Jag tror helt på min teori att det krävs en stark ledare. Mer om det kan man läsa under kategorin vildmarksliv.
Jag har största respekt för Anders Hallgren som har gjort otroligt mycket i sin yrkesgärning för hundsverige.
Men som inom all psykologi finns det olika inriktningar och vetenskapen om hundens beteende är ingen exakt vetenskap utan kräver praktiska erfarenheter och inlyssnande av varje individ för att förstå.
Jag skulle vilja påstå att min hundfostran ligger någonstans mittemellan, men med stark tro på flocken och rang inom den. Att man som hundägare måste ta ledarskapet. Däremot finns det ingen nödvändighet i att en flockledare alltid måste gå främst bland mina hundar jag haft. Det skulle ha fungerat dåligt med slädhundarna som jag under åtta år hade 75 åt gången att styra. De var en flock som såg mig som ledaren, även om jag i hundgårdarna delade upp dem till mindre flockar. I vildhägnet var hela laget ”på min sida” när jag kallade på dem.
Jag har jobbat med många olika raser av ”problemhundar” under åren och bestämde mig till slut att skaffa rottweiler för att studera dommer, då jag hörde att dom är mycket svåra. Jag har idag min tredje rottweiler som är mitt allt – en hane på 60 kilo som har varit en riktig buse, men börjar att bli en riktig familjehund. Men ingen rekommendation som förstagångshund.
Jag skaffade min första rottweiler för att utmana mig själv ytterligare. Tikar och hanar av rasen kan skilja sig en del åt, även om båda är skarpa, men hanar behöver ett tydligt ledarskap från sin ägare för att inte ta över. Jag hade förmånen av att under tiden Sven Järverud levde att få diskutera rasens egenheter med honom, som gav mig mycket kunskap. Jag har haft många hundar som betecknas som lite svårare raser.
I min fostran av mina tre rottweilers (Rolf, Ada och Gunvald) har jag varit mjuk. Inte utmanat till kamp i onödan via arg röst och aldrig haft ett häftigt beteende. Inte varit skarp om det inte varit allvar – men då man måste veta vad man håller på med och verkligen genomföra positioneringen av vem det är som bestämmer, är ledare. Jag har med otroligt få undantag mjuk röst i mina tillrättavisningar, men fick ändå mina första hundar att lyda exemplariskt.
Gunvald som jag har nu har ju lite speciell bakgrund eftersom han mest sprungit fritt på fjället med huskies och drabbades av min och sambons separation då han var liten och då inte fick lika mycket tidig träning av mig som de andra två. Men i grannskapet här där han bott med mig i ett år, han är tre nu, så har han ett gott rykte. I dag ignorerar han hundar som gör utfall och speciellt älskar småhundar efter han hjälpt mina huskies med deras valpar. Men vissa delar av hans fostran har jag inte varit med i och får kompensera för nu. Gunvald är inte mer än en hund, men jag korrigerar om han visar sig vilja göra utfall. Då får jag visa att det inte är OK med att säga till och behöver inte rycka hårt i kopplet – men vill få bort hans uppmärksamhet från risksituationerna.
Jag har upplevt riktigt kadaverdisciplinsfostran av hundar på nära håll då min far som nu är 79 varit verksam som hundinstruktör hela livet bla som konsulent för Hundskolan i Sollefteå för militärhundar. Han håller fortfarande hundutbildningar och jag var med otaliga gånger.
Schäfrar under total kontroll oavsett vad som hände runtomkring. De hundarna är jag uppvuxen med. De hundarna min far fostrade var perfekta för sin roll, men metoderna har förändrats med tiden. Min favoritsysselsättning under tidiga tonåren var att gå rakt ut i dalaskogen och övernatta under bar himmel med hundarna. Fortfarande är övernattning i skog, med hundar min uppfattning av total harmoni. Vi hade ett helt annat samspel än att de skulle lyda blint. De var mina bästa vänner. De följde mig med kärlek och respekt. Lydnaden var inte primärt mellan oss utan det var omtanke, respekt och förtroende styrde att det fungerade. Men att min far hade gett dem en grundlydnad hjälpte säkert till att det fungerade.
Jag finner alltid att just ett tydligt, men vänligt ledarskap fungerar extra bra på s.k problemhundar, då det är människans ledarskap som brister och gör hunden aggressiv p.g.a den känner sig osäker och när ingen ledare finns så tar den ledarrollen.
I senaste numret av Hundsport skriver Anders Hallgren/AH (som jag kommer referera till honom som) under rubriken i artikeln om”Hundar som inte gillar andra hundar” bla (inte ordagrant):
Att man inte ska trycka ner en hund, och inte ens tikarna gör det med sina valpar, att det inte är ett naturligt beteende. men det gör visst tikarna, de är stenhårda enligt min erfarenhet. Mödrarna kräver underkastelse. Men jag använder mig inte av denna metod då nu hunden är på väg in i sitt vuxenstadie och du då endast triggar hunden till kamp.
AH emotsäger att man ska höja rösten eller dra i kopplet – där håller jag med, eftersom man då väcker kamplust via kopplet. Var en lugn ledare som bestämmer vad som gäller! Det är min teori, som jag kallar ledarskap.
Min uppfattning om ledarskap är att främja och uppmuntra, inte kväsa. Som den chef i stora företag som jag varit i mitt yrkesliv. Ledarskap är inget man får – det är något man måste förtjäna.
Att fysisk och mental träning är viktig för att stressa ner hunden håller jag också med om, som AH skriver i artikeln.
AH beskriver också hundprogram i TV där man försöker straffa bort negativa beteenden och uppträda auktoritärt. Straffar gör jag aldrig, däremot är jag auktoritär, precis så att hunden förstår, med för mig enkla gester och beteenden. Jag går in och analyserar, läser av hundens beteende och samspelet med familjen. Sedan gör jag en handlingsplan efter hur jag läst av hundens känslor, dvs beteende som för mig blir väldigt tydligt. Jag har också en del att säga mot hundfixarprogrammen i TV som jag kallar Cesarsjukan – quickfixen. Varje hund är en individ och att försöka att applicera det man ser i hundprogrammen på sin egen hund är svårt då alla hundar och människor är olika individer och den sociala miljon och andra förutsättningar spelar in.
Man måste träna och åter träna bort problemen med sin hund, varje gång, varje dag tills hunden blir trygg. Inte straffa. Och inte tro att någon annan på en enda gång ska hjälpa bort problem som antagligen tagit lång tid på sig för att byggas upp. Fortsätt att träna efter råden ni fått!
Hundpsykologen AH skriver också i artikeln i Hundsport om att man inte kan bestraffa bort felbeteende eftersom man då kan få en passiv och undergiven hund. Jag håller med. AH vill kartlägga orsaken till problemen.
Medan jag kör HBT – hundbeteende-terapi och ser vad beteendeproblemet är – både hos människorna och hunden – och hjälper hundföraren att förändra sin kommunikation till ett språk som hunden förstå och hunden får positiva upplevelser av att lyckas med det som förut varit svårt.
*Med reservation för att jag kanske missuppfattat detaljer i Anders Hallgrens teorier – eftersom han inte skriver om dem på internet. Mer än skummande på ytan av beskrivningar av hans böcker, hans kurser samt andras kommentarer i bloggar och forum om AH.
Men jag tror att jag och Anders Hallgren är ense i mycket, dock inte om flockpsykologin – vilket är min specialitet.
Min linje är att läsa av djurs signaler och att jag aldrig har varit rädd för ett djur, även djur i vilt tillstånd, men jag har självklart respekt. Jag har inte känt rädsla för jag förstår hur och när jag ska närma mig. Jag har varit nära djur under hela min uppväxt och började med att dressera grisarna på bondgården – innan djurs naturliga beteenden tog över mitt intresse.
Relaterade inlägg på bloggen:
Hundman som kör HBT.
Problemhund – min metod – mjuk men bestämd.
/Mvh Seth
-Om hur Seth som ung inte ville acceptera den hårda, hänsynslösa hundträningen som militärhundarna som tränades hemma, utsattes för till 1970-talet. Seth blev bästa vän med hundarna då han redan i lågstadiet fick rasta de skarpa hundarna – med något bett i armen – och assistera vid faderns lydnadsutbildningar från 12-årsåldern. ”Det måste finnas ett annat sätt!” tänkte den unge Seth. Och det ställningstagandet är grunden till Seths metoder. Förtroende och respekt. Detta var vid samma tid som den äldre Anders Hallgren gick in för att förändra den hårda attityden mot hundar i Sverige – det är fantastiskt!
