Tag Archives: Fallbeskrivningar – HUR

Schäfertiken Lava – redan resultat på problemen


Vår hundcoach Seth beskriver nya hundfall då ägarnas problemformulering finns med först: 

Om Schäfertiken Lava – som vi ska följa

 

Ålder: 15 månader.
Ägarens beskrivning om problemet:

”Vi är en familj bestående av 4 personer (Pappa, mamma, Son 13 år, dotter 17 år) plus vår underbara schäfer tik  på 1 år och 3 måneder.
 
Vi har alla haft hund stort set hela livet, och som familj är hon vår 4de hund, men vår förste valp. Alla våra andra hundar var rescue. Två av dom fick vi direkt från gatan samtidig vid ca. 1 1/2 – 2 års ålderen. Det var mycket jobb, men efter ca. 1 års tid med mycket träning hade dom blivit underbara hengivna familjhundar. Det är jag – matte – som sköter långt det meste av träningen med våra hundar.
 
I november sista år fick vi henne, då den ena av systrene hade gott bort och den annan var väldigt trött. De var 13 år gamla.
 
Jag var sugen på en valp, som jag kunne präga från böjan och jag ville ha en udmaning. Eftersom jag hade success med Coco och Chanel tyckte jag, at jag var redo for en renrasig Schäfer (vår förste hund tillsammens var cirka dobberman, rottweiler, schäfer och 7 år). Jag böjade träna henne direkt, men efter et par månader anmelde jag mig til valpkurs, då jag aldrig har gått på kurs med mina vuxna hundar. Ville ha inspiration till mulig aktivering och lydnad. Jag blev ganska snabbt frustreret med kursen av olika anledninger, men gjorde klart det. Sen böjade jag på privat lektioner på Hundens Hus samt testade på Nose Work och Rally lydnad. SEN blev hon tonårig under sommeren!! Hörde typ inget av vad vi sagde till henne i ungefär 4 månader. Dette är slut nu, men hon har ändå kvar lite saker, som vi gärna vill jobba på med henne och som bara inte funkar för os. Därför vi söker en kunnig träner, som vill jobba med oss som familj.
 
Jag har läst väldigt mycket av det du har skrivit på din hemsida och jag tror, att vi är ganska överens om träningsmetod. Jag har tröttnad på, att svarat på ALLT är godisregn. Det är allt vad hon är fokuserat på under träningen och jag vill ju, att hon skal vara fokuserat på MIG istället.
 
Vi har tre problem, som vi gärna vill jobba på. Därtil kommer disse problem kanska av andra saker som att vi inte använder oss nog av vardagslydnad. Jag har tröttnat lite på, att det bara är jag, som tränar henne. De andra i familjen föjler inte mina anvisninger på tex promenad och därför dra hon med dem. Så har behov av ideér, som vi alla kan följe och vara en del av. Men de andra är nu med på, att få hjälp utrifrån.
 
Problem 1:
Hon har väldigt lite respekt för vår dottor på 17 år. Hon hoppar jämt på henne och nafser henne på armen och händer. Vi andra har inte samme problem. Det skal nämnas att vår dotter har stor hundvana och hade STENKOL på Coco och Chanel. Hon promerede med både samtidig från 10 årsalderen och hade inga problem med deras 50 kg. tillsammans. Men hon hoppar och dansar runt vår dotter på promenad.
 
Problem 2: Hon hoppar och nafser på gäster i huset – båda vuxna och barn.
 
Problem 3: Hon är ju bara SÅ glad i andra hundar, att hon vill prata med alla dem hon träffer. Men vi kan förstå, att det här i Sverige inte är specielt accepteret, att hundar hälser på varandra på promenad (det förste vi skulle lära oss på valpkurs var att undvika att hundarne fick kontakt på promenader). Dette förstår vi absolut inte någonting av. Nå, men i alla fall….. Hon ser en hund på promenad. Ligger sig direkt på marken (som hon ju lärde på kurs), men istället för att stanna kvar hopper hon för fullt precis, när den annan hund går förbi. Vi vet ju om detta, så vi håller henne i kort koppel, så hon inte når den annan hund, men det är super frustrerende ändå. Vi får råpa till folk, att hon kommer hoppa, men att vi har bra tag på henne.
 
Det jag gärna vill, är att hon sitter eller ligger sig (med tiden bara fortsätte gå) och sen efter att jag har frågat den annan person med hund om de får hälsa, då kan hon resa sig försiktigt och hälsa fint.
 
Mini-problem: Hon skäller av alla hundar, som passerer vårt hus, när hun är på teressen/balkongen. Inte när hon är inne. Det generar inte mig, men tydligan tycker folk, som går forbi, att det är irriterende. Ville vara skönt om hon kunde vara lite mer på teressen/balkongen eftersom vi har en helt öppen trädgård där hon inte kan upphålla sig utan snor. Vill gärna ha hjälp med denna skällen också.
 
Generelt är hon en lugn och harmonisk hund. Hon är glad och oräd. Jag har inte observerat någon aggresivitet alls i henne. En underbar hund, som vi behöver lite hjälp till att träna videra med.”
 
Ägarna mailar efteråt:
”TACK så jätte mycket för en super inspirerande eftermiddag. Vi är alla SÅ taggade. Det kommer bli bra det här.”

Seth beskriver efter besöket:

Här handlade det mycket om, dels tikens ålder då hon är en unghund och inte fått regler att förhålla sig till då Matte blivit lärd att det skall bara vara positiv förstärkning med godis och att man inte får använda ordet Nej.

Matte och framför allt husse tyckte till slut att det inte funkade och kontaktade mig och tiken visade sig vara tveksam i en början till de nya förhållningsreglerna och träningen och vad man får och inte får göra.

Vi har idag lärt henne att hon inte kan ta allt för givet utan att lyssna på husse och matte och bli inbjuden i alla aktiviteter. Nu är det inte längre ”hasta maniana” hela dagarna utan att hon samverkar med husse och matte i det som sker.

Det ledde till att hon genast blev lugnare och stressen började avta.

Lavas stresspåslag var extremt stort och då jag kom och vart insläppt, så höll dottern henne i halsbandet och fick kämpa med att hålla hunden kvar så hon inte skulle flyga på mig i en extrem iver.

Lava är snäll och visar inga som helst tendenser till aggressivitet, men avsaknaden av att veta vad som är rätt och fel har lett till stress – hon har inte vetat hur hon skall bete sig i olika situationer.

Då det gällde drag i kopplet vid promenader så användes en VGV sele som jag inte gillar – utom när någon har egna fysiska problem och på det sättet måste ha bättre koll vid promenader.

Vi använde i stället ett vanligt halsband och såg till att hon fick en mer kontrollerad promenad med kortare koppel och stundvis också lek och aktivitet på bestämda platser, med mycket gott resultat.

Hon är en mycket fin tik som med rätt vägledning kommer att bli en liten stjärna och vägen dit kommer att ta ett tag, men hon kommer dit med hjälp av engagerade ägare och rätt verktyg.

Jag kommer att följa dom och det skall bli väldigt spännande och roligt att få se var hon är om ca 8 månader, schäfertik med potential att bli tjänstehund med rätt vägledning, men som kommer att stanna och bli familjens lycka.

/Mvh hundcoachen Seth Sjöblom

Hundmöten som jag upplever det.


Jag har träffat och hjälpt otaliga personer och hund i hundmöten och det jag tycker är intressant är att problematiken i själva mötet är så olika från hund till hund, från ägare till ägare och den miljö där mötet äger rum.

Jag vill bara ge några exempel varför det kan bli problem.
– Möten på hemmaplan är extra svårt.
– Möten på bortaplan blir lättare.
– Hunden har aldrig blivit korrigerad i ett hundmöte.
– Hunden vill jobba för dig, men du vet inte hur, slutar med dåligt möte.
– Du själv har byggt upp en tanke där det är omöjligt att möta en annan hund.
– Mötet sker i en trängd och stressad miljö.
– Du är inte fokuserad för att du, pratar i mobil, pratar med en medföljande kompis, eller distraheras av något som tar bort fokusen mellan dig och hunden.

Jag har en grundregel och det är att vid ett hundmöte så skall du fokusera på din egen hund och inte den ni möter.

Läs av din hund och då den signalerar att nu blir det ett möte, te.x. öronen spänns upp och kroppshållningen förändras, det är då du måste bryta kontakten med den andra hunden.

Håll sedan full kontakt med din egen hund, agera och se till att du kan genomföra mötet, bry dig inte om den andra hunden, det får dom fixa.

Och..visst kan du få din hund att genomföra ett hundmöte utan problem, men håll fokus på vad du och din hund skall göra.
Som man brukar säga ”Sköt dig själv och skit i andra” 🙂

mvh
/Seth

Min skyggaste hund Shy – och hur hon blev rehabiliterad.


Hundar kan bära med sig en genetiskt nedärvd skygghet eller få den från upplevelser i tidiga valpstadiet i kullen eller så skapas skyggheten senare på grund av en bristande socialisering under viktiga utvecklingsfaser.

Shy var en blandrashundhund pointer – husky och hennes mor som hette Mora var lika skygg, men hade varit ledarhund och tagit sitt hundspann till en SM- seger.

S stor1 hundar

Shy är den lilla tiken som står närmast kameran med rött halsband.

Jag och min fd. sambo köpte Mora och fick i princip med Shy på köpet ca 8 månader gammal. För att Shy var så skygg och om vi inte tagit med henne så hade hon förmodligen avlivats.

När vi kom hem med dem så satte vi Mora i hundgården med en stabil hane som hon passade jättebra med, älskade skulle jag vilja säga.

Men lilla Shy tog vi in i huset och det vart en riktig utmaning. När vi kom in genom dörren och släppte henne så försvann hon som en oljad blixt in i vårat sovrum och låg där och tryckte och vägrade att komma fram, spelade ingen roll vad vi lockade med. Vi hade henne hos oss inne i huset och om man skulle gå ut och rasta henne så fick man tränga henne i ett hörn för att få tag på henne. Det verkade som helt hopplöst hur mycket vi än jobbade med henne. Hon hade inte fått sitt namn Shy – Blyg – pga ingenting..

Vi märkte att hon inte utvecklades längre inne hos oss utan behövde något annat, något mer som vi människor inte kunde ge henne – utan en mer naturlig socialisering i hundflocken på 75 hundar, men det måste göras bit för bit. Vi bestämde att hon måste få komma ut till de andra hundarna i hundgården och lära sig att umgås med att vara med våra andra hundar som var trygga.

Vi började därefter att hantera henne som alla andra hundar och med målet att hon skulle vara med vid träning, få en sele på sig och springa i spannet med  de andra. Jag ställde inte för höga krav på henne utan lät henne få sin tid att anpassa sig och komma framåt av egen maskin när hon kände sig mogen.

I början gick det inte att få tag på henne så hon fick vara hemma då jag åkte iväg med spannet – och hon verkade vara väldigt olycklig för det, men hon vågade inte. Jag satt ingen press på henne att hon behövde komma fram till mig för att få en sele på sig och ledas ut för att kopplas upp i spannet.

Men en dag så kom hon fram till mig och visade att hon ville vara med, väldigt stel i kroppen när jag hanterade henne, men hon godtog detta och hon kom in i spannet.

Efter ca 1 år så kunde jag och min sambo släppa henne var som helst och när vi ropade på henne kom hon till oss och lade sig ner och godtog att vi tog i henne och hon ville vara med oss och dom andra hundarna och vi märkte att hon förstod att det vi ville bara var att hon skulle få vara en del av flocken.

Shy vart en hund som var med mig på ett antal långdistanstävlingar från 10-35 mil och gjorde alltid sitt bästa. Hon blev en tvåmanshund – hon tydde sig till mig och min sambo.

Hon hittade sin roll i flocken och i livet – och i våra hjärtan. De lite speciella barnen.. hundarna kanske vinner ens hjärta mest.. Ingen annan kunde någonsin få kontakt med henne och hon litade bara till oss.

Men hon visade sig vara en mycket bra och villig hund, när hon fick det hon behövde och fick en chans att bli det bästa hon kunde vara, som till sist trivdes och då visade hur härlig hon kunde vara.

Kanske är det som när sk. ”problembarn” hittar hem? Att de gör så stort intryck när de väl får utrymmet och möjligheten att blomma ut och bli allt de kan vara. Min blygaste hund, hon växte ikapp sig till slut – efter mycket tålamod – lilla Shy.