Tag Archives: draghund slädhund

Hundträff med drag


Brukshundklubbarna på Höglandet deltog i hundträffen i helgen och de hade arrangerat så alla deltagare med sina hundar fick känna på hur det är att träna draghund på barmark. Det var mycket uppskattat och alla var engagerade.

dsc_0520

Fodax sociala lilla Molly ska bara gå åt sidan så kör vi!

Fodax sociala lilla Molly ska bara gå åt sidan så kör vi!

dsc_0521

Alla kunde självklart också prata med Seth om draghundar, selen, annan utrustning och få tips om skadefri träning.

Tack för en jättebra hunddag!

Här är i.a.f draghundstränarens trevliga och glada föräldrar!

Draghundstränaren Millan Edmans trevliga och glada föräldrar!

/Med vänlig hälsning Seth, Victoria, Gunvald och Vilja

Sju minuters Seth om dragundsport på radio


Lite helgslappande läsning om något mycket mer fysiskt, praktiskt och mentalt krävande  – slädhundsverksamhet och draghundsport.

Jag V, som är lite mer bekväm av mig har frågat Seth om det verkligen var ”skönt”? Seth svarade: ”Skönt och skönt – det var stenhårt och jobbigt. Man måste vilja leda spannet genom snöstorm, ha kontroll på sin egen och hundarnas hälsa och vara förberedd på att vad som helst kan hända.”

Seth Sjöblom på radio P4 om att tävla med slädhundar

En mer bekväm nöjesutflykt med passagerare i vackert väder. När barna var små älskade de att packars ner i slädsäcken i renskinn på träningsturerna..

En mer bekväm nöjesutflykt i vackert väder med passagerare. När Seths barn var små älskade de att följa med på de milslånga träningsturerna – nedpackade i slädsäcken av renskinn med en ficklampa och serietidningar och kanske en kompis..

Mer på bloggen om:

Men det finns ändå alltid tid att slappa och hundkela - Seth Sjöblom och Eagle

Men det finns ändå alltid tid att slappa och hundkela – Seth Sjöblom och Eagle

/Önskar er den helg som Ni behöver – slapp eller aktiv!
Med vänlig hälsning Seth Sjöbloms hundblogg, redaktionen

 

Kanske lätt lösning – med rätt undersökning


Kanske är det ibland svårt att tänka i de enklaste banorna? Men här är två hundar – varav en var min – som hade ”enkla men svåra” problem. Svåra att upptäcka men som hade kunnat leda till döden.

Expressen berättar – per videoklipp – om beageln Rex från Michigan som sedan sex månader led av näsblod, nysningar och smärtor. Han blev bara sämre och sämre och den lokala veterinären som undersökte hunden hittade inte orsaken. Ett tag med antibiotika gjorde Rex bättre ett tag, sedan blev han dålig igen. 

Ägaren uppsökte en annan veterinärmottagning som tänkte vidare

Ägaren uppsökte en annan veterinärmottagning som tänkte vidare

Den andra veterinären röntgade Rex nos och på röntgenplåten visade det sig att en 13 cm lång pinne satt rakt in i Rex nos.

nos-pinne-rontgen

Då var det relativt enkelt att bota Rex genom att befria honom från pinnen i nosen så han kunde tillfriskna. Inte att undra på att han lidit!

Vi, jag och min föregående sambo Birgitta ”Gittan” Jonson upplevde ett likadant problem på vår
Ekodiplomerade draghundskennel inom vildmarksturism
.

Bland de 75 draghundar vi hade just då, så hade en av hundarna fått besvär med munnen.

Veterinären hittade ingenting, men hundpojken vart allt sämre och var i dålig form, blev bara hängigare, även om en antibiotikakur hjälpte honom också – knappt ett par veckor.

Vi hade tagit upp honom från hundgården till huset för att ha honom under nära uppsikt. Han verkade lida lågmält, men svårt. Och hundar härdar ut med mycket smärta, av ren instinkt. Men det märktes bara tydligare och tydligare.

Fick en dag nog av att han aldrig blev bättre. Tog en ficklampa och lade mig på golvet under hans mun och lyste in. Såg ett litet rött område i gommen.

Jag ropade efter att få en pincett och höll hundens mun öppen och lyste uppåt i gommen och började peta lite. Det bara vällde ut illaluktande var. Sedan stack jag upp pincetten och kände något hårt innanför.

Grep tag om det och drog försiktigt ut föremålet. Hunden protesterade inte så jag fortsatte.

Det var en trästicka på 3 cm som suttit rakt upp i hans gom. Nu var orsaken borttagen – som det visade sig – efter han genomgått antibiotikakuren han fick hos veterinären dagen efter.

Att se ett djur lida, som inte kan berätta var det onda sitter är fruktansvärt. Så vår lättnad blev stor när han redan efter ett par dagars antibiotikakur började piggna till och sedan återkom till sitt vanliga glada jag och ville börja arbeta igen med sina kompisar.

Man ska aldrig sluta söka orsaker till problem. Försöka fnurla ut vad det kan röra sig om. Höra med veterinären om nya idéer. Lösningen kan faktiskt ligga närmare än man tror.

-Med vänlig hälsning Seth Sjöblom, föregående Landslagskapten inom Svensk Draghundsport .

Weightpull – skadefritt med Landslagscoach


Som säkert någon har noterat så har hundcoachen Seth sjöblom varit Landslagskapten inom Svensk Draghundsport, själv ägnat sig åt drag med hundar i 30 år och varit framgångsrik när han tävlat inom medel -och långdistans.

Även en hundförare tvingas hålla en mycket hög fysiskt kapacitet, eftersom det krävs att man hoppar av släden och själv springer i djupsnö en stor del av loppen, och puttar på släden uppför backar. Där gäller det att ha pizzabitar innanför jackan för att inte ta slut.

Även en hundförare tvingas hålla en mycket hög fysiskt kapacitet som idrottare, eftersom det krävs att man hoppar av släden och själv springer i djupsnö en stor del av loppen, och puttar på släden uppför backar. Där gäller det att ha pizzabitar innanför jackan för att inte ta slut helt..

Att ha en polarhundkennel, som Seth haft med aktiva draghundar, kräver en grundmurad kunskap för att hundarna ska må bra kunna prestera på hög nivå och absolut utan att skadas. Hundarna behandlades som de elitidrottare de var.  Hundarnas träning, sommarvila med lätt upprätthållande motion samt rätt foder anpassat alla säsonger med mellansäsonger och vid valpning. Hur man utbildar en hund för att gilla att dra och hålla 75 hundar i flock, varav 75% okastrerade hanar att umgås utan trubbel – då Seth var flockledaren. Sen – tre timmars föreläsning om vård av hundtassar, skador och sjukdomar kan Seth ge på stående tass.. fot. Kan lätt bli till fem timmar.

Att tävla drag med hundar är ingen ny fluga. Enuiter/eskimåer har alltid hållit tävlingar med sina draghundar. Idag kallas sporten att låta en hund dra en så stor vikt den kan för Weightpulling, Weight pull, WP. 

Activedogs beskriver: ”Weightpull förkortas WP och är en ganska ny sport i Sverige. WP kommer ursprungligen från USA och redan på 1800-talet slog guldgrävarna i Alaska vad om vem som hade den starkaste draghunden. I några av sina böcker berättar den dåtida författaren Jack London om detta.

Dagens Weightpull i Sverige skiljer sig mycket från den i USA idag. Här i Sverige är Weightpull hårt reglerat och man tillåter inte att hundar hetsas med bollar t ex. Reglerna skyddar hundarna så att de inte kan tvingas till att dra, utan genomför uppgiften på ett lugnt och metodiskt vis. WP går ut på att hunden ska dra en vagn lastad med vikter 4,8 meter på kommando. Momentet i sig är simpelt, men träningen är desto mer komplicerad och tidskrävande. Det är ett styrkeprov både vad gäller muskulär och mental styrka och för att få en framgångsrik weightpullhund måste man ingjuta ett självförtroende av stål i den. Alla hundar får och kan vara med. På en tävling kan man få se allt från Kinesisk Nakenhund till Grand Danois.”

Om Weight pulling skriver Wikipedia:
”Weight Pull är en modern variant av svunna tiders ”freighting”, vilket var benämningen på det arbete som draghundar utförde i Nordamerika under guldruscherna i terräng som var omöjlig för hästtransporter, samt i Alaska och Kanada innan flygplanets tillkomst. [..] Tävlingsmomentet utgörs av att hunden, på givet startkommando från föraren, skall dra en lastad vagn eller släde 4,8 meter (16 fot) från start till mål. Underlaget är antingen jord (dirt), matta (carpet), gräs eller snö och vagnen har antingen luftfyllda däck eller går på räls. För att draget skall bli godkänt måste det påbörjas inom en utsatt tidsrymd och avslutas inom en fastslagen tidsgräns. Hundarna delas in i olika viktklasser och den hund som dragit mest vikt koras till segrare i sin grupp. I några tävlingsorganisationer beräknas ”pound for pound”, ”kilo för kilo”, (P4P) för att kora segraren, vilket innebär att den hund som dragit mest i förhållande till sin egen kroppsvikt koras till klassvinnare. Om två hundar dragit samma vikt eller P4P vinner den hund som genomförde draget på kortast tid. Det finns ett flertal tävlingsorganisationer världen över och tävlingsreglementena skiljer sig åt mellan dessa. I Sverige arrangeras majoriteten av Weight Pull-tävlingarna av SWBA..”

Rekommenderar varje draghunds -eller draghundsklubb för en föreläsning av Seth eller någon som arbetat så professionellt som han gjort. Det finns alltid något nytt att lära. Och främst deltagarna ha möjligheten ställa frågor efteråt, som diskuteras på seriös nivå. Varje aktiv har säkert en del frågor för att fylla i sin kunskap för göra sitt bästa för och med sin hund. Seth har ju också lärt sig av andra och förmedlar gärna sin syn på saken. Med väldigt högt i tak. Tävla med hundar på hundars villkor är något som Hundsverige förstått är det bästa.

Föresläsningssugna? Maila sethsjoblom@gmail.com

Relaterade inlägg från bloggen:
Elitdraghundar i sommarvila
Framavel av elitdraghundar

Hur får man iväg tio draghundspann?
Akutvård av hundar långt ifrån civilisationen

Seth om hundselar och tveksamhet till antidragselar


Jag är tveksam till antidragselar som VGW-västar och EasyWalk vid användning på dragiga hundar. Hundarna kan skadas om de inte redan kan gå fint. Den mångtusenåriga erfarenheten och kunskapen om lämpliga dragselar hos urbefolkningar och nutida utveckling har vänts på som en pannkaka – så att hunden istället straffas om den drar. Jag har så många gånger sett yttre skador hos hundarna som burit VGW, ibland med blödande sår. Antidragselarna är inte så snälla som man låtit göra gällande.

Efter min erfarenhet av draghundar, om hundars anatomi och det som är viktigt för hundarnas välmående är jag väldigt skeptisk mot antidragselar. VGW-selar och även EasyWalk som sitter trångt under armhålorna på hunden. Det sägs att VGW är lätta att ställa in. Men varför skadas hundarna då?
Förvånansvärt många har felsittande selar på sina hundar. Titta under hundens armhålor, där skaver det ofta och pälsen är avnött, ibland har det hunnit bli till skavsår eller öppna sår. En bra sele ska knappt kännas av hunden.

Självklart drar hunden mindre om det skaver och gör ont. VGW är en förkortning av ”Very Good Walking”. Ja, det blir lättare att promenera – för människan.

Detta ingen kritik mot personal som gått butiksutbildningar om vissa selar. Är något en storsäljare på marknaden har man inget direkt skäl att tveka på att det är bra. Ingen av oss vill medvetet skada en hund! 

Selar av typ VGW och EasyWalk

Om VGW  från leverantören: Det är inget träningsredskap. ”Om du går tillbaka till användning av halsband eller sele igen efter att du haft VGWBälte så kommer din hund att gå tillbaka till samma beteende som den tidigare haft.

-Varför då använda dem?

Konstruktionen och funktion: ”VGWBältets remmar är av mjukaste material för att inte skava eller på annat sätt skapa obehag för hunden. Att din hund får en rodnad är på grund av att remmen ligger nära frambenen och rör sig. Påverkan blir då självklar, men vi vill här betona att bältet inte ska ge skavsår. Om den gör det beror det med stor sannolikhet att bältet är smutsigt, vilket då gör att remmarna blir hårda. Remmen måste vara ren för att inte skava.”

-Det tror jag helt enkelt inte på eftersom selen är konstruerad för att sitta tajt och den kan skava oavsett. Selarna är inte baserade på vetenskaplig grund för hundarnas bästa.

Man ska också använda kopplet på båda sidor om hundens huvud för att undvika muskelförslitningar och det antas att hundar som gått i halsband är snedställda efter att ha dragits åt ett håll. Ja, om man inte kan gå fint med sin hund.

Först lydnad – sedan sele på promenaden

Det bästa är enligt mig att först lära hunden gå fint i halsband, om man har problem med koppeldrag. Sedan kan man välja en antidragsele som sitter perfekt men först då hunden lärt sig att lyssna på kommandon. VGW kan vara bra då hunden gör utfall eller försöker dra iväg dig till något spännande, då kan du stoppa hunden lättare, i övrigt skall hunden redan kunna gå fint.

Selars passform på hundens kropp viktigast vid användning för drag

Bli inte förvirrad av märken och olika tillverkare eller vad djuraffärspersonal pushar för. Ta gärna med en dragkunnig vän och hunden in och prova selar, med förhandskunskap om hur en skadefri sele ska sitta på din hunds kropp. Jag rekommenderar varmt Dragråttans information om passning av dragselar. Så ska selar sitta vid användning till drag.

Efter 300 draghundar har jag selat på och av tusentals gånger. Hundarna hade sina egna selen, precis som jag hade mina egna stövlar, eller så fick det ägnas en extra stund åt att anpassa och spänna på. Foto Seth Sjöblom i norra dalafjällen

Efter 300 draghundar har jag selat på och av tusentals gånger. Hundarna hade oftast sina egna selar, precis som jag hade mina egna stövlar i rätt storlek för att slippa skavsår. Foto Seth Sjöblom i norra dalafjällen.

– Med en varm önskan om lyckliga hundar med lyckliga ägare!

Mvh Seth Sjöblom, fd. förbundskapten
i Svenska Landslaget Draghundsport

Seth Sjöblom om framavel av elithundar


Jag och min dåvarande sambo Gittan hade en polarhundkennel. Jag tävlade inom Draghundsport och vi hade en turismverksamhet med vildmarksäventyr då jag tog ut turister som fick köra egna hundspann under en dag upp till 5 dygn.

Därför hade jag 75 hundar åt gången. Vi fick en unik dispens från Länsstyrelsen att hålla upp till 300 samtidigt, men 75 räckte för tio spann samtidigt. Totalt har jag haft drygt 300 hundar under hela livet.

För att få fram de bästa hundarna till tävlingar på elitnivå inom Draghundsporten måste man vara minutiös i sin planering och urvalet till avel. Jag skulle vilja påstå att den aveln ofta är ännu mer noggrann än renrasig avel, eftersom vårt mål är högpresterande hundar som ger tävlingsresultat.

Draghundar behöver inte vara renrasiga. Huskeyblandningar är de hundar som används av den absoluta eliten och kallas alaskan huskies. Detta kännetecknar en bra draghund:

  • bra aptit
  • rätt egenskaper på tassarna
  • medfött motiverad att arbeta
  • tycka om att dra
  • ”vinnarskalle” som bara vill framåt, framåt
  • mentalt stabil
  • uthållig
  • och sist men inte minst måste ledarhundarna vara oerhört lyhörd.
Bra aptit - redan med huvudet i foderluckan.

Bra aptit – redan med huvudet i foderluckan.

Man eftersträvar alltid att få fram ledarhundar, siktar mot stjärnorna och väljer avelsindividerna mycket noga. De i kullarna som inte motsvarar kraven sorteras bort och säljs eller skänks bort till vänner. Det är inte dåliga hundar, de kan dra på hobbynivå eller bli rena familjehundar. De passar bara inte till riktigt hårda tävlingar.

Lyhördheten innebär att man måste kunna kommunicera och styra en ledarhund i ett 12-14-spann. Avståndet dit fram är ungefär långt som en långtradare. 

Aptiten? Det är ansträngande att tävla på elitnivå och en hund utan matlust kommer inte att hålla. När man stannar för att tanka på hundarnas energi med feta energirika snacks måste alla hundar äta.

Fetthalten i fodret för dessa hundar skulle innebära en hälsorisk för en familjehund. Till mig själv brukade jag ha pizzabitar innanför jackan och varm avslagen Coca Cola som jag fyllde på mina egna energireserver med på färderna.

 Avel och urval för att få fram ”superhundar”

Först använder man linjeavel. Parar två noga utvalda väldigt duktiga och besläktade individer. Det kan vara farbror och niece. Sedan blir det alltid varierande egenskaper i en kull, så man får göra ett urval genom att både se på deras yttre egenskaper samt mentalitet och viktigt, pröva hundarna. 

För att testa dragviljan sätter vi dem i hundspann vid 6 månaders ålder, alla med en erfaren draghund bredvid som unghunden litar på, för att motivera. Absolut ingen hårdträning – utan detta är en lämplighetsprövning. Vill en hund inte dra så stretar den emot. 

Vid två års ålder sätter man hunden längst fram bredvid en erfaren ledarhund. Man kan göra det tidigare om man har en mycket självsäker hund. Men eftersom äldre hundar springer bakom, kan det vara lite svårt för de flesta unga att klara det tidigare.

Efter hand faller hund efter hund bort ur gruppen. Som att ta ut tävlingsgymnaster, eller forma ett så bra fotbollslag som möjligt. De hundar som inte är lämpliga för en framtid inom eliten kommer till andra hem med andra levnadsvillkor. 

Efter första generationen använder man utavel. Man väljer ut en helt obesläktad superhund och parar med första kullens lämpliga hundar. Detta är viktigt för att undvika sjukdomar och inavel.

Sedan använder man samma urvalsmetoder som för första kullen.

När man ser ett hundspann påselade inför en tur, med ivriga och längtande hundar, skällande för att de vill komma iväg – då vet man att man valt rätt hundar som verkligen älskar draghundslivet.

Öronproppar är inte helt fel..

Öronproppar är inte helt fel..

Mer från bloggen:
Att få iväg tio hundspann
Intervjuer med Seth Sjöblom om bl.a draghund

Tjusningen med draghundsport – Seth


Seth berättade mest fakta om tävlingar med slädhundar i radiointervjun på P4 om djur inom sport – men här berättar Seth själv mer personligt om sin kärlek till draghundsporten:

Närheten till hundarna är ett stort kapitel av passionen för att arbeta med slädhundar – och hundar i stort. Jag har haft hundgårdar med draghundar på tomten under hela mitt vuxna liv och började köra tidigt, nu med 30 års aktiv erfarenhet. När jag var ledig från tävlingar och turistturer – och även tidigare, under karriäråren – åkte jag ofta ut i vildmarken och övernattade med en mindre hundflock på 6-8 hundar, ibland under en gran. När jag var barn från 10-årsåldern tog jag varje helg med mig hundarna hemifrån och vi sov ihop och delade den maten jag tagit med mig. Min far tränade militärchefrar som konsult åt Sollefteå Hundskola. Jag tyckte att vi hade det bättre ute i friheten i skogen än hemma, då riktigt hårda metoder gällde för oss alla.

Man kan tro att det är ensamt att ägna sig åt drag med slädhundar, eftersom man är själv med sitt hundspann ute i de stora vidderna. Men så är det inte. Det finns en fin sammanhållning mellan många intresserade inom den här lilla världen, då man hjälper varandra och och delar med sig av sina erfarenheter till sina vänner. Kanske inte berättar sina bästa tävlingsknep, eftersom det är en individsport.. Men konkurrensen sporrade oss också – i all hjärtlighet.

Vi var en hängiven liten grupp med kompisar som var tävlingslädhundförare. Alla var träningsnarkomaner och väldigt målinriktade med vår egen och våra hundars träning. Vi samlades ofta hemma på vår gård under säsongen för att träna tillsammans och peppade och sporrade varandra för att nå bästa resultat på tävling. Till syvene och sist hänger det på den enskildes prestationer, då det också krävs en egen stark fysik, rätt mentalitet och god kondition. Innan jag skadade mig sprang jag 3×3 mil i veckan, annars klarar man inte den ansträngande sporten.

På hösten när säsongen startade hade vi som körde mer eller mindre daglig kontakt. Vårt gäng höll ihop och gjorde aktiviteter med våra hundar året om fastän vi kom från olika delar av landet och vi tävlade i olika stilar och distanser.

All träning av mina hundar antecknade jag i dagbok. Hund för hund, med dagens prestation, rörelser, vilja, mentala styrka, väderlek, temperatur, mm. Det är ett nogsamt arbete av förberedelser året om i princip, för att styra sina hundar till hög prestanda utan skador. När det var säsongsuppehåll handlade det om vila, omläggning av foder för den mindre fysiska aktiviteten och barmarksträning. Till vår och sommar planerades nya valpkullar in till vår kennel.

När vi kom till Norge för Polarhundlöpet så var vi tre-fyra personer som tävlade i olika klasser – och vi fick ofta bra placeringar i våra egna tävlingsklasser. Det var en sorts vänskaplig konkurrens mot norrmännen men då alla även landsmän emellan också kämpade för sin egen placering.

Men efter tävlingarna fanns det en stor gemenskap över alla gränser – då vi alla brann för samma sak.

Som landslagscoach arbetade jag ihop med de som kvalificerat sig till det Svenska Landslaget, varav många redan var mina vänner. Då gav jag ju all av min kunskap för laget skull. De enskilda delade med sig av sina hemligheter till mig så jag kunde hjälpa till att vässa dem. Men detta är ännu uppdragets hemligheter, som jag inte yppar. Kan ändå dela med mig av slädhundslivet i vildmarken.

Svenska Draghundsportlandslaget runt 1997-2000:

Landslag svenska draghundsportförbundet

Nedan ett foto på Team Alaskan Malamute Sverige.

Alaskan Malamute team

Från vänster: Kristin Esseth, Seth Sjöblom, Anders Stridh,
Christer Afseér, längst fram Inge Eklund.

Intervju 1999 med förbundskapten Seth Sjöblom
&

Lästips; en intervju om draghund med Seth

Fler inlägg om Vildmarksliv