Etikettarkiv: gästblogginlägg

Smygtränande på andras hundar och annat fanstyg


Gästbloggare är så välkomna och denna gången, ett mycket bra och samtidigt roande inlägg av den eminenta Elisabet Khan:

Nu vill jag prata om hundar. Jag har en hund, vi kan kalla honom Bengt, för han heter inte så. Bengt är snart 6 år och han älskar människor, han är världens töntigaste snällaste när det kommer till människor.

Dock inte när det kommer till alla andra hundar. Anledningen är alltför många olyckliga hundmöten där han blivit oväntat och plötsligt attackerad av hundar som oftast varit större och starkare än honom (detta är en historia i sig och mycket beklagligt!).

Nu har han utvecklat en rädsla för vissa större hundar och detta tränar vi på VARJE DAG. Jag har hittat mitt sätt att träna på det, och det funkar för oss.

Men nu till problemet. I och med detta (och även dessförinnan iofs) så har det gått upp för mig hur många idiotiska hundförare det finns där ute. Det är nästan så jag tycker att man ska ha körkort för att skaffa hund.

Det handlar om lösspringande hundar som ägaren inte har koll på, som inte kommer när hen ropar. Det är hundar i alltför långa koppel som springer hit och dit medan ägaren pratar i telefon.

Det är ägare som ställer sig vid vägkanten och GLOOOOOOOOOR på mig och Bengt, och ofta inte bara glor utan verkligen skäller ut. Det handlar såklart även om de som tror att alla andra hundar vill hälsa och leka, för den hunden är minsann jättesnäll och gör aldrig något fel. Sen finns det de som låter små barn gå ut med hunden. Förlåt mig så hemskt mycket men jag tycker verkligen inte det är en bra idé. Sue me. Jag kan fortsätta i evighet.

Träning behöver väl inte bli jobbigare än nödvändigt?

Att alla inte förstår att jag tränar med min hund och inte är intresserad av hund-dejt och småprat med gemene man, det kan jag ju inte begära. Men jag har satt en gul rosett på Bengts koppel och det betyder i princip ”jag vill inte hälsa”, och det kan folk ju tolka hur de vill, jag förstår att inte alla förstår, men däremot förstår jag inte alls varför folk är så jäkla slappa och nonchalanta med sina (och andras!) hundar.

Varje dag går min och Bengts träning två steg framåt och ett tillbaka på grund av andra hundägare, och ursäkta mig om jag gnäller på grund av det, alla kan ju inte rätta sig efter oss liksom, men jag vill helst inte vara med om en olycka där jag och Bengt kommer få skulden.

Men i alla fall, kan vi bara komma överens om lite saker?

1. Man håller sin hund kopplad i tätort, där koppeltvång råder och ALLTID om man inte har 100% koll på sin hund, och litar på sin hund till 100%. Och nu menar folk att just hens hund är världens lydigaste men sorry, jag tror inte på det. Hundar har alltid instinkter, och de som är jättelydiga är oftast enkom assistanshundar, polishundar och liknande (finns fler undantag, kudos, men ni är inte många). Släpp hunden lös, visst, det gör jag också, men först efter jag säkrat området eller inom stängsel och ensamma, eller vid anordnade dejter där man verkligen vet att hunden passar ihop med just den andra hunden. INTE VAR FAN SOM HELST. (tips; långlina är en jättebra grej, men fortfarande, ha koll!)

”Bengt” plöjer snö

2. Man håller in sin hund vid hundmöten, har inte löst koppel, och låter INTE hunden gå fram till andra hundar. Alla hundar vill inte eller kan inte hälsa. Jag skiter i om din hund är supersnäll. Det kanske inte den andra är.

3. Vad är meningen med att ställa sig vid sidan av och glo? Om ni inte kan passera den andra hunden just där och då på grund av anledning, ta en längre runda runtom. Eller om ni absolut måste stanna, uppehåll då hunden med något så att den inte bara glor! Att stirra ut en annan hund är grovt provocerande!

4. Man utnyttjar inte andra hundar till just sin egen träning. Med detta menar jag, det finns många som vill träna sin hund på saker. Ibland behövs andra hundar för det. Men då ”passar man inte på” att söka upp en random hund på gatan till det, utan anordnar något med en hund eller ägare man känner. Jag ser allt för många gånger hundägare som uppenbarligen tränar hundmöten genom att förfölja mig och gör diverse grejer. Detta är sjukt stressande för Bengt och vi har inte tillåtit det!

Vill ni träna hundmöten, ordna upp något eller fråga först på avstånd!

Det finns olika sätt för barnen att knyta an till hunden!

5. Låt inte barnen gå ut med hunden. Det spelar ingen roll om din chihuahua är jättesnäll och din 8-åring är jättestark.

Din hund kan fortfarande bete sig på ett sätt som provocerar andra hundar och det kan inte en 8-åring hantera! Att lära barn gå ut med hundar är jättebra men det ska fasen inte göras pö om pö, utan är en väldigt lång inskolning.

Det finns såklart barn som är jätteduktiga med djur och jag kan ju inte veta på avstånd vilka som är det, men de flesta barn är det faktiskt inte, och hundar läser av osäkerhet.

Sätt inte på, t.ex barnen – en kostym de inte vuxit i..

6. Det finns människor som är hundrädda (kan ni tänka er!).

Det spelar ingen roll för en hundrädd att ens hund är väluppfostrad

Att ha koll på hunden är även för människors skull och inte bara för andra hundar. Återigen, det är oväsentligt om din hund är sååå snäll.

Vissa människor får faktiskt ångest och blir rädda av att se lösa hundar, hundar i långt koppel eller hundar öht. Ha respekt.

Ditt ”han vill bara leka, han vill bara hälsa”, spelar ingen roll för dem.

7. När man går ut med hunden så är det väl HUNDENS promenad, rätta mig om jag har fel? Ska man inte då koncentrera sig på hunden och vad hen gör, och se det som ett tillfälle till kommunikation och samspel mellan hund och ägare, samtidigt som hunden får sin motion och doft-dos etc för dagen? Jag ser väldigt många som går och glor i sina telefoner medan hunden gör vad fasen som helst. Jag dömer ingen, tar själv upp telefonen ibland men jag tänker även att promenaden är HUNDENS, inte min, och då är det HUNDEN man ska samspela med och ha koll på? Prova, det är kul 🙂 Tror även du får en lydigare hund på köpet 🙂

Detta handlar inte bara om mig och Bengt. Jag läser ofta i media om olyckliga hundmöten och olyckliga attacker på människor och andra djur. Jag är mycket säker på att det skulle minska rejält om HUNDFÖRAREN tog mer ansvar och skaffade sig lite bildning om hundars beteenden. Att gå ut med hund är inte som att gå ut med en bebis i barnvagn!

Det finns starka tänder, starka instinkter och om det tex ligger trauma bakom så kan det en dag säga smack. Hundar är världens finaste djur och de ska inte beskyllas för förarnas inkompetens. Vilken ras som helst kan bitas eller attackera i en knepig eller hotfull situation, allt ligger hos ägaren.

Så sköt er för fasen och ta ansvar. Trevlig helg!

Mvh, författare och copyright Elisabet Khan – och ”Bengt”

Härliga läsarfoton på gemenskap mellan arter


Elisabeth Schröder på Lisas Foder och hälsa i Värnamo har en del djur i sin ark. Tack för de fina fotona! Det är jätteroligt att få visa.

”När rovdjur är ro-djur i sin egen lilla flock.” 

Elisabeths hundflock: Överst vänster dp Abba
Schäfer Etti Rad två- dp Pinschi o. schäfern Ladie
O längst fram dp Mella .

De tvåbenta husdjuren – är utan tvivel väldigt tryggt övervakade!

Seth höll en föreläsning hos Lisas foder och hälsa – vilken var en givande upplevelse både för honom och de engagerade åhörarna.

Skicka gärna in era egna foton till bloggredaktören – victoria.q@live.com

Fler Gästbloggare är välkomna!

/Med vänlig hälsning från hundcoachen Seth Sjöbloms blogg

Tyras oro mildrad – matte berättar


Tyra adopterades från Irland. Som ett par omplaceringshundar vi, Seth och jag haft här hemma så var hon väldigt rädd för män. Men Tyra hade det värre och kissade på sig när nye hussen kom för nära. En ovanligt stressad hund. Matte berättar:

”Jag har haft flera hundar innan, bl.a rottweiler och ville skaffa hund igen. Har ju den fina möjligheten att kunna ha hund med mej på arbetet i centrala Göteborg, så hunden inte behövde vara ensam. Dit tar jag mig med buss. 

Hittade Tyra på nätet hos hundar utan hem. Jag tittade flera gånger på hennes bild men föll inte för henne då. När jag sen blev godkänd för adoption och pratade med Ida på hundcentret så föreslog hon just Tyra för mej!

Tyra och jag träffades första gången på en parkering i Malmö. Transporten från Irland hade blivit ett dygn försenad pga motorproblem. Jag mötte tjejen som kom fram med en superstressad hund som bara slängde sej på rygg framför mej.

Jag bara grät av glädje att äntligen få rå om denna kärlekstörstande lilla tjej. Hon var så rädd och underlägsen att vem som helst hade kunna bara bära iväg med henne. När vi kom hem så sov Tyra större delen och tydde sej väldigt till mej.

Min man däremot funkade det inte alls med. Hon kissade ner sej och skrek när han rörde sej mot eller nära henne. Jag kunde bara gå korta promenader med Tyra och så fort vi vände hem så drog hon så mycket att hon fick problem med strupen. Jag fick byta till sele för att inte anstränga halsen så. 

Tyra verkligen ogillade män och var väldigt osocial överhuvudtaget vilket skapar en hel del förvirringar här i Sverige. Vi förväntar oss att alla hundar ska vara glada, trevlig och sociala mot människor. Jag har fått möta många kommentarer när jag fått säga till folk att inte bry sej om Tyra eller att inte envisas med att locka och pocka på hennes uppmärksamhet.

Av all stress och rädsla fick Tyra magkatarr och blod i avföring. Jag fick då rådet att prova Valerina ett milt lugnande örtpreparat och magmedicinen omaprezol i en period. Detta hjälpte henne men hon blev helt avtrubbad även när vi var på ”trygg mark”.

Hon som börjat leka och ta för sej mer – var inte sej själv längre. Jag googlade och sökte runt vad jag skulle göra för att hjälpa henne.

Bussturen till och från jobbet var värsta stunderna på dagen. Jag fick bära, släpa, pocka, locka ja allt har jag försökt men inget gjorde det bättre eller lättare. Tyra skulle aldrig ta en godis om det så är bästa korvbiten när hon går in i stressen. 

Tillslut hittade jag tips om Adaptil-halsbandet – ett halsband med lugnande tikferomoner. Vi köpte ett och satte på det – och tänkte hur ska detta hjälpa? Vi märkte inget tydligt men vardagen blev ändå något bättre successivt.

Jag kunde däremot inte avgöra om det var det halsbandet eller tiden som gjorde att Tyra kände sej tryggare och började inse att så här skulle hennes liv vara?

Vi hade första halsbandet på mycket längre än vad det stod att verkan höll i sej. Jag tänkte inte så mycket på det utan en dag klippte jag av det. Tyra tyckte det var skönt för det hade väl kliat. Dagen efter åker vi som vanligt buss till jobbet.

Jag kom i kontakt med hundcoachen Seth när jag googlade på om min problem med Tyras beteende. Han och jag pratade mycket om Adaptil halsband och Seths kunskap och funderingar kring detta stämmer så väl med Tyras beteende. 

Har nu gjort detta vardagligen i 5 månader och Tyra hade börjat gå själv på bussen men var stressad. Första dagen utan Adaptil hamnade vi på ruta 1 igen. Hon låg längs marken och var helt blockerad av stress när vi närmade oss busshållplatsen. Jag insåg då att det måste vara halsbandet som verkligen fungerat.

Jag har nu använt 3 halsband och varje gång jag tar av det så märker jag en jätteskillnad på hennes stressnivå och hur snabbt hon blir blockerad. 

Jag har insett att Tyra nog aldrig kommer vara en cool hund utan hon är lätt stressad och rädd av sej. Hon har någon gång blivit svårt traumatiserad i sitt tidigare liv och människor har nog inte varit så snälla.” 

Kajsa kontaktade mig för problemet och det som står ovan stämmer bra, men Kajsa gjorde mig imponerad av förståelsen och jag har jobbat vidare med henne och Tyra, men det är inte lätt. Förmodligen är hon extremt traumatiserad där hon kommer i från, men Kajsa med familj ger  inte upp och dom tar små kliv framåt. Tyra älskar i dag husse och efter en timme så kom Tyra och la sig tätt intill mig i soffan, hon fick knö sig in för att få plats mellan mig och husse, ta äran husse det var dig hon litade till först och främst, men jag var inget hot, vilken härlig känsla !

Nästa steg är att Tyra får träffa min Rottis Gunvald 8 år, trygg och lugn.

Gunvaldoch kompisar

Gunvald med 5 styck okända hannar.

Med Kajsas kunskap om hund och vilja att rädda hundar så jobbar hon med mig i dag och det är väldigt roligt att se hur hon tar till sig olika problem, förstår och kommer med bra inputs, såväl hundens problem och den sociala miljön. Kajsa är en hundmänniska och har haft andra hundar och är öppen och klarsynt för olika problem.

Tack Kajsa

mvh
/Seth

Gästinlägg om en hundfamilj – en läsvärd historia


När glädje och lycka förvandlas till förtvivlan och sorg

De som känner mig sedan länge tbx vet att hundar alltid varit en stor del i mitt liv och genom att ha haft hundar, som vart ganska olika i de mentala förmågorna, har jag skaffat mig en del kunskap och erfarenhet. Något jag även fick bekräftat då jag bestämde mig för att kontakta en Hundcoach..

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Så för att hänga med och för att få en förståelse till slutklämmen av detta inlägg så kommer här en berättelse om vad vi gått igenom sedan förra sommaren då vi valde att utöka familjen med en ung vovve. Jag själv har länge önskat mig en trogen promenadkompis men p.g.a av vissa familjeangelägenheter fanns det även andra skäl till att vi ville satsa på vovve.

I början var allt kanonbra, han blev fort rumsren, sov som en stock hela nätterna och han var lyhörd och nyfiken på livet. Båda barnen var engagerade men den yngste var vovvens favorit och det var också en av anledningarna till att vi skaffade vovve till familjen. En av mina grabbar särskilt, behövde någon att engagera sig i då umgänget med andra var ganska minimalt och han behövde även växa i självförtroendet. Han behövde det lugn vovven kunde erbjuda när han behövde komma till ro och att känna sig behövd.

För att minimera risken för uppleva mina direktiv som ”tjat” så vi anmälde oss ihop till valpkurs och allt eftersom även unghundskurs m.m. Vovven lärde sig fort och banden mellan grabben och vovven vart starkare och starkare. Sonen fick massa beröm för hur bra han hanterade vovven och självförtroendet växte ikapp med vovvens utveckling och storlek.

När vovve landat i vår familj, byggt upp en trygghet och utvecklats mentalt var det då dags för lite trotsperioder och testa gränser och det var även dags att tappa de små sylvassa valptänderna…aj aj aj aj..kan man säga. Då de skulle lossa för att släppa fram de nya så klia det och gjorde lite ont. Vovven var jätteduktig  med att tugga på det han fått tilldelat sig att tugga på och en gammal foppatoffla var den allra bästa leksak. Det som var värdefullt och viktigt för oss ställde vi helt enkelt undan för att inte fresta eller utmana – men visst hände det att han fick tag på sådant som inte var till för honom.

Dagtid var vovven hemma med mig och med tanke på att jag är mer konsekvent och bestämd så var det aldrig några problem för oss att finna en balans. Han följde mig troget och jag lät han ta del av det jag höll på med. Han fick lära sig att sätta på och stänga av dammsugaren, att snällt sitta och vänta tills vi gick ut genom dörren och att inte slita och dra i koppel eller jaga våra katter. Han lärde sig sakta att vara ensam ibörjan små stunder till att sen utöka tiden.

Men när lillgrabben kom hem så dissade vovven mig och la 100% uppmärksamhet på grabben. Och där gjorde jag de första felet (gissa om att jag ångrar bittert idag att jag inte tog över ledarrollen även när ”flocken” var samlad, men jag trodde att om jag backade så skulle det komma naturligt).

Lillgrabben hade ju SJÄVKLART inte samma auktoritet som mig och var inte konsekvent. Vovven tyckte lillgrabben var mumma att tugga på och lillgrabben fick stå ut med många tjyvnyp, bett och blåmärken trots att jag försökte vara med hela tiden, sätta stopp och försöka lära grabben hur han skulle vara lite tuffare och bestämd och ge vovven andra alternativ att tugga på.

Jag började här att uppmärksamma att lillgrabben drog sig tillbaka, tappade lite engagemanget och gav upp efter första gången han sagt till men hunden inte lyssnade. Här gjorde jag fel nr 2. Jag peppade och pushade lillgrabben (vilket jag trodde var det han behövde då självförtroende började svikta igen) – att prova en gång till, försökte ge tips m.m men de togs inte alltid så positivt emot utan upplevdes som jag bara tyckte han gjorde fel – medans jag  tyckte att han var enormt duktig och en riktig kämpe! Den lilla valpen började bli stor och i takt med det så ökade kraven .

I takt med vovvens utveckling så närmade vi oss könsmognad och hans beteende förändrades mer och mer. Han stressade upp sig för minsta lilla så fort vi kom ut, han började skälla ohejdat – ja, i våra ögon sett i.a.f – för ingenting.

Vi råkade ut för en tråkig incident en sen kväll då vi tog den vanliga kvällsrundan i parken. Helt plötsligt dök två okopplade hundar fram och även om ingen aggressivitet uppstod, så utlöste det ett oönskat beteende hos vovven. Han började få svårt vid hundmöten och agerade mycket osäkert. Här gjorde jag ytterligare ett fel och anmälde oss till en ”Hundmöteskurs”. Redan på första träffen kände jag instinktiv att detta inte var rätt men för grabbens skull så fortsatte det för jag såg ju att viljan att få det att fungera mellan dem igen fanns.

Den kursen fick vovven att spåra ur fullkomligen, den hundinstruktör som även var utbildad beteendeutredare borde ha sett att vovvens beteende inte alls var som de andra hundarna, som var oerhört aggressiva och vår vovve vart bara stressad av detta.

I samma veva fick vi beskedet om att så fort som möjligt operera honom då testiklarna inte kom ner utan verkade ha stannat kvar i buken. Detta gjordes – och hans bekymmer eskalerade trots att jag jobbade med att stärka hans självförtroende för jag förstod utifrån det jag såg i hans agerande att han inte betedde sig aggressivt utan mer osäkert.

De hundar han träffade och lekte med funkade han utmärkt, äldre hundar visade han tydligt att han respekterade och han var en glad och trevlig hund mot allt och alla på två ben. Vissa personer fastnade han enormt mycket för och det räckte att han hörde ljudet av deras bil så vart han överlycklig.

Jag insåg att jag helt enkelt gick bet på att få ordning på problemet och tog mitt hundägaransvar och kontaktade en Hundcoach – och där kom Seth Sjöblom in. Jag skickade ett mejl till Seth där jag berättade om vovven från det vi köpte honom fram tills nu. Ganska så omgående tog Seth kontakt med mig och vi hade ett långt telefon samtal där vi pratade om situationen. Redan vid första samtalet fick jag ett stort förtroende som Seth sedan bara förstärkt genom allt stöd och stöttning jag fått.

Vi bestämde att Seth skulle komma hem till oss för att träffa vovven och redan veckan efter var han och hans jätterara sambo här hos oss. Seth bekräftade mig enormt mycket då han såg det jag sett, han bekräftade mig även genom att se den kunskap och erfarenhet jag har och han berömde kidsen för det jobb de gjort med vovven och hur fint samspel de hade.

Vi pratade mycket om de olika situationerna och Seth lyssnade..

Jag har fått ta mycket skit från andra p.g.a vovvens beteende och folk är väldigt snabba på att döma och trycka ner sina åsikter i halsen på en. Åsikter jag inte bett om och råd även från personer som inte ens nånsin ägt hund. Det var allt från att fullkomligen slänga vovven i backen och lägga mig över honom för att praktiskt taget knäcka honom, till att avliva honom för ”han var livsfarlig”.

Men Seth räddade oss och hoppet kom sakta tillbaka. Vi fick värdefulla verktyg att jobba med och vovven svarade klockrent på det. Vi började sakta men säkert få den vovve vi önskat få, lillgrabben började engagera sig mer och promenaderna var underbara.

Knappt en vecka senare kom det ödesdigra samtalet från veterinären som opererat honom. Den ena testikeln dem skickat på analys var ingen testikel utan de ville omgående operera honom igen och 5 dagar senare var det dags igen.
Efter detta så blev situationen ohållbar. Han var konstant uppe i varv hur jag än försökte använda de verktyg vi fått och jag kämpade verkligen. Varje dag var en kamp.

Min kropp sa ifrån mer och mer, det slet oerhört mycket på mig som har fibromyalgi och händerna svullnade, handlederna värkte och armbågarna smärtade konstant p.g.a av vovvens beteende i kopplet.

Jag hade då börjat diskutera omplacering med Seth och han ställde än en gång upp för mig till 100% och ville hjälpa. Han stöttade, fanns där när jag behövde gråta ut min frustration och han dömde mig inte. Det gjorde jag så bra själv.
Jag låg vaken natt efter natt och grubblade på vad jag gjort för fel. Jag klandrade mig själv för att jag inte klarat detta och jag förbannade min kropp som bara rasade mer och mer.

Så kom den dag då vovven jagade efter en katt som plötsligt dök upp ur ett buskage och han slet till i kopplet. Eftersom jag just då plockade upp efter honom så vart jag helt oförberedd på detta och for i backen och landade så illa så jag slog i höften och länden.

Tog mig hem med nöd och näppe och redan den kvällen åkte jag in akut p.g.a att smärtorna var så olidliga så jag svimmade av och jag fick hämtas med ambulans då jag inte kunde stödja på mitt ben och det hängde inte med utan var helt bortdomnat. Akutremiss till MR skickades och domen därifrån är två diskbråk.
X:et ställde upp helt otroligt mycket, ringde sin chef och förklarade situationen. Han jobbade hemifrån då han e.g är resande och han tog ansvar för vovven. Han ställde upp massor för oss och hjälpte mig med telefonsamtal för att jag skulle kunna få hjälpmedel, han hjälpte mig här hemma och han ställde upp och körde mig dit jag behövde komma.

Det var nu helt enkelt en ohållbar situation. Jag vet sedan tidigare om diskbråck att läkningsprocessen är lång och jag fick så svåra smärtor och visste inte hur jag skulle sitta, stå eller ligga.. Sömnen uteblev och jag orkade knappt med mig själv.

Seth ställde upp och fann en familj som han rek mig att ta kontakt med för han var helt övertygad om att de var rätt för vovven. Och efter samtalet med Anna så insåg jag att hur smärtsamt det än är, att de kunde ge honom allt det jag inte kan. Anna är beteendeutbildad och driver ett hundcenter och det är pappan i familjen som nu ska ha vovven och han har nära tillhands för stöd och hjälp. De bor i en miljö som är helt rätt för vovven och de har alla rätta verktygen för att få vovven att landa.

Det har varit en år kantat av många faktorer som varit orsaker till att situationen vart som den vart. Och i detta läge har man som hundägare skyldigheten gentemot sin hund att vara 100% osjälvisk och göra det enda rätta. Och i detta läge var det enda rätta för vovven att få en nystart och han är bara drygt 1 år.

Mitt hjärta är söndertrasat. Jag går nu här hemma och plockar undan bit för bit allt det som påminner om vovven. Vi sörjer och saknar. Det kommer ta tid att läka ihop och det kommer för alltid att fattas en bit i mitt hjärta.

Jag vill tacka dig Seth för ditt enorma engagemang, ditt stöd och förtroende! Och jag rekommenderar verkligen alla er hundägare som har svårigheter med era hundar att ta ert hundägaransvar och be om hjälp och ni kan inte få någon bättre hjälp än Seth, för med den livserfarenhet och kompetens han besitter så kommer han att ge allt för att stötta och hjälpa och ge er verktygen för att nå resultat och han släpper er inte förrän ni hamnat i fas med er hund.

Tack även till Anna med familj för att ni vill ge vår vovve en ny chans!

Bamse schäferFinaste ”loppsäck” ”trasselsudd” ”velepötta” ”Bomsebus” ”knasbollen” ”Buppas” …ja alla små smeknamn vi hade på dig.

Älskade Bamse vi önskar dig lycka till i livet. Du har gett oss så mycket kärlek, tillgivenhet och lycka under vårt år tillsammans. Du är bäst och vi kommer för alltid minnas dig och älska dig av djupet av våra hjärtan. Du har lämnat stora tassavtryck hos oss och vi kommer att sakna dina underbara pussar.

Kram Matte Emoji