Etikettarkiv: aggressivitet

Rastningen ska inte vara som ett krig


Det ska ju vara roligt att gå ut med hunden, men det är ju inte alltid så. Så varför upplevs och beter sig hunden aggressivt på hemmaplan eller på den kvällsrunda vi alltid gör?

Så fort man kliver ut genom dörren hemma i kvarteret så sätter det igång, hunden vaktar, gör utfall mot andra hundar och är hela tiden på helspänn.

Min hund är snäll hemma, men ett jävla monster när vi skall ut och gå där vi bor. Inget jag provat har hjälpt – jag har gjort mig jätterolig, jag har försökt att mata bort utfallen med köttbullar och hunden vart bara fet, men problemet är kvar. ”

hundhörnet

Jag träffar ofta på dessa faktiskt panikslagna hundar och ägare. Och det finns oftast en förklaring och en lösning som man måste se genom hundens uppträdande. Att förmå hunden att lyssna till ägaren, som måste lära sig att förmedla rätt energier, för att få chansen att hantera och lösa det.

Men just problemet att hunden reagerar som den gör på hemmaplan med utfall och annat beror oftast på att vi själva har byggt upp den spänningen tillsammans med hunden

Vår egen oro för vad som skall dyka upp bakom en buske, runt ett hörn eller i ett rent hundmöte på hemmaplan är ett vad jag kallar ”inlärt situationsbeteende”  eller kanske ”Beirut effekten”där vår egen oro och rädsla i vår kända hemmiljö med alla dess faror som vi tycker finns där förs över till hunden som då agerar utifrån de signaler som vi förmedlar. Vi har helt enkelt tillsammans med hunden skapat en hotbild som vi till slut har svårt att hantera tillsammans.

beirut

Hunden gör det den kan

Om vi då förflyttar oss till ett för hunden och dig ett helt nytt område så finns inga förutfattade meningar om vad som kan hända och inga kända hot och det gör att hunden kan slappna av på ett bättre sätt och promenaden blir lättare. 

Hunden använder sig av ett inlärt agerande på hemmaplan och vet att här finns det faror precis som människor gör som bor i krigsdrabbade områden där de vet att på andra sidan staketet brukar det vara skottlossning eller runt hörnet, mm.

För att komma tillrätta med problemet så måste man tänka igenom vad som är egentliga hot och gärna variera promenaden med olika riktningar och vara beredd på att korrigera och bryta – ej bestraffa – den blockering som hunden kommer in i och sen avsluta med belöning i rätt tillfälle, efteråt. 

Men man måste först och främst se över hundens mentala status och hemmiljö med allt vad det innebär, samt din egen möjlighet att få verktyg som kan hjälpa både dig och hunden framåt i en positiv riktning. Kontakta mig sethsjoblom@gmail.com bläddra bland mina fallbeskrivningar här!

Mvh hundcoachen Seth Sjöblom

 

Hunddagis och rastare måste ha stöd från ägarna – fallbeskrivning och svar


Fråga: Hej Seth, vi arbetar med hundrastning och har behov av att utbilda våra rastare i olika situationer som dom kan råka/råkar ut för under dagarna, är du specialiserad på några speciella problem?

Seth: Jag arbetar med alla typer av problem och med alla hundraser och stora eller små. De vanligaste frågorna är om hundmöten, utfall, drag i kopplet, men även annat som vaktande över ting eller hundar i flock som inte kommer överens. Jag anlitas ofta också för tuffare hundraser eller svårare beteenden och får ofta till den första positiva förändringen efter ett par timmar. Men inga fall är likadana, så det är lite olika, med hur snabbt man kan gå fram.
 

Jag kan ge hela ert rastningsteam en kurs – då ni kommer få se resultat och känna av mer personlig ökad säkerhet om hur man generellt läser av för att förebygga eller hanterar olika situationer som sker.

Ägarnas ansvar

Men – är ni ett hundrastningsteam skulle jag rekommendera att även ägarna är med och lär sig att hantera sina hundars uppföranden! Det är ju kanske några hundar ni upplever svårare problem med – eller hur?

Det är där, i hemmet, allt bottnar och det kommer fungera ganska dåligt om bara ni hundrastare får lära er rätt metod, när hunden har andra regler hemma.

I work so Hard so my Dog can have a Better Life Patch | Embroidered Patches

 
Enligt min mening ska ägarna vara med i utbildningen, eftersom det är deras hundar. Ni kunde ju annars välja att kasta ut de mer temperamentsfulla? Men det är ingen lösning för någon och säkert inget någon part vill. Och ju högre kompetens personalen bygger upp  praktiskt – desto bättre rykte och större konkurrensfördelar. Och lyckligare hundar – och ägare!
 
Om inte hundpassare och ägare är med samtidigt, från ”båda sidor” – blir hunden förvirrad och inget lyckas. Konsekvent upprätthållna regler är avgörande för att hunden ska ha en suck av en chans att bete sig bra. Det är alla värda.

Jag arbetar med hundarna och människorna, respektfullt utan att skylla på någon. Ser framåt för att ena och lyfta upp hela ”teamet” som mentor för både människa och hund.

Läs gärna Fallbeskrivningar här på bloggen!

/Med vänlig hälsning hundcoachen Seth Sjöblommin mail sethsjoblom@gmail.com är säkraste sättet att komma i direktkontakt med mig. Skriv gärna ditt telefonnummer också.

Generaliserande bitlistor och fördomar


Angående ”bitlistor” – är en sådan lista egentligen är rättvis? För de olika omständigheterna vid det akuta bittillfället finns inte med som bakgrund om de olika incidenterna. Bristfällig och uppförstorad information lär inte allmänheten ett dugg vettigt. Och fler fördomar om hundar är det sista som behövs! 

Bitlistan som publicerats kallas för forskning här medan det istället verkar vara enskilda ofullständiga statistiska avtryck som blåses upp – resultat av en enkel fråga om ras – utan bakgrund om incidenterna och utan att berätta om graderna av skador. 

Klart det inte är OK att hundar biter! Men det finns omständigheter som kan förklara vissa beteenden. Kanske förbygga otrevliga incidenter. Detta gäller både ägare och andra. Den som inte är intresserad av det, kan bara ta till sig en enda sak; att visa respekt och inte tränga sig på.

Man kan faktiskt beundra okända hundar på håll

Många älskar hundar och faller pladask och vill hälsa. Alla människor måste inte vara hundspecialister – men man ska visa respekt. Alla vill inte hälsa på andra man kan faktiskt beundra utan att gå fram. Men hör alltid ägaren och lyssna på svaret. Det finns enmanshundar – oavsett ras som bäst trivs utan okända involverade, eller av olika orsaker vill vara ifred. Man vet ju inte vad en hund varit med om, kanske blivit attackerad tidigare, eller haft ett svårt liv.

Att bli berörd eller trängd av okända är inget som vi människor heller brukar uppskatta. Precis som det kan vara obehagligt att en främmande hund hoppar upp på någon. Det går åt båda håll. Jag brukar dra mig undan, eller säga till om jag blir tafsad på. Ignorerar de mig då kan jag självklart markera skarpare för att de ska backa. T.o.m med ett punggrepp i förlängningen. Det skulle kanske klassas som självförsvar t.o.m?

Brukshundsraser närmare sitt ursprung

Brukshundsraser kommer i alla storlekar utefter vad deras arbetsområde är. Kortbenta grythundar till jakt är tuffa – tänk att gå ner i ett mörkt hål i marken till det okända, där en räv eller grävling bor? Eller en tyskjaktterrier – en av de tuffaste små hundarna som finns, lämpade för vildsvinsjakt.

De arbetande hundarna kommer från en avel då syftet varit att få fram egenskaper att användas till vissa specifika områden. Bli till arbetande hundar som människan kan stävja och kan dra nytta av deras ursprungliga instinkter. Brukshundar är alltså mer ursprungliga i sitt avelssyfte än de som avlats fram till sällskap. Brukshundsraser morrar och varnar oftare – och kanske tydligare – när de känner sig trängda.

Konfliktsituationer med hundar – små eller stora

Man kan blåögt av okunnighet och dåligt inkännande för hela stämningen lyckas provocera fram en konfliktsituation när man bemöter hundar på olämpligt sätt.

Kritiken som ibland kommer upp mot småhundsägare handlar om att ägarna inte alltid insett att en liten hund också är en hund. Precis som andra söta, kanske ”gulle-ylliga” hundar. Men hundar har ju hundspråk att kommunicera med. Vissa raser kan dock exempelvis i aveln ha mist svansen som signalmedel, eller kan triggas för det användningsområde den i grunden har, trots att den är en populär hund som köps för sitt utseendes skull. Som fransk bulldog.

"Jag är egentligen ett vilddjur! Men det är min hemlighet"

”Jag är egentligen ett vilddjur! Men det är min hemlighet.” Hunden eller rasen på bilden är inte utpekad som ”brottsling” på något sätt. Den är bara vad den är.

Större hundar bedöms och även döms hårdare om de svarat upp på en provokoation. De lever ett farligare liv på det sättet – att bli kallad för ”kamphund” kan vara förödande, även om de inte skadat någon. De kan självklart ställa till skada för att de är stora, men små bitande hundgap kan å sin sida förlama fingrar. Inget försvar för någotdera om en hund skadat någon annan varelse och skadan även ger komplikationer.

Vad är en attack och ett bett

Respekterar någon inte en varningssignal så varnar en stabil hund ännu mer med kroppsspråk och ljud. Den går inte på med avsikt att bita eller skada om inte situationen är mycket hotfull. Den har en sund bitspärr. Den kan istället hoppa upp, morra till eller skällande svänga till sitt huvud för att putta bort. Men eftersom gapet är öppnat då så kan tänderna ge en skråma. Som till och blöder! Men detta är inte ett regelrätt aggressivt bett. Utan den sista markeringen som borde få de flesta att backa, om de inte fattat läget innan.

Bara för att man fått en rispa som t.o.m utsöndrar blod så kan man inte kalla det ett bett! Vill en hund skada så finns det inget tvivel. Polisens hundkunniga brukar förstå bakgrunden, men tar självklart alltid upp anmälan. Och det är viktigt att anmäla, av flera skäl. Försäkringar, kontroll på om vissa hundar återupprepar ett allvarligt felbeteende.

”Vänliga” utseenden kan missuppfattas – skriver Memea Mohlin

Memea Mohlin – hundcoach och bloggare skrev 2009 ett väldigt bra blogginlägg som väcker till eftertanke om hundar som biter och även den så kallade bitlistan:
”Kort sagt man fortsätter inte att reta en schäfer som börjat morra. De allra flesta förstår vilka konsekvenserna kan bli. Värre är det för småhundar eller raser som ser vänliga ut, typ golden eller spaniels.” Läs inlägget i sin helhet på länken.

Hon tar upp att olika hundars utseenden kan tolkas som att vissa raser är mildare – och de därför inte möter samma respekt som hundar med till exempel som jag tänker – sämre upphaussat medierykte, sneda ögon, stående öron, stor, kanske muskulös kropp och hängande mungipor?

Därför kanske hundar som toppar bitlistan består av några populära sällskapshundar, eftersom de inte lämnas i fred?

Det är självklart sårande för hundägare som känner  sig och sina hundar utpekade endast för att hunden är född som en viss ras. Stor eller liten. Alla generaliseringar drabbar ju även dem som inte alls har med frågan att göra och även vissa hundraser gås åt extra hårt i media.

 Hunden alltid oskyldig

Hur mår egentligen en hund som är bitbenägen? Den kan vara bristfälligt fostrad och osäker, den kan ha trauman bakom sig som gett osäkerhet och felbeteenden. Man önskar att alla hundägare tittade på sin hund genom omgivningens ögon ett ögonblick. Själv kanske man accepterar mer än dem man möter. Visst, ingen hund eller annan varelse måste, eller kan vara helt perfekt. Men det finns vissa problem som måste tas tag i så snart som möjligt.

Det värsta för hunden är ägare som tittar bort och inte hjälper hunden att växa till allt den kan bli. Den lever ett stressat liv när allt är anspänt och blir fel. Ägarna mår oftast rätt dåligt de också.

Seth är specialiserad på problem med beteenden och kommunikation mellan människa och hund och har därför – till slut – fått många svårare hundar till sig. Han är duktig på det, men det sorliga är att han ibland anlitas som sista anhalt. Han hjälper många trots detta – ger ett nytt liv till föregående dödsdömda hundar.

Men om det är hans hjälp med beteendeförändring som krävs vore det så klart bättre för hundens framtid att först träffa just Seth, eller någon med samma kompetens innan hund och ägare blivit förvirrade av annan typ av hjälp, som inte ger rätt resultat.

Och det är alltid ägarens ansvar.

silhouette-hund-text

Ett par av våra relaterade blogginlägg:
En specialitet har blivit svåra hundar med aggressivt beteende
Stor skillnad på lydnadsproblem eller beteendeproblematik
Våldsamma hundtränare och evighetskonsultationer
Missförstå inte för att vår hund vill inte hälsa
När storleken ger frisedel för hundovett

Med vänlig hälsning hundcoahen Seth Sjöbloms blogg
– tackar också Memea Mohlin för hennes kloka tankar!

Rädsla & aggressivitet efter omplacering


När man tagit en omplacering så är det vanligt att den har varit med om något som man inte vet något om och då man får hem hunden så vill man ge den all uppmärksamhet, kärlek och trygghet och efter ett tag så börjar den att bli hemmastadd i det nya hemmet och problemen dyker upp som ett brev på posten.

Jag stöter ofta på en del hundar som jag hjälpt som har visat ett aggressivt beteende mot sin omgivning utom mot ägarna där hunden varit trygg, men även ett opålitligt sätt mot ägarna. En aggressiv hund? Det blir ofta en misstolkning som är lätt att göra då man har en hund som är omplacerad eller att den har råkat ut för ett trauma och börjar att visa upp en aggressiv sida och man vet inte vad det beror på.

Man blir orolig för att hunden plötsligt blivit sjuk eller att man missbedömer hunden som man tagit hand om som en omplacering.

Vad beror då det på ?
Till 99% så beror det på att hunden kommer in i en ny miljö där den ges möjlighet till att få göra som den vill och blir överöst med en kravlös vardag då man antingen tycker synd om hunden eller att den är osäker och inte ger den de förhållningsregler som den behöver för att fungera i sin nya flock.

Smekmånaden är över.
Det blir som en smekmånad och hunden kommer undan med dåligt beteende för att man vill att den skall känna sig hemma och välkommen och det är inte vad hunden behöver i det läget då man i stället gör att den börjar att vakta sin nya flock och hemmet.

Skapa normala regler.
Det är viktigt att från första dagen ge hunden regler för vad som gäller i nya hemmet och vara trygg och rättvis för att den snabbt skall anpassa sig och bli trygg.

Oftast så gör man som sagt var tvärtom och låter den göra lite som den vill och på det sättet så tar den för sig och märker att den måste ta över för att det inte finns någon som helst struktur i flocken.

Antingen trivs den med det och blir beskyddande och skäller på allt, vaktar i hemmet och på promenader eller gör utfall mot andra hundar och människor ute, den har helt enkelt tagit rollen som beskyddare eller känner att det är okej att bete sig så i skydd av flocken.
Om du i stället hanterar hunden som en hund och ger den regler från början så kommer den att lita på dig och bli trygg i ditt sällskap för den vet vad som gäller och behöver inte agera i ditt ställe.

Är det hundens eller ditt hem ?
Hemma är det vanligt att hunden är först vid dörren då det kommer besök och den skäller eller vill helt enkelt inte släppa in ditt besök och det kan utvecklas till att den försöker att bita besökaren.

Samma sak gäller då du har haft hunden från att den varit valp och någon gång på vägen av sin uppväxt så börjar den att visa samma beteende och vi är rädd att den är aggressiv och man vet inte vad man skall gör då den börjat morra mot barnen, vaktar liggplats, mat eller något annat.

Oftast så är det vi som då inte förstår vad beteendet kommer i från och står hjälplösa och i värsta fall så blir hunden avlivad eller omplacerad.

Du måste få hunden att förstå att ni har regler för alla familjemedlemmar men även att ni visar kärlek till en familjemedlem.

Min egen metod.
Jag har hjälpt åtskilliga hundar och dess ägare i Sverige med de rätta verktygen och min egen utvecklade metod så man till 99% procent kan rätta till problematiken och få en trygg och stabil hund istället för en hund och ägare som lever under konstant stress.

Metoden är individanpassad och går ut på kommunikation och förståelse av hunden och dig som ägare och att bryta ett destruktivt beteende med ett ärligt och konsekvent handlande där man ej på något sätt får hantera hunden med bestraffning.

Var sjysst mot din hund och hantera den på ett sätt som ni vill att det skall fungera i ert hem som övriga familjemedlemmar gör eller som era barn och ha tydliga regler för vad som gäller, då får ni en bra relation och hund som litar till er.

Family Pet

”Du eller dina barn har inte fribiljett genom livet
för hur ni kan bete er
– så varför skall då hunden ha det ?”

/Med kärleksfull hälsning från hundcoachen Seth Sjöblom

Fler inlägg om att ta omplaceringshundar
Ta inte en omplaceringshund utan prövotid

Stor skillnad på lydnadsproblem eller beteendeproblematik


Beteendeproblem handlar om fel attityd – både hos människor och hundar. Dessa måste arbetas igenom främst. När beteendeproblem finns så omöjliggör det lydnadsträning. Så har man testat alla lydnadskurser och det inte fungerat – då är det sannolikt beteendeproblem. Sedan efter det primära problemet lösts så kan man gå över till lydnadsträning igen, med en fungerande kommunikation med just sin egen hund.

Vi fick ju frågan om Seth inte hade en instruktionsfilm om hur man får hunden att sluta dra i kopplet? Men en instruktionsfilm avhjälper inte beteendeproblem. Den kan ge lite vinkar om vad man ska titta efter och tänka på, men det kan bli lite fel utan allt underlag.

Att det på bloggen inte finns detaljerade metodbeskrivningar av beteenderehabilitering har att göra med samma sak. Seth går känsligt fram med varje fall, det kan inte göras efter en manual, eftersom lösningarna beror på olika omständigheter.

Det är en jättestor skillnad på beteendeproblem eller lydnadsproblem, de har olika grundorsaker och de kräver två skilda angreppssätt med olika metodik. Beteendeproblematik ligger på individnivå och alla manövrar och trix fungerar inte på alla, beroende på bakomliggande orsaker. Behandlingen måste skräddarsys för varje hund och ägare.

Är det lydnaden som brister och behöver tränas på mer? Eller är det en beteendeproblematik där man måste gå djupare in och utreda allt – för ett problem kommer sällan ensamt.

Vad är vad, lydnadsproblem eller beteendeproblem?

Lydnad är exempelvis att gå en valpkurs och börja med grundlydnadsmomenten och tekniskt lära sig hur man får hunden att gå fint, sitt, ligg, stanna och inkallning – så den lyssnar på kommandon och det blir lättare att leva ihop.

Lydnadsproblem kan vara en hund som tigger vid bordet och ägarna inte vill ha det inslaget i livet. Då får de vara konsekventa och träna bort olaten – alltså det som upplevs som problematiskt. Så långt allt bra.

Det finns också högre lydnadsnivåer som många är intresserade av och man kan tävla i. Lydnad är inte lätt, men handlar om andra saker. Lydnad är mycket viktigt, för fungerar inte grundlydnaden så skaffar man sig strax nya problem.

Beteendeproblem kan dyka upp i olika åldersstadier. Hunden kan bete sig på nya negativa sätt, som att göra utfall eller börja dra i kopplet. Lydnaden kanske plötsligt försvinner och hur man än tränar fortsätter det. Hunden kan ha en tonårsrevolt som behöver mötas på den premissen för att komma i rätt spår igen.

Men långt ifrån alla beteendeproblem handlar om hormoner och perioder. Något kan ha inträffat som påverkat hunden, man behöver inte nödvändigtvis veta exakt vad och ofta finns inte det svaret. Men de som kan läsa av hundens beteende får ett hum om problemets art.

Andra beteendeproblem kan vara att hunden rusar på dörren och vaktar lägenheten, skäller och uppvisar aggressivitet. Att hunden är rädd för någonting, en sak, en byggnad, vissa människor, de som rör sig annorlunda, har hoodie på sig eller de kan vara rädda för mörker eller köksmaskiner

Hunden får förstås reagera på sin omgivning, men om det går överstyr och man inte får kontroll på hundens beteende bör man ta hjälp att gå till roten av problemen. Man måste ju veta vad det är man ska behandla och på rätt sätt! Då behöver hunden få hjälp av någon som kan hundars beteende. Det är lite som att det är svårt att tala med ett barn och säga att spöken inte finns. Det är svårt att ändra något som känns inuti utan att prata och hitta i.a.f en vink om orsaken.

Oavsett vad en hunds historik är så analyserar Seth hela situationen och börjar inte sällan med ett helt annat problem som ägarna inte tänkt på. En hund som går bananas inne har heller sällan gränser utomhus och allt måste tas med i behandlingen. Samma regler överallt och konsekvent.

Seth arbetar med beteende inte ren lydnadsträning

Behöver hunden istället eller efter beteendekonsultation gå vidare med lydnadsträning så överlåter Seth det jobbet till någon annan eftersom det finns många duktiga lydnadsintruktörer. Seth är intresserad av hundars naturliga beteenden och blev det redan som ung. Han började ihop med sin far med avancerad tjänstehundsträning när han var 12 år och fick ta de riktigt aggressiva militärcheferhundarna. Han har sällan varit rädd för en hund – om det inte varit en extrem ”Rödzonhund”. Att kunna avgöra det  är en stor fördel med tanke på Seths fokus på beteendeproblemen då många hundar försöker skrämmas när han kommer.

Seth avsnoppar dem kort och kan behöva fösa bort dem med en tillrättavisning av ett skarpt nej. Sen står hundarna snopna där och undrar vad som hände och de går ofta undan, eftersom de fått något att ”fundera på”.  Seth använder inte nödvändigtvis bekanta hundkommandon, utan kan prata människospråk och be hundar ”lägga av”. Men de kan läsa och förstå vad han menar, precis som han läser av dem.

Genvägar är senvägar – och övergrepp förbjudet

Vill understryka att man aldrig får utsätta en hund för våld om någon nu trodde det?! Det fungerar ändå inte, även om det går att kuva. Man kan inte straffa eller banka vett in i någon, vilket tyvärr vissa svårare hundar fått uppleva. Problemen förvärras dessutom och kommer aldrig gå över eftersom man gjort på helt fel sätt och hunden inte förstår och kan uppföra sig. Någon annan måste komma in och göra om och göra rätt, om inte hunden hunnit bli avlivad..

ABC

Tidigare och relaterat:
Våldsamma hundtränare och evighetskonsultationer
Rätt hantering med rätt verktyg
Seth vet var och hur han ska sätta in stöten

Seth vet var och hur han ska sätta in stöten


Ju mer jag lyssnar – desto mer inser jag hur mycket mer jag kan lära när jag är med Seth på hundfall, eller han beskriver ett uppdrag efteråt. En lärare beskrev en gång kunskap som att ”ju fler lager man lade till på löken/kunskapen” desto större blev den yttre ytan av vad man behöver lära. 

Jag kan idag efter flera år bredvid Seth själv observera och sätta fingret på några speciella subtila – men kanske avgörande – problemsignaler hos hundar när Seth hjälper hundar och ägare. Jag kan också veta vad Seth rått andra. Men att jag kan slå upp enstaka faktaavsnitt i huvudet betyder långt ifrån att jag kan något om hundars beteendeproblem eller kan hjälpa dem. Det är ju ändå bara fragment av helheten – som att slå upp ett kapitel i Hemmets läkarbok.

För varje gång, varje fall är nytt och varje individ är unik. Inget fall är exakt likadant och något som finns att läsa sig till genom att slå upp kapitel ur en bok. Det behövs praktisk erfarenhet för att få ihop problembilden. Att jag vill kalla det för ett ”fall” och inte rätt och slätt ett ”problem” – är för att ägarna ofta kontaktat Seth om ett problem – det som de ser tydligast.

Men varje fall är som en hel påse symptom, alla mer eller mindre markanta och det är det Seth är speciellt bra på att utreda, upptäcka och sedan sätta in en individanpassad plan som ”behandling”.

Detta har också varit viktiga byggstenar inom Seths föregående* karriärer inom stora företag – att lösa problem, och i rätt ordning med sin naturligt snabba översiktsförmåga och kunskap med resultatet i centrum.

drön

Seth har ofta en någorlunda uppfattning om vad det kan handla om när han kommer hem till en hund med familj. Men han har alltid flera olika angreppssätt, utefter vad han ser på plats då han likt en hovrande drönare har förmågan till en uppifrån-vy där all hans kunskap används som kuggar. Det fungerar efter Seths snart 50 år med hundar och den problemlösningserfarenhet som Seth har lärt av genom hela sitt liv.

Därför avbryter jag naturligtvis helst inte med mina råd och förslag när vi är på plats hos en familj. Även om vi två diskuterar efteråt. För Seth vet sin plan och även varianter för justeringar. Helhetsmässigt kan helt andra beteenden än jag ser, vara i fokus för just ett hundfall. Dessutom är det inte mig, bloggcoachen någon vill få råd av angående deras hund.. 😉

Mvh bloggcoachen Seth Sjöbloms blogg

”Mjuka eller hårda” linjen i hundfostran?


Jag tror helt på min teori att det krävs en stark ledare. Mer om det kan man läsa under kategorin vildmarksliv.

Jag har största respekt för Anders Hallgren som har gjort otroligt mycket i sin yrkesgärning för hundsverige.

Men som inom all psykologi finns det olika inriktningar och vetenskapen om hundens beteende är ingen exakt vetenskap utan kräver praktiska erfarenheter och inlyssnande av varje individ för att förstå.

Jag skulle vilja påstå att min hundfostran ligger någonstans mittemellan, men med stark tro på flocken och rang inom den. Att man som hundägare måste ta ledarskapet. Däremot finns det ingen nödvändighet i att en flockledare alltid måste gå främst bland mina hundar jag haft. Det skulle ha fungerat dåligt med slädhundarna som jag under åtta år hade 75 åt gången att styra. De var en flock som såg mig som ledaren, även om jag i hundgårdarna delade upp dem till mindre flockar. I vildhägnet var hela laget ”på min sida” när jag kallade på dem.

Jag har jobbat med många olika raser av ”problemhundar” under åren och bestämde mig till slut att skaffa  rottweiler för att studera dommer, då jag hörde att dom är mycket svåra. Jag har idag min tredje rottweiler som är mitt allt – en hane på 60 kilo som har varit en riktig buse, men börjar att bli en riktig familjehund. Men ingen rekommendation som förstagångshund.

Jag skaffade min första rottweiler för att utmana mig själv ytterligare. Tikar och hanar av rasen kan skilja sig en del åt, även om båda är skarpa, men hanar behöver ett tydligt ledarskap från sin ägare för att inte ta över. Jag hade förmånen av att under tiden Sven Järverud levde att få diskutera rasens egenheter med honom, som gav mig mycket kunskap. Jag har haft många hundar som betecknas som lite svårare raser.

I min fostran av mina tre rottweilers (Rolf, Ada och Gunvald) har jag varit mjuk. Inte utmanat till kamp i onödan via arg röst och aldrig haft ett häftigt beteende. Inte varit skarp om det inte varit allvar – men då man måste veta vad man håller på med och verkligen genomföra positioneringen av vem det är som bestämmer, är ledare. Jag har med otroligt få undantag mjuk röst i mina tillrättavisningar, men fick ändå mina första hundar att lyda exemplariskt.

Gunvald som jag har nu har ju lite speciell bakgrund eftersom han mest sprungit fritt på fjället med huskies och drabbades av min och sambons separation då han var liten och då inte fick lika mycket tidig träning av mig som de andra två. Men i grannskapet här där han bott med mig i ett år, han är tre nu, så har han ett gott rykte. I dag ignorerar han hundar som gör utfall och speciellt älskar småhundar efter han hjälpt mina huskies med deras valpar. Men vissa delar av hans fostran har jag inte varit med i och får kompensera för nu. Gunvald är inte mer än en hund, men jag korrigerar om han visar sig vilja göra utfall. Då får jag visa att det inte är OK med att säga till och behöver inte rycka hårt i kopplet – men vill få bort hans uppmärksamhet från risksituationerna.

Jag har upplevt riktigt kadaverdisciplinsfostran av hundar på nära håll då min far som nu är 79 varit verksam som hundinstruktör hela livet bla som konsulent för Hundskolan i Sollefteå för militärhundar. Han håller fortfarande hundutbildningar och jag var med otaliga gånger.

Schäfrar under total kontroll oavsett vad som hände runtomkring. De hundarna är jag uppvuxen med. De hundarna min far fostrade var perfekta för sin roll, men metoderna har förändrats med tiden. Min favoritsysselsättning under tidiga tonåren var att gå rakt ut i dalaskogen och övernatta under bar himmel med hundarna. Fortfarande är övernattning i skog, med hundar min uppfattning av total harmoni. Vi hade ett helt annat samspel än att de skulle lyda blint. De var mina bästa vänner. De följde mig  med kärlek och respekt. Lydnaden var inte primärt mellan oss utan det var omtanke, respekt och förtroende styrde att det fungerade. Men att min far hade gett dem en grundlydnad hjälpte säkert till att det fungerade.

Jag finner alltid att just ett tydligt, men vänligt ledarskap fungerar extra bra på s.k problemhundar, då det är människans ledarskap som brister och gör hunden  aggressiv p.g.a den känner sig osäker och när ingen ledare finns så tar den ledarrollen.

I senaste numret av Hundsport skriver Anders Hallgren/AH (som jag kommer referera till honom som) under rubriken i artikeln om”Hundar som inte gillar andra hundar” bla (inte ordagrant):

Att man inte ska trycka ner en hund, och inte ens tikarna gör det med sina valpar, att det inte är ett naturligt beteende. men det gör visst tikarna, de är stenhårda enligt min erfarenhet. Mödrarna kräver underkastelse. Men jag använder mig inte av denna metod då nu hunden är på väg in i sitt vuxenstadie och du då endast triggar hunden till kamp.

AH emotsäger att man ska höja rösten eller dra i kopplet – där håller jag med, eftersom man då väcker kamplust via kopplet. Var en lugn ledare som bestämmer vad som gäller! Det är min teori, som jag kallar ledarskap.

Min uppfattning om ledarskap är att främja och uppmuntra, inte kväsa. Som den chef i stora företag som jag varit i mitt yrkesliv. Ledarskap är inget man får – det är något man måste förtjäna.

Att fysisk och mental träning är viktig för att stressa ner hunden håller jag också med om, som AH skriver i artikeln.

AH beskriver också hundprogram i TV där man försöker straffa bort negativa beteenden och uppträda auktoritärt. Straffar gör jag aldrig, däremot är jag auktoritär, precis så att hunden förstår, med för mig enkla gester och beteenden. Jag går in och analyserar, läser av hundens beteende och samspelet med familjen. Sedan gör jag en handlingsplan efter hur jag läst av hundens känslor, dvs  beteende som för mig blir väldigt tydligt. Jag har också en del att säga mot hundfixarprogrammen i TV som jag kallar Cesarsjukan – quickfixen. Varje hund är en individ och att försöka att applicera det man ser i hundprogrammen på sin egen hund är svårt då alla hundar och människor är olika individer och den sociala miljon och andra förutsättningar spelar in.

Man måste träna och åter träna bort problemen med sin hund, varje gång, varje dag tills hunden blir trygg. Inte straffa. Och inte tro att någon annan på en enda gång ska hjälpa bort problem som antagligen tagit lång tid på sig för att byggas upp. Fortsätt att träna efter råden ni fått!

Hundpsykologen AH skriver också i artikeln i Hundsport om att man inte kan bestraffa bort felbeteende eftersom man då kan få en passiv och undergiven hund. Jag håller med. AH vill kartlägga orsaken till problemen.

Medan jag kör HBT – hundbeteende-terapi och ser vad beteendeproblemet är – både hos människorna och hunden – och hjälper hundföraren att förändra sin kommunikation till ett språk som hunden förstå och hunden får positiva upplevelser av att lyckas med det som förut varit svårt.

*Med reservation för att jag kanske missuppfattat detaljer i Anders Hallgrens teorier – eftersom han inte skriver om dem på internet. Mer än skummande på ytan av beskrivningar av hans böcker, hans kurser samt andras kommentarer i bloggar och forum om AH.

Men jag tror att jag och Anders Hallgren är ense i mycket, dock inte om flockpsykologin – vilket är min specialitet.

Min linje är att läsa av djurs signaler och att jag aldrig har varit rädd för ett djur, även djur i vilt tillstånd, men jag har självklart respekt. Jag har inte känt rädsla för jag förstår hur och när jag ska närma mig. Jag har varit nära djur under hela min uppväxt och började med att dressera grisarna på bondgården – innan djurs naturliga beteenden tog över mitt intresse. 

Relaterade inlägg på bloggen:
Hundman som kör HBT.
Problemhund – min metod – mjuk men bestämd.

/Mvh Seth