor är rätt trevliga.

Jag punktar ner lite, i hur jag har jobbat med osäkerheten
• Alltid läst av min hunds kroppspråk
•Hjälp henne vid jobbiga möten, tex att avvisa folk, berättat hur dom ska gå tillväga
•Givit instruktioner, till dom som har hjälpt oss. Hur dom ska vara och göra
•Aldrig tvingat henne till ett möte
•Hon har alltid fått tagit beslutet, att hälsa själv och då har jag berömt verbalt
•Utsätter henne inte, för okända barn
Säkert gjort fler saker, men dessa har nog gått i glömska

Nu i dagsläget 1 år och ca4 månaders jobb.
Så har vi fått ett ganska bra resultat
Hon klarar av hantering, okända kan ta på henne. Under förutsättning att dom lyssnar.
Hon vill i många fall fram och hälsa på folk, om dom inte bryr sig om henne.

Med en plan att följa och med bra människor runt sig, så kan man med hårt jobb. Nå resultat, om förutsättningarna finns.

Min osäkra valp, som inte ville ta kontakt med någon som inte tillhörde bekantskapskretsen har nu vuxit upp till en fin unghund, som vill hälsa på dom flesta!!!

När ska folk, förstå att dom inte alltid vet bäst.
Visa lite vilja att vilja hjälpa till!!!

Ha det gott/ Magdalena

Ni kan också bli gästbloggare. Maila blogredaktören victoria.q@live.com

Missa inte Elisabet Khans inlägg Smygtränande på andras hundar och annat fanstyg nu när vi ändå ryter ifrån lite mot ovett 😉

Gästinlägg från Magdalena Vaara om sitt hundliv


Ett fint gästblogginlägg av Magdalena Vaara om att redan som barn börjat bli hundmänniska – till  att målinriktat sökt exakt rätt hund för träning och aktivt arbeta framåt.

Hela mitt liv, har det funnits hundar i familjen. Började redan i den yngre åldern som 4 åring. Att ta ansvar över min fars tjänstehundar – även om jag inte, fick – var ändå ett uppdrag som passade mig.

Det bestod i att ge dom mängder med mat och att ta med dom på promenad, med dockvagnen. Det senare var inte då inte så uppskattat och flera gånger hamnade det lappar på affären, som innehåll texter ”Hur man kunde släppa ut en liten flicka, med 2 stora schäfrar”.

Ja, det var där mitt intresse började.

Men nutiden ser helt annorlunda ut. Har 2 hundar just nu, av vallhundsraser.
En australian shepherdtik på 5 år och en Hrvatski ovcartik på 20 månader.

Det är den sist nämnda jag vill berätta lite om.
Hrvatski ovcar – croatian sheepdog, är en väldigt liten ras i Sverige finns 12 individer.

Letade mig gråhårig efter en uppfödare, inte det lättaste.
Hittade 1 som var intressant och nu väntade jag bara på att det skulle ske en parning.

Efter ca 6 månader, fick jag beskedet. Dom 2 individerna jag var intresserad av, har genomfört en lyckad parning. Glädjen var överväldigande!!!
Men väntan, var lång. Man får inte ta in hundar innan dom är vaccinerade mot bl.a rabies, så valpen behöver bli minst 4 månader.

Dagen kom och jag flög ner till Kroatien, för att hämta min efterlängtade valp. Möttes av en liten ängslig/rädd valp. Som till synes inte haft den socialisering som vi är vana med här hemma.

Mina omedelbara planer fick läggas på hyllan och det blev i stället en planering att få fram en trygg individ i honom. Som inte skulle vara rädd för andra människor och kunna vara i olika miljöer.

Det tog sin tid, ca 4-5 månader av bara socialisering. Självklart tränade vi lite enkla moment, som man bör kunna – sitt, ligg, inkallning och kontaktövningar.

Vi fick hjälp av en familjemedlem som är veterinär med träning av kroppshantering, om vi nu skulle råka ut för att behöva besöka en klinik, av någon orsak. Vi gick även på utställningsträningar, för att öva hantering av okända människor och bli trygg i hantering.

Vi anmälde oss till en kurs i agility för valpar/ unghundar, när hon var ca 8-9 månader. Jag är ingen agilitymänniska och fattar verkligen inget av alla olika termer dom använder. Men min hund byggde upp en självkänsla och blev modigare.

Just nu kör vi bara några enkla banor, för att bryta av den andra träningen.

Mitt stora intresse ligger i lydnaden, brukets spårarbete och utställning. Utställningsbiten har gått kanonbra och hon har certifikat i Sverige/Finland/Norge och Danmark.

Lydnaden, för tävling har gått över förväntan! I början av sommaren -19, har vi fått stå på pallen och är nu redo att satsa på nästa lydnadsklass. Ska bli väldigt intressant och hårt jobb att komma vidare i utvecklingen av min svarta skönhet.

Vi jobbar även med spårarbetet och jag har väll en förhoppning att vara startklar under hösten. Men har lite arbete kvar eller kanske rätt så mycket.

Det är ju inte bara spårarbetet som ska sitta till 100%. Utan det är även en del lydnadsprogram som ska funka. Det största problemet, är budföringen. Hunden ska då springa från föraren, till en mottagare. Det är här vi har lite problem, hon älskar inte människor men accepterar dom.

Men ser inte det som en omöjlighet, jag får bara tänka lite annorlunda i träningen.

Så från kaos, gråt, ett antal fler gråstrån på huvudet.
Så har jag nog lyckats få en trygg individ och som inte ser världen som något läskigt.

Visst vi har saker kvar att jobba med, men det största problemet är nog människor som inte kan acceptera mina regler. Med regler menar jag hur man absolut inte ska göra mot min hund. Den är inte så svår, ta inte kontakt med min hund. Om hon inte visar intresse för det själv.

Nu blev det nog kanske ett väldigt långt brev/text och troligen lite rörigt.
Mycket lättare att skriva om en speciell sak.
Som sagt jag är inte en skrivare utan mer en görare. 

/Det behövs fler görare än snackare!

Smygtränande på andras hundar och annat fanstyg


Gästbloggare är så välkomna och denna gången, ett mycket bra och samtidigt roande inlägg av den eminenta Elisabet Khan:

Nu vill jag prata om hundar. Jag har en hund, vi kan kalla honom Bengt, för han heter inte så. Bengt är snart 6 år och han älskar människor, han är världens töntigaste snällaste när det kommer till människor.

Dock inte när det kommer till alla andra hundar. Anledningen är alltför många olyckliga hundmöten där han blivit oväntat och plötsligt attackerad av hundar som oftast varit större och starkare än honom (detta är en historia i sig och mycket beklagligt!).

Nu har han utvecklat en rädsla för vissa större hundar och detta tränar vi på VARJE DAG. Jag har hittat mitt sätt att träna på det, och det funkar för oss.

Men nu till problemet. I och med detta (och även dessförinnan iofs) så har det gått upp för mig hur många idiotiska hundförare det finns där ute. Det är nästan så jag tycker att man ska ha körkort för att skaffa hund.

Det handlar om lösspringande hundar som ägaren inte har koll på, som inte kommer när hen ropar. Det är hundar i alltför långa koppel som springer hit och dit medan ägaren pratar i telefon.

Det är ägare som ställer sig vid vägkanten och GLOOOOOOOOOR på mig och Bengt, och ofta inte bara glor utan verkligen skäller ut. Det handlar såklart även om de som tror att alla andra hundar vill hälsa och leka, för den hunden är minsann jättesnäll och gör aldrig något fel. Sen finns det de som låter små barn gå ut med hunden. Förlåt mig så hemskt mycket men jag tycker verkligen inte det är en bra idé. Sue me. Jag kan fortsätta i evighet.

Träning behöver väl inte bli jobbigare än nödvändigt?

Att alla inte förstår att jag tränar med min hund och inte är intresserad av hund-dejt och småprat med gemene man, det kan jag ju inte begära. Men jag har satt en gul rosett på Bengts koppel och det betyder i princip ”jag vill inte hälsa”, och det kan folk ju tolka hur de vill, jag förstår att inte alla förstår, men däremot förstår jag inte alls varför folk är så jäkla slappa och nonchalanta med sina (och andras!) hundar.

Varje dag går min och Bengts träning två steg framåt och ett tillbaka på grund av andra hundägare, och ursäkta mig om jag gnäller på grund av det, alla kan ju inte rätta sig efter oss liksom, men jag vill helst inte vara med om en olycka där jag och Bengt kommer få skulden.

Men i alla fall, kan vi bara komma överens om lite saker?

1. Man håller sin hund kopplad i tätort, där koppeltvång råder och ALLTID om man inte har 100% koll på sin hund, och litar på sin hund till 100%. Och nu menar folk att just hens hund är världens lydigaste men sorry, jag tror inte på det. Hundar har alltid instinkter, och de som är jättelydiga är oftast enkom assistanshundar, polishundar och liknande (finns fler undantag, kudos, men ni är inte många). Släpp hunden lös, visst, det gör jag också, men först efter jag säkrat området eller inom stängsel och ensamma, eller vid anordnade dejter där man verkligen vet att hunden passar ihop med just den andra hunden. INTE VAR FAN SOM HELST. (tips; långlina är en jättebra grej, men fortfarande, ha koll!)

”Bengt” plöjer snö

2. Man håller in sin hund vid hundmöten, har inte löst koppel, och låter INTE hunden gå fram till andra hundar. Alla hundar vill inte eller kan inte hälsa. Jag skiter i om din hund är supersnäll. Det kanske inte den andra är.

3. Vad är meningen med att ställa sig vid sidan av och glo? Om ni inte kan passera den andra hunden just där och då på grund av anledning, ta en längre runda runtom. Eller om ni absolut måste stanna, uppehåll då hunden med något så att den inte bara glor! Att stirra ut en annan hund är grovt provocerande!

4. Man utnyttjar inte andra hundar till just sin egen träning. Med detta menar jag, det finns många som vill träna sin hund på saker. Ibland behövs andra hundar för det. Men då ”passar man inte på” att söka upp en random hund på gatan till det, utan anordnar något med en hund eller ägare man känner. Jag ser allt för många gånger hundägare som uppenbarligen tränar hundmöten genom att förfölja mig och gör diverse grejer. Detta är sjukt stressande för Bengt och vi har inte tillåtit det!

Vill ni träna hundmöten, ordna upp något eller fråga först på avstånd!

Det finns olika sätt för barnen att knyta an till hunden!

5. Låt inte barnen gå ut med hunden. Det spelar ingen roll om din chihuahua är jättesnäll och din 8-åring är jättestark.

Din hund kan fortfarande bete sig på ett sätt som provocerar andra hundar och det kan inte en 8-åring hantera! Att lära barn gå ut med hundar är jättebra men det ska fasen inte göras pö om pö, utan är en väldigt lång inskolning.

Det finns såklart barn som är jätteduktiga med djur och jag kan ju inte veta på avstånd vilka som är det, men de flesta barn är det faktiskt inte, och hundar läser av osäkerhet.

Sätt inte på, t.ex barnen – en kostym de inte vuxit i..

6. Det finns människor som är hundrädda (kan ni tänka er!).

Det spelar ingen roll för en hundrädd att ens hund är väluppfostrad

Att ha koll på hunden är även för människors skull och inte bara för andra hundar. Återigen, det är oväsentligt om din hund är sååå snäll.

Vissa människor får faktiskt ångest och blir rädda av att se lösa hundar, hundar i långt koppel eller hundar öht. Ha respekt.

Ditt ”han vill bara leka, han vill bara hälsa”, spelar ingen roll för dem.

7. När man går ut med hunden så är det väl HUNDENS promenad, rätta mig om jag har fel? Ska man inte då koncentrera sig på hunden och vad hen gör, och se det som ett tillfälle till kommunikation och samspel mellan hund och ägare, samtidigt som hunden får sin motion och doft-dos etc för dagen? Jag ser väldigt många som går och glor i sina telefoner medan hunden gör vad fasen som helst. Jag dömer ingen, tar själv upp telefonen ibland men jag tänker även att promenaden är HUNDENS, inte min, och då är det HUNDEN man ska samspela med och ha koll på? Prova, det är kul 🙂 Tror även du får en lydigare hund på köpet 🙂

Detta handlar inte bara om mig och Bengt. Jag läser ofta i media om olyckliga hundmöten och olyckliga attacker på människor och andra djur. Jag är mycket säker på att det skulle minska rejält om HUNDFÖRAREN tog mer ansvar och skaffade sig lite bildning om hundars beteenden. Att gå ut med hund är inte som att gå ut med en bebis i barnvagn!

Det finns starka tänder, starka instinkter och om det tex ligger trauma bakom så kan det en dag säga smack. Hundar är världens finaste djur och de ska inte beskyllas för förarnas inkompetens. Vilken ras som helst kan bitas eller attackera i en knepig eller hotfull situation, allt ligger hos ägaren.

Så sköt er för fasen och ta ansvar. Trevlig helg!

Mvh, författare och copyright Elisabet Khan – och ”Bengt”

Härliga läsarfoton på gemenskap mellan arter


Elisabeth Schröder på Lisas Foder och hälsa i Värnamo har en del djur i sin ark. Tack för de fina fotona! Det är jätteroligt att få visa.

”När rovdjur är ro-djur i sin egen lilla flock.” 

Elisabeths hundflock: Överst vänster dp Abba
Schäfer Etti Rad två- dp Pinschi o. schäfern Ladie
O längst fram dp Mella .

De tvåbenta husdjuren – är utan tvivel väldigt tryggt övervakade!

Seth höll en föreläsning hos Lisas foder och hälsa – vilken var en givande upplevelse både för honom och de engagerade åhörarna.

Skicka gärna in era egna foton till bloggredaktören – victoria.q@live.com

Fler Gästbloggare är välkomna!

/Med vänlig hälsning från hundcoachen Seth Sjöbloms blogg

Tyras oro mildrad – matte berättar


Tyra adopterades från Irland. Som ett par omplaceringshundar vi, Seth och jag haft här hemma så var hon väldigt rädd för män. Men Tyra hade det värre och kissade på sig när nye hussen kom för nära. En ovanligt stressad hund. Matte berättar:

”Jag har haft flera hundar innan, bl.a rottweiler och ville skaffa hund igen. Har ju den fina möjligheten att kunna ha hund med mej på arbetet i centrala Göteborg, så hunden inte behövde vara ensam. Dit tar jag mig med buss. 

Hittade Tyra på nätet hos en svensk organisation som räddade hundar från Irland. Jag tittade flera gånger på hennes bild men föll inte för henne då. När jag sen blev godkänd för adoption och pratade med Ida på hundcentret så föreslog hon just Tyra för mej!

Tyra och jag träffades första gången på en parkering i Malmö. Transporten från Irland hade blivit ett dygn försenad pga motorproblem. Jag mötte tjejen som kom fram med en superstressad hund som bara slängde sej på rygg framför mej.

Jag bara grät av glädje att äntligen få rå om denna kärlekstörstande lilla tjej. Hon var så rädd och underlägsen att vem som helst hade kunna bara bära iväg med henne. När vi kom hem så sov Tyra större delen och tydde sej väldigt till mej.

Min man däremot funkade det inte alls med. Hon kissade ner sej och skrek när han rörde sej mot eller nära henne. Jag kunde bara gå korta promenader med Tyra och så fort vi vände hem så drog hon så mycket att hon fick problem med strupen. Jag fick byta till sele för att inte anstränga halsen så. 

Tyra verkligen ogillade män och var väldigt osocial överhuvudtaget vilket skapar en hel del förvirringar här i Sverige. Vi förväntar oss att alla hundar ska vara glada, trevlig och sociala mot människor. Jag har fått möta många kommentarer när jag fått säga till folk att inte bry sej om Tyra eller att inte envisas med att locka och pocka på hennes uppmärksamhet.

Av all stress och rädsla fick Tyra magkatarr och blod i avföring. Jag fick då rådet att prova Valerina ett milt lugnande örtpreparat och magmedicinen omaprezol i en period. Detta hjälpte henne men hon blev helt avtrubbad även när vi var på ”trygg mark”.

Hon som börjat leka och ta för sej mer – var inte sej själv längre. Jag googlade och sökte runt vad jag skulle göra för att hjälpa henne.

Bussturen till och från jobbet var värsta stunderna på dagen. Jag fick bära, släpa, pocka, locka ja allt har jag försökt men inget gjorde det bättre eller lättare. Tyra skulle aldrig ta en godis om det så är bästa korvbiten när hon går in i stressen. 

Tillslut hittade jag tips om Adaptil-halsbandet – ett halsband med lugnande tikferomoner. Vi köpte ett och satte på det – och tänkte hur ska detta hjälpa? Vi märkte inget tydligt men vardagen blev ändå något bättre successivt.

Jag kunde däremot inte avgöra om det var det halsbandet eller tiden som gjorde att Tyra kände sej tryggare och började inse att så här skulle hennes liv vara?

Vi hade första halsbandet på mycket längre än vad det stod att verkan höll i sej. Jag tänkte inte så mycket på det utan en dag klippte jag av det. Tyra tyckte det var skönt för det hade väl kliat. Dagen efter åker vi som vanligt buss till jobbet.

Jag kom i kontakt med hundcoachen Seth när jag googlade på om min problem med Tyras beteende. Han och jag pratade mycket om Adaptil halsband och Seths kunskap och funderingar kring detta stämmer så väl med Tyras beteende. 

Har nu gjort detta vardagligen i 5 månader och Tyra hade börjat gå själv på bussen men var stressad. Första dagen utan Adaptil hamnade vi på ruta 1 igen. Hon låg längs marken och var helt blockerad av stress när vi närmade oss busshållplatsen. Jag insåg då att det måste vara halsbandet som verkligen fungerat.

Jag har nu använt 3 halsband och varje gång jag tar av det så märker jag en jätteskillnad på hennes stressnivå och hur snabbt hon blir blockerad. 

Jag har insett att Tyra nog aldrig kommer vara en cool hund utan hon är lätt stressad och rädd av sej. Hon har någon gång blivit svårt traumatiserad i sitt tidigare liv och människor har nog inte varit så snälla.” 

Kajsa kontaktade mig för problemet och det som står ovan stämmer bra, men Kajsa gjorde mig imponerad av förståelsen och jag har jobbat vidare med henne och Tyra, men det är inte lätt. Förmodligen är hon extremt traumatiserad där hon kommer i från, men Kajsa med familj ger  inte upp och dom tar små kliv framåt. Tyra älskar i dag husse och efter en timme så kom Tyra och la sig tätt intill mig i soffan, hon fick knö sig in för att få plats mellan mig och husse, ta äran husse det var dig hon litade till först och främst, men jag var inget hot, vilken härlig känsla !

Nästa steg är att Tyra får träffa min Rottis Gunvald 8 år, trygg och lugn.

Gunvaldoch kompisar

Gunvald med 5 styck okända hannar.

Med Kajsas kunskap om hund och vilja att rädda hundar så jobbar hon med mig i dag och det är väldigt roligt att se hur hon tar till sig olika problem, förstår och kommer med bra inputs, såväl hundens problem och den sociala miljön. Kajsa är en hundmänniska och har haft andra hundar och är öppen och klarsynt för olika problem.

Tack Kajsa

mvh
/Seth

Gästinlägg om en hundfamilj – en läsvärd historia


När glädje och lycka förvandlas till förtvivlan och sorg

De som känner mig sedan länge tbx vet att hundar alltid varit en stor del i mitt liv och genom att ha haft hundar, som vart ganska olika i de mentala förmågorna, har jag skaffat mig en del kunskap och erfarenhet. Något jag även fick bekräftat då jag bestämde mig för att kontakta en Hundcoach..

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Så för att hänga med och för att få en förståelse till slutklämmen av detta inlägg så kommer här en berättelse om vad vi gått igenom sedan förra sommaren då vi valde att utöka familjen med en ung vovve. Jag själv har länge önskat mig en trogen promenadkompis men p.g.a av vissa familjeangelägenheter fanns det även andra skäl till att vi ville satsa på vovve.

I början var allt kanonbra, han blev fort rumsren, sov som en stock hela nätterna och han var lyhörd och nyfiken på livet. Båda barnen var engagerade men den yngste var vovvens favorit och det var också en av anledningarna till att vi skaffade vovve till familjen. En av mina grabbar särskilt, behövde någon att engagera sig i då umgänget med andra var ganska minimalt och han behövde även växa i självförtroendet. Han behövde det lugn vovven kunde erbjuda när han behövde komma till ro och att känna sig behövd.

För att minimera risken för uppleva mina direktiv som ”tjat” så vi anmälde oss ihop till valpkurs och allt eftersom även unghundskurs m.m. Vovven lärde sig fort och banden mellan grabben och vovven vart starkare och starkare. Sonen fick massa beröm för hur bra han hanterade vovven och självförtroendet växte ikapp med vovvens utveckling och storlek.

När vovve landat i vår familj, byggt upp en trygghet och utvecklats mentalt var det då dags för lite trotsperioder och testa gränser och det var även dags att tappa de små sylvassa valptänderna…aj aj aj aj..kan man säga. Då de skulle lossa för att släppa fram de nya så klia det och gjorde lite ont. Vovven var jätteduktig  med att tugga på det han fått tilldelat sig att tugga på och en gammal foppatoffla var den allra bästa leksak. Det som var värdefullt och viktigt för oss ställde vi helt enkelt undan för att inte fresta eller utmana – men visst hände det att han fick tag på sådant som inte var till för honom.

Dagtid var vovven hemma med mig och med tanke på att jag är mer konsekvent och bestämd så var det aldrig några problem för oss att finna en balans. Han följde mig troget och jag lät han ta del av det jag höll på med. Han fick lära sig att sätta på och stänga av dammsugaren, att snällt sitta och vänta tills vi gick ut genom dörren och att inte slita och dra i koppel eller jaga våra katter. Han lärde sig sakta att vara ensam ibörjan små stunder till att sen utöka tiden.

Men när lillgrabben kom hem så dissade vovven mig och la 100% uppmärksamhet på grabben. Och där gjorde jag de första felet (gissa om att jag ångrar bittert idag att jag inte tog över ledarrollen även när ”flocken” var samlad, men jag trodde att om jag backade så skulle det komma naturligt).

Lillgrabben hade ju SJÄVKLART inte samma auktoritet som mig och var inte konsekvent. Vovven tyckte lillgrabben var mumma att tugga på och lillgrabben fick stå ut med många tjyvnyp, bett och blåmärken trots att jag försökte vara med hela tiden, sätta stopp och försöka lära grabben hur han skulle vara lite tuffare och bestämd och ge vovven andra alternativ att tugga på.

Jag började här att uppmärksamma att lillgrabben drog sig tillbaka, tappade lite engagemanget och gav upp efter första gången han sagt till men hunden inte lyssnade. Här gjorde jag fel nr 2. Jag peppade och pushade lillgrabben (vilket jag trodde var det han behövde då självförtroende började svikta igen) – att prova en gång till, försökte ge tips m.m men de togs inte alltid så positivt emot utan upplevdes som jag bara tyckte han gjorde fel – medans jag  tyckte att han var enormt duktig och en riktig kämpe! Den lilla valpen började bli stor och i takt med det så ökade kraven .

I takt med vovvens utveckling så närmade vi oss könsmognad och hans beteende förändrades mer och mer. Han stressade upp sig för minsta lilla så fort vi kom ut, han började skälla ohejdat – ja, i våra ögon sett i.a.f – för ingenting.

Vi råkade ut för en tråkig incident en sen kväll då vi tog den vanliga kvällsrundan i parken. Helt plötsligt dök två okopplade hundar fram och även om ingen aggressivitet uppstod, så utlöste det ett oönskat beteende hos vovven. Han började få svårt vid hundmöten och agerade mycket osäkert. Här gjorde jag ytterligare ett fel och anmälde oss till en ”Hundmöteskurs”. Redan på första träffen kände jag instinktiv att detta inte var rätt men för grabbens skull så fortsatte det för jag såg ju att viljan att få det att fungera mellan dem igen fanns.

Den kursen fick vovven att spåra ur fullkomligen, den hundinstruktör som även var utbildad beteendeutredare borde ha sett att vovvens beteende inte alls var som de andra hundarna, som var oerhört aggressiva och vår vovve vart bara stressad av detta.

I samma veva fick vi beskedet om att så fort som möjligt operera honom då testiklarna inte kom ner utan verkade ha stannat kvar i buken. Detta gjordes – och hans bekymmer eskalerade trots att jag jobbade med att stärka hans självförtroende för jag förstod utifrån det jag såg i hans agerande att han inte betedde sig aggressivt utan mer osäkert.

De hundar han träffade och lekte med funkade han utmärkt, äldre hundar visade han tydligt att han respekterade och han var en glad och trevlig hund mot allt och alla på två ben. Vissa personer fastnade han enormt mycket för och det räckte att han hörde ljudet av deras bil så vart han överlycklig.

Jag insåg att jag helt enkelt gick bet på att få ordning på problemet och tog mitt hundägaransvar och kontaktade en Hundcoach – och där kom Seth Sjöblom in. Jag skickade ett mejl till Seth där jag berättade om vovven från det vi köpte honom fram tills nu. Ganska så omgående tog Seth kontakt med mig och vi hade ett långt telefon samtal där vi pratade om situationen. Redan vid första samtalet fick jag ett stort förtroende som Seth sedan bara förstärkt genom allt stöd och stöttning jag fått.

Vi bestämde att Seth skulle komma hem till oss för att träffa vovven och redan veckan efter var han och hans jätterara sambo här hos oss. Seth bekräftade mig enormt mycket då han såg det jag sett, han bekräftade mig även genom att se den kunskap och erfarenhet jag har och han berömde kidsen för det jobb de gjort med vovven och hur fint samspel de hade.

Vi pratade mycket om de olika situationerna och Seth lyssnade..

Jag har fått ta mycket skit från andra p.g.a vovvens beteende och folk är väldigt snabba på att döma och trycka ner sina åsikter i halsen på en. Åsikter jag inte bett om och råd även från personer som inte ens nånsin ägt hund. Det var allt från att fullkomligen slänga vovven i backen och lägga mig över honom för att praktiskt taget knäcka honom, till att avliva honom för ”han var livsfarlig”.

Men Seth räddade oss och hoppet kom sakta tillbaka. Vi fick värdefulla verktyg att jobba med och vovven svarade klockrent på det. Vi började sakta men säkert få den vovve vi önskat få, lillgrabben började engagera sig mer och promenaderna var underbara.

Knappt en vecka senare kom det ödesdigra samtalet från veterinären som opererat honom. Den ena testikeln dem skickat på analys var ingen testikel utan de ville omgående operera honom igen och 5 dagar senare var det dags igen.
Efter detta så blev situationen ohållbar. Han var konstant uppe i varv hur jag än försökte använda de verktyg vi fått och jag kämpade verkligen. Varje dag var en kamp.

Min kropp sa ifrån mer och mer, det slet oerhört mycket på mig som har fibromyalgi och händerna svullnade, handlederna värkte och armbågarna smärtade konstant p.g.a av vovvens beteende i kopplet.

Jag hade då börjat diskutera omplacering med Seth och han ställde än en gång upp för mig till 100% och ville hjälpa. Han stöttade, fanns där när jag behövde gråta ut min frustration och han dömde mig inte. Det gjorde jag så bra själv.
Jag låg vaken natt efter natt och grubblade på vad jag gjort för fel. Jag klandrade mig själv för att jag inte klarat detta och jag förbannade min kropp som bara rasade mer och mer.

Så kom den dag då vovven jagade efter en katt som plötsligt dök upp ur ett buskage och han slet till i kopplet. Eftersom jag just då plockade upp efter honom så vart jag helt oförberedd på detta och for i backen och landade så illa så jag slog i höften och länden.

Tog mig hem med nöd och näppe och redan den kvällen åkte jag in akut p.g.a att smärtorna var så olidliga så jag svimmade av och jag fick hämtas med ambulans då jag inte kunde stödja på mitt ben och det hängde inte med utan var helt bortdomnat. Akutremiss till MR skickades och domen därifrån är två diskbråk.
X:et ställde upp helt otroligt mycket, ringde sin chef och förklarade situationen. Han jobbade hemifrån då han e.g är resande och han tog ansvar för vovven. Han ställde upp massor för oss och hjälpte mig med telefonsamtal för att jag skulle kunna få hjälpmedel, han hjälpte mig här hemma och han ställde upp och körde mig dit jag behövde komma.

Det var nu helt enkelt en ohållbar situation. Jag vet sedan tidigare om diskbråck att läkningsprocessen är lång och jag fick så svåra smärtor och visste inte hur jag skulle sitta, stå eller ligga.. Sömnen uteblev och jag orkade knappt med mig själv.

Seth ställde upp och fann en familj som han rek mig att ta kontakt med för han var helt övertygad om att de var rätt för vovven. Och efter samtalet med Anna så insåg jag att hur smärtsamt det än är, att de kunde ge honom allt det jag inte kan. Anna är beteendeutbildad och driver ett hundcenter och det är pappan i familjen som nu ska ha vovven och han har nära tillhands för stöd och hjälp. De bor i en miljö som är helt rätt för vovven och de har alla rätta verktygen för att få vovven att landa.

Det har varit en år kantat av många faktorer som varit orsaker till att situationen vart som den vart. Och i detta läge har man som hundägare skyldigheten gentemot sin hund att vara 100% osjälvisk och göra det enda rätta. Och i detta läge var det enda rätta för vovven att få en nystart och han är bara drygt 1 år.

Mitt hjärta är söndertrasat. Jag går nu här hemma och plockar undan bit för bit allt det som påminner om vovven. Vi sörjer och saknar. Det kommer ta tid att läka ihop och det kommer för alltid att fattas en bit i mitt hjärta.

Jag vill tacka dig Seth för ditt enorma engagemang, ditt stöd och förtroende! Och jag rekommenderar verkligen alla er hundägare som har svårigheter med era hundar att ta ert hundägaransvar och be om hjälp och ni kan inte få någon bättre hjälp än Seth, för med den livserfarenhet och kompetens han besitter så kommer han att ge allt för att stötta och hjälpa och ge er verktygen för att nå resultat och han släpper er inte förrän ni hamnat i fas med er hund.

Tack även till Anna med familj för att ni vill ge vår vovve en ny chans!

Bamse schäferFinaste ”loppsäck” ”trasselsudd” ”velepötta” ”Bomsebus” ”knasbollen” ”Buppas” …ja alla små smeknamn vi hade på dig.

Älskade Bamse vi önskar dig lycka till i livet. Du har gett oss så mycket kärlek, tillgivenhet och lycka under vårt år tillsammans. Du är bäst och vi kommer för alltid minnas dig och älska dig av djupet av våra hjärtan. Du har lämnat stora tassavtryck hos oss och vi kommer att sakna dina underbara pussar.

Kram Matte Emoji