Seth berättade mest fakta om tävlingar med slädhundar i radiointervjun på P4 om djur inom sport – men här berättar Seth själv mer personligt om sin kärlek till draghundsporten:
Närheten till hundarna är ett stort kapitel av passionen för att arbeta med slädhundar – och hundar i stort. Jag har haft hundgårdar med draghundar på tomten under hela mitt vuxna liv och började köra tidigt, nu med 30 års aktiv erfarenhet. När jag var ledig från tävlingar och turistturer – och även tidigare, under karriäråren – åkte jag ofta ut i vildmarken och övernattade med en mindre hundflock på 6-8 hundar, ibland under en gran. När jag var barn från 10-årsåldern tog jag varje helg med mig hundarna hemifrån och vi sov ihop och delade den maten jag tagit med mig. Min far tränade militärchefrar som konsult åt Sollefteå Hundskola. Jag tyckte att vi hade det bättre ute i friheten i skogen än hemma, då riktigt hårda metoder gällde för oss alla.
Man kan tro att det är ensamt att ägna sig åt drag med slädhundar, eftersom man är själv med sitt hundspann ute i de stora vidderna. Men så är det inte. Det finns en fin sammanhållning mellan många intresserade inom den här lilla världen, då man hjälper varandra och och delar med sig av sina erfarenheter till sina vänner. Kanske inte berättar sina bästa tävlingsknep, eftersom det är en individsport.. Men konkurrensen sporrade oss också – i all hjärtlighet.
Vi var en hängiven liten grupp med kompisar som var tävlingslädhundförare. Alla var träningsnarkomaner och väldigt målinriktade med vår egen och våra hundars träning. Vi samlades ofta hemma på vår gård under säsongen för att träna tillsammans och peppade och sporrade varandra för att nå bästa resultat på tävling. Till syvene och sist hänger det på den enskildes prestationer, då det också krävs en egen stark fysik, rätt mentalitet och god kondition. Innan jag skadade mig sprang jag 3×3 mil i veckan, annars klarar man inte den ansträngande sporten.
På hösten när säsongen startade hade vi som körde mer eller mindre daglig kontakt. Vårt gäng höll ihop och gjorde aktiviteter med våra hundar året om fastän vi kom från olika delar av landet och vi tävlade i olika stilar och distanser.
All träning av mina hundar antecknade jag i dagbok. Hund för hund, med dagens prestation, rörelser, vilja, mentala styrka, väderlek, temperatur, mm. Det är ett nogsamt arbete av förberedelser året om i princip, för att styra sina hundar till hög prestanda utan skador. När det var säsongsuppehåll handlade det om vila, omläggning av foder för den mindre fysiska aktiviteten och barmarksträning. Till vår och sommar planerades nya valpkullar in till vår kennel.
När vi kom till Norge för Polarhundlöpet så var vi tre-fyra personer som tävlade i olika klasser – och vi fick ofta bra placeringar i våra egna tävlingsklasser. Det var en sorts vänskaplig konkurrens mot norrmännen men då alla även landsmän emellan också kämpade för sin egen placering.
Men efter tävlingarna fanns det en stor gemenskap över alla gränser – då vi alla brann för samma sak.
Som landslagscoach arbetade jag ihop med de som kvalificerat sig till det Svenska Landslaget, varav många redan var mina vänner. Då gav jag ju all av min kunskap för laget skull. De enskilda delade med sig av sina hemligheter till mig så jag kunde hjälpa till att vässa dem. Men detta är ännu uppdragets hemligheter, som jag inte yppar. Kan ändå dela med mig av slädhundslivet i vildmarken.
Svenska Draghundsportlandslaget runt 1997-2000:
Nedan ett foto på Team Alaskan Malamute Sverige.
Från vänster: Kristin Esseth, Seth Sjöblom, Anders Stridh,
Christer Afseér, längst fram Inge Eklund.
Intervju 1999 med förbundskapten Seth Sjöblom
&
Lästips; en intervju om draghund med Seth
Vi var Eko-diplomerade inom draghundsturism
Fler inlägg om Vildmarksliv
Hundcoachen Seth Sjöblom 