Clyde ser inga gränser för vad en rottis kan göra. Varför skulle han?
Så han gör ungefär som lilla Vilja på 4 kilo – beter sig som en katt i soffan.
Gå på ryggstödet. No problemas! Vi blev rätt överraskade av att han plötsligt kom gående bakom oss i soffan, kan vi säga!
Hej hoppsan!?
Men här sitter jag ju görbra.
Clyde is a pure piece of art! ❤
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Taggad Kennel Just Ask, KUL glädje -glada nyheter, rottisen Clyde
Var tvungen att ta ett foto på Clyde när han sov i Berits bädd i helgen. Berit gick ju bort på fredagen.
Tolkar inte in det som saknad, utan att den nu var ledig och vi tagit bort det hindret vi hade så att Berit kom in, men ingen stor – eventuellt störande – lekfull kille.
Men det ser inte så bekvämt ut och han har en jätteskön sovplats i sin storlek och är välkommen i sängen också, vilket han utnyttjar kortare stunder. Han bytte mellan bäddarna flera gånger under natten och återkom till min sida sängen där Berit sovit. Sen tände jag lampan och..
Clyde 9 månader – ser lite förvuxen ut
Blev alldeles rörd av att se den här lille store killen försöka få plats, med tassarna samlade. Söt eller?
Victoria
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Taggad Berit, Kennel Just Ask, rottisen Clyde
Berit låg och sov i sovrummet i sin bädd på eftermiddagen igår fredag, när jag gick ut i köket för att lägga upp mat till alla tre. Berit sov ju och hör ju inget så jag tyckte inte det var så konstigt att hon inte kom, fast hon vanligtvis ser till att vara närvarande när det handlar om mat. Vilja och Clyde fick sin mat och jag gick till Berit.
Mötte henne i hallen, hon kom ut från vardagsrummet. Jag såg direkt att det var fel. Hon stapplade och hennes huvud drog åt höger och hon hade inte styrsel på kroppen som också styrde åt höger. Vi såg att hon hade kräkts i vardagsrummet och bajsat och kissat i sovrummet.
Bar ut henne så hon fick kissa, hon kunde knappt gå rakt utan kissade där jag satte henne. Sen pallade jag upp henne med kuddar i sin bädd så huvudet låg stilla, medan Seth ringde veterinären. Hennes huvud drog åt höger och ögonen darrade, man förstod att det var något neurologiskt som en stroke.
Seth sa till mig att stänga för till sovrummet så att ingen annan hund kom in. En svårt sjuk eller döende hund kan i vissa fall väcka rovdjursinstinkter hos andra, även flockmedlemmar.
Lilla Berit skulle fyllt 16 i januari, så det hela var inte oväntat. Men det var tungt, dels för att hon efter stroken inträffat verkade uppleva mycket obehag och oro och för att hon och jag för inte så länge sedan börjat få djupare band, hon kommunicerade och tittade på mig från sin bädd. Det gjorde hon inte i början. Eller att hon letade upp mig och ställde sig att titta, som att hon kunde frammana nåt godis med att stirra ut mig. Jo, ibland lyckades det..
Ett dygn innan stroken fick hon mat före Clyde och stod sen och tittade på honom när han åt. Hon skällde aldrig, jag trodde länge efter hon kommit till oss att hon var stum faktiskt. Men förra veckan skällde hon när hon råkat bli instängd bakom en grind och i förrgår skällde hon – just när Clyde fick mat och det oerhörda hände – att hennes matskål inte blev påfylld. Vi undrade var skallen kom ifrån, man har vant sig vid Berits tystnad.
Men de små tassarna som för det mesta vandrade omkring och kollade matstatusen i köket, de ekar med sin tystnad sedan vi fick ta henne till veterinären och låta henne somna in, akut, så hon slapp uppleva den förvirring och stress hon verkade känna med stroken, under den dryga timmen.
Jag grät faktiskt mer än när vi fick låta Gunvald somna in i april, trots att han varit min vän i åtta år och Berit varit hos oss i ett halvår. Men jag och Gunvald var helt på det klara med vår relation, den var stark och stabil. Hade också följt hans sjukdom i nästan 18 månader. Sedan var han så extremt känslig för stämningar så att han kunde ha oroats om vi inte varit jättelugna.
Sörjer bara att jag inte fick lära känna gamla Berit mer, hon var en tuff och charmig böna, kanske lite dement, men man visste alltid hur man kunde göra henne glad. Och hon gjorde oss glada.
Farväl Berit. Må du få många hundgodisar och obegränsat med mat i Hundhimlen – för det är nog så ditt paradis ser ut.
Med all vår kärlek, från Victoria, Seth, Vilja och Clyde.
Clyde fjantar runt och vill leka med Berit och man verkligen ser hur frustrerad han är för att hon inte vill.
Ni måste se hela klippet, när han bryter ihop och sen försöker ännu mer att locka så att Berit ska ge efter. Det gör hon inte. Men hans krumbukter är värda att se..
Ut för morgonpromenad alltså..
Inget djur kom till skada under filmningen och Clyde lämnas inte själv med Berit eftersom han kan bli så fantastiskt jåbig – som en niomånaders valp kan bli för en äldre dam. 😉
Utan ont uppsåt – Clydes oskyldiga uppsyn
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Taggad Berit, KUL glädje -glada nyheter, rottisen Clyde
Nu åker jag till Falun på onsdag den här veckan 2/10 och om det är någon som vill boka mig för något hundproblem så når ni mig på mobil eller sms 070-7913097.
Det är inte ofta jag åker till Falun så därför skriver jag det här och även för de som bor efter rutten som ni ser nedan kan boka mig.
Det är bra om ni bokar så snabbt som möjligt då det är begränsat med dagar och det är alltid några som bokar och jag tar dom som bokar först.
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Nu har vi fått en utförlig uppdatering från Veras matte Linda om veckan som gått efter Seth var där: Besvärlig lek under promenaden – utförlig fallösning
”Hej igen!
För att fatta mig kort så har det varit en underbar vecka, precis som det ska vara att ha hund. Vi har haft några små hack i skivan men de är så små så det är nästan obefintligt. Största problemet har egentligen varit när jag har tränat utställning och jag har sprungit bredvid henne. Jag kan förstå att hon reagerar på det, så jag tar inte så allvarsamt på det alls, det är bara att träna igenom ordentligt.
Jag vet inte, men det känns faktiskt som om hon har mognat på bara de här få dagarna, visst lite stissig kan hon väl bli när det hackar, men om man jämför hur det var – så tror man inte att det är samma hund! Helt otroligt vilken förändring, till det ENORMT mycket bättre!
För att nämna lite grann vad vi har gjort och hur vi har tränat med henne, så var jag faktiskt iväg och köpte klövjeväskor till henne, dessa invigde jag under helgen, helt tomma förstås, men jag ville att hon skulle få lite annat att tänka på.
Döm om min förvåning när vi gick där i skogen och det kommer en lösspringade hund, Vera reagerade inte ens, jag tog ett kliv in framför henne, satte upp handen och sa ”-Stopp!” kraftfullt till den lösa hunden, och bägge två reagerade. Den lösa tvärstannade och Vera satte sig. Inte ens efter att han hade sprungit bort från oss igen gjorde hon en ansats till att hoppa/bita/tugga vare sig på kopplet eller mig. =)
Vi har tränat med Veras bästa kompis ute lite grann med, just när de ska få hälsa, Vera behöver inte skena fram som ett godståg, hon kan faktiskt sitta ner och hälsa värdigt. Det har hon lite svårt för, men som sagt, på den biten är det ministeg som gäller. Hon gör som hon blir tillsagd även om man ser att hon tycker att just hälsandet är jobbigt, i alla fall när hon måste ta det lugnt.
Vi har också tränat på att släppa in folk i lägenheten, med henne sittande i hallen/vardagsrummet – där gör hon stora framsteg! Hon vill så gärna gå fram, men behärskar sig faktiskt oerhört bra.
Största bekymret är faktiskt att få henne att ligga i sin bädd, som är av saccosäckmodell, men jag tror vi har en lösning på det med. Jag tror att det är ljudet som hon tycker är jobbigt så jag ska försöka att vaddera upp den lite så kulorna inte låter så mycket när hon går på dem.
Å hundkopplet* Seth! Det är en gudagåva! Helt klart det bästa jag någonsin har använt, jag kommer aldrig mer använda något annat. Aldrig mer! ”
*Det är ett sådant här väktarhundkoppel med extra ögla som Seth brukar rekommendera för bättre kontroll som vi själva haft stor nytta av vid starkt koppeldrag. Här beskrivs hur det är att använda.
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Taggad Fallbeskrivningar - HUR, gästblogginlägg, grand danois
Clyde är i spökåldern och blir lite försiktig ibland när han blir överrumplad av skrällanda ljud. Då finns vi där och uppmuntrar honom att upptäcka det obehagliga – utan att med rösten tycka synd om honom. Då skulle vi ju bekräfta att det är farligt!
Det är bra att känna till hundars mentala utvecklingscykler, precis som att barn har åldrar då de frigör sig från mamma eller har mycket tankar om döden och behöver stöd. Det är en bra beredskap att veta för att hjälpa och fostra.
Spökåldern kallas en period för hundar då de plötsligt blir mer lättskrämda och tveksamma inför saker, det kan även vara saker de redan känner till som de börjar reagera kraftigt på.
När perioden kan inträffa är individuellt och efter ras men beteendet kan variera mellan 5-18 månaders ålder. Tecknen är iaf lätta att känna igen, enligt ovan.
Och från bildserien på Clyde nedan, då han bitit hål på fotbollen som han älskar och den börjat pysa ljudligt!
Som ni ser var Clyde väldigt skeptisk och vi pratade lugnt med honom och visade bollen. Till slut blev den lite för rolig men han skällde på den, övervann rädslan och började sen leka med den igen. Mycket bra slutresultat 🙂
Våra grannar Camilla och Dan har shitsublandningen Saffie och den kaxiga jack russeln Tilda som Gunvald var så kär i. Häromdagen kom Camilla över med godispåsar till våra hundar!
Personligt utvalt till var och en och med namn på, Clyde, Vilja, Berit. Stora saker, som Dentastix till Clyde och större sega tuggbitar. Skräddarsytt med mjukare hundgodisar och vaccuumpackade stänger till gamla Berit som haft tandproblem. Camilla visste att Viljas påse inte behövde någon handikapssanpassning!
Får jag välja – så tar jag alla!
Smakprov! I love you!
Får jag välja om några veckor kanske jag väljer Tilda först? 😉
Tack så hemskt mycket Camilla som alltid är så omtänksam om vår hundar och oss! Kram från Victoria och Seth
Jag knappt vet något alls om träning av hundar och hyser stor beundran inför de som tränar och tävlar med sina hundar. Seth å andra sidan kan den del – och nu ska vi applicera det på Clyde.
Vi åkte till rastgården med fotboll och hundgodis i fickorna. Clyde fick leka med bollen först. Jag frågade om han inte skulle få det som belöning efteråt – men Seth ville att han skulle leka av sig lite energi först.
De som redan är värsta proffsen kanske inte tycker det här är intressant.
Men det är fantastiskt att se något med nya ögon. Jag är född nyfiken.
Seth visar hur jag ska bete mig
Träningsmomentet:
Seth håller kvar Clyde i halsbandet för att han inte ska följa efter mig.
Jag låter Clyde slicka på en hundgodis, som jag tar med mig när jag springer fem meter bort. Då vänder jag mig om åt vänster, visar godisen och ropar ”hit” men fortsätter springa.
Seth har där bakom när jag kallat ”hit” höjt energin och peppat Clyde att sticka iväg och sen släppt halsbandet. Jag har hunnit flera meter ytterligare och innan Clyde kommer fram hukar jag mig och håller fram godisen i handen, men fortfarande med ryggen åt Seth.
En sak jag själv tycker är intressant är att förstå varför om saker, så jag hade två frågor om förfarandet.
– Jo, när man lär en hund inkallning vill man inte ha en hund som kommer strosande mot en och man står och kollar armandsklockan. Den ska komma snabbt och intresserat. Därför vänjer man den vid att den ska vilja springa.
– Att stå med ryggen åt handlar om att hunden ska komma runt – på vänstersidan där du visat godisen när du gett kommandot. Den ska söka din kontakt. Det är också första steget i att lära en hund en helvändning – för den har tvingats gå runt dig. Efter man grundtränat så några gånger så vänder man sig runt åt höger i klockans riktning när hunden kommer efter godisen – så har hunden lärt sig en helvändning!
Det finns säkert massa olika metoder, alla passande för olika typer av träning och syftet med den.
För mig är det nytt, jag har bara lärt mig allt jag kan om hundar om beteenden.
Håll tummarna för mig med Clyde!
/Victoria, Clydes matte och bloggredaktör
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Taggad aktivering, KUL glädje -glada nyheter, rottisen Clyde
Jag var hemma hos en grand danois-flicka, Vera två år. Hon var så leksugen att promenaderna blev väldigt problematiska. Detta var deras tredje grand danois, och de hade haft schäfer, men denna fröken betedde sig som ingen innan.
Vera skulle redan ha börjat ställas ut, men det hade av förklarliga skäl inte gått eftersom hon var så bångstyrig.
Mailet från matte Linda: ”Jag skriver till dig i kris, jag vet inte vart jag har gått fel med min fina flicka. Jag har en grand danois-tik som snart blir 2 år. Mitt problem är att hon är så oerhört krävande och om hon inte får som hon vill biter hon i kopplet, eller allra helst i mig och hoppar som en gummiboll och slänger benen omkring sig. Mer än en gång har hon slagit av både kepsar/mössor eller mina glasögon. Om jag ignorerar detta beteende, som jag har blivit rådd att göra av flera hundtränare, biter hon bara hårdare och hårdare till och med så hårt att hon biter hål på mig.
Idag har vi försökt att vara på ringträning [för utställning] men jag var tvungen att lämna efter halva träningen för att hon bet ett så pass stort hål i handen att jag var tvungen att sluta, jag klarade inte av att hålla kopplet med bara en hand.
Men för att ge dig lite överblick över Vera och hennes leverne. Jag skaffade henne redan som valp, jag hämtade henne när hon var nio veckor. Jag skaffade henne från en välrenommerad kennel och har haft en mycket fin hund från denna tidigare. Redan som liten valp hade jag problem med henne, hon har oerhört svårt att koppla av, det verkar som om hon är konstant under stress, så även som valp. Väldigt ofta när jag var ut med henne som valp ”glömde” hon bort både att kissa och bajsa, för att göra det med en gång vi kom tillbaka in. Vi kunde vara ute länge, 40 minuter per utgång, men hon kom inte ihåg att kissa ändå.
När hon var cirka 5 månader och höll på att byta tänder insåg jag att det inte såg rätt ut i hennes mun, så vi åkte till en hundtandläkare i Ale och han fann att Vera hade en extra tand som trängde upp genom tandköttet. Givetvis opererade vi ut den och jag trodde att våra problem skulle försvinna, jag var ganska säker på att hon var så bitig för att hon faktiskt hade haft ont i munnen. Men allt efter som månaderna gick blev det inte bättre, visserligen inte sämre heller men eftersom det är en grand danois, så växer de ju fort och blir fort både stora och starka och väldigt tunga, vilket förstorade och försvårade problemen.
Vi har varit på kurser på flera ställen men jag har inte riktigt känt att det har blivit rätt för oss. Bland annat har jag tränat privat för en instruktör som arbetar på Kungliga hundar i Göteborg och jag har varit på kurs på Hundakademien i Mölndal samt tränat privat för en av deras instruktörer. Jag har också varit på kurs på Hundens hus i västra Frölunda.
Jag har provat alla möjliga halsband och selar och haltis, men det är inget som verkar fungera. Jag har inte problem att hålla henne med halsbanden men jag får problem när hon biter mig. Hon är för övrigt en väldigt trevlig hund, som lätt uppfattar och läser av språket från andra hundar och som är trevlig mot andra människor med, om än lite framfusig. Det känns som om hon verkligen inte har en susning om hur stor hon är, hon blir överväldigande.
Jag ser ett mönster i hur hon agerar och skulle nästan kunna ge dig en checklista på exakt hur hon gör, men det vet jag inte om du kan läsa ut något av, summan av kardemumman är att hon blir helt blockerad när hon väl har satt in första ”stöten” så att säga, och det borde ju vara lätt att bryta mönstret tycker man eftersom jag vet så väl när det händer. Problemet med det är att om jag avleder henne med en godis eller leksak eller annat så skippar hon ett par steg – och går rätt på bitandet på mig.
Jag hoppas, verkligen hoppas att du skulle kunna ta dig tid att träffa och träna oss, eller åtminstone om du inte har tid själv har någon annan tränare/hundpsykolog du kan rekommendera. Jag har hört mycket gott om dig, så givetvis är du förstahandsvalet för mig och Vera. Jag är inte den som ger upp i första taget men jag hoppas innerligt att du ska kunna komma på någonting som hjälper. Jag älskar ju min hund och vill bara hennes och mitt bästa, för att vi ska kunna bli de kompisar det var meningen att vi skulle bli.
Med Vänlig Hälsning Linda och Vera”
Det var hög tid att sätta stopp för felbeteendet och visa Vera hur man går en fin promenad. Men först undanröja de problem som nästan alltid också finns inomhus. Allt hänger ihop – och jag vill göra mitt jobb från grunden, inte lämna några halvdant.
Hemma var Vera ett plågoris. Tänk er en stor kalv i en lägenhet, som verkar ha tuggummi i öronen. Gjorde lite vad hon ville. Hämtade grejer som inte var hennes och visste inte sina gränser för vad som förväntas av en familjemedlem. Även om man är fyrbent.
Det var också frågan om att rusa till dörren och överrumpla besökare – ett jättevanligt problem. Och nu pratar vi om en grand danois. Vi turades om att lämna lägenheten och ringa på dörren. Vera fick instruktionen om att sitta en bit från dörren, men ändå så hon kunde se vad som hände och vem som kom. Annars kan en hund bli onödigt upphetsad. Hon var jätteduktig! Men när hon började lyfta på arselet i upphetsning fick ägarna säga till henne. Då slappnade hon av. Sen fick hon hälsa.
Nästa steg var att vi satte oss i vardagsrummet, men Vera fick vara kvar i hallen. Hon var alltid väldigt uppvarvad inomhus och det mår ingen hund bra av. Hon lade sig ner och glömde av oss. Sen fick de bjuda in henne.
Jag frågade husse om de hade en liggbädd åt Vera i vardagsrummet så hon kunde vara ihop med familjen, men lära sig ha en plats. Husse gick iväg till sovrummet och kom tillbaka, släpandes på något som såg ut som en livflotte som skulle vecklas ut i vadagsrummet där vi var. Perfekt!
När vi fått ordning på inomhussituationen gick vi ut.
Vi gick ut och jag instruerade om att matte skulle gå med så kort koppel så Vera inte kunde nosa i backen. Nu skulle hon lära sig gå. När hon ville nafsa fick hon en skarp tillsägelse och så fortsatte de gå. Jag och husse stod kvar och tittade när matte gick med Vera en lång vända där vi såg dem hela tiden.
Att de tidigare hade fått till sig att de skulle ignorera problemen hade uppenbart inte bitit på Vera, utan hon behövde gränser. Och bli förstådd för vad det är som driver en hund.
Orsaken till att hon inte skulle nosa i backen under träningen var att en hunds luktsinne blockerar bort allt annat – så under nosande blev omgivningen direkt en överraskning att reagera på varje gång hon tittade upp.
Nu skulle Vera vara med mentalt på promenaden och vara medveten om sin matte och ta in synintrycken allt eftersom. ”Där åkte en moppe, där kom en hund” – ja, ni förstår.
Vill ge en stor eloge till Veras matte och husse – som sökt hjälp så många gånger och inte gett sig! Deras föregående hundkunskaper förenklade mina insatser nåt enormt – de hade bara väntat på en metod som fungerade för ett nytt problem.
Vera var tydligen väldigt trött efter vår session då hon stimulerats mycket mentalt, med mycket nytt på kort tid – och det har fortsatt gå bra.
Tack – hundcoahcen Seth Sjöblom
Det ges från myndighetshåll inga särskilda rekommendationer för hundar i samband med de sjuka hundarna i Norge. Hunden ska kunna leva som vanligt. Man ser inte att det ska vara en smitta de drabbats av.
Hundar som insjuknar liknande, bör hållas isolerade tills man utrett djuret, men det gäller som en regel man alltid bör följa.
Igår, från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) om de sjuka hundarna i Norge:
Statens veterinärmedicnska anstalt /SVA
Med anledning av den pågående undersökningen i Norge kring diarré och kräkningar hos hund följer SVA aktivt läget både i Sverige och Norge. SVA har inte några uppgifter som visar att det är ett smittsamt utbrott, eller att det skulle innebära någon risk för hundar i Sverige. Det är inte heller någon risk för ökad sjukdom hos andra djurslag, varken i Norge eller i Sverige.
Senaste nyheterna uppdaterade 11 september från norska veterinärinstitutet:
Sedan tisdag har den norska myndigheten för livsmedelssäkerhet fått fem nya rapporter om isolerade fall av hundar med liknande sjukdomssymtom. Fallen kommer från Oslo, Telemark, Vest-Agder, Nordland och Finnmark. Dessutom har det varit färre rapporter om hundar med mer måttliga symtom.
Tidigare på bloggen i ämnet:
Dödlig smitta sprids nu bland hundar
Norsk konferens om hundsmittan
Igår kväll var Clyde väldigt intresserad av att komma bakom en stor blomkruka på verandan, jag tänkte att det låg en hundgodis där.
Jag gick in och strax efter kom Clyde – till synes väldigt nöjd. Han lade sig framför mig och öppnade munnen – och släppte ut en padda! Den kröp iväg och han var så klart jätteintresserad av sitt nya fynd. Jag skyndade mig att ta upp paddan och släppte ut den innan han kanske skulle smaka mer på den.
Paddan var helt oskadd. Det är inte första gången vi får paddbesök inne från den närliggande bäcken. Men det är första gången en padda fått hundeskort. 🙂
Hittade en padda i vårt badrum under värmeböljan i somras 🙂
Senare kräktes Clyde lite gult och så var det bra med det sen.
Paddorna har ett gift på huden som påverkar hundar om deras slemhinnor kommer i kontakt med det.
Om hunden har tuggat på en padda, så försök att skölja rent hunden i munnen med vatten och inspektera mellan tänderna, så det inte finns rester av paddan kvar, om den blivit skadad.
De flesta djur som fått paddgift i munnen dreglar och mår dåligt några timmar men återhämtar sig snabbt. Kontakta annars veterinär om huden inte piggnar till.
Mvh hundcoachen Seth Sjöblom
Det var världsomvändande att få hem jack russeltiken Berit. Hon är gammal och hon har funktionsnedsättningar. Hur kallar man på en döv hund?
Hon har också begränsad syn – men nosen funkar som sagt utmärkt! Man tar till vad man har.
Berit är lite stel i kroppen också, gamla damen, 15 år. När hon kom hit försökte hon komma över vår 30 cm höga mur och lyckades inte, hon tappade också balansen och rullade runt när hon skulle upp för uteplatstrappan och det var jobbigt för henne när hon stod sidledes i slänten.
Vi tog bort stenar i muren – och det gjorde nästan alla grannar också direkt, det blir lättare att få gräsklipparna från uthuset på plats då. Men det var Berits behov som satte igång den dominoeffekten.
Berit får också hampaolja/CBD-olja eftersom vi har det, då Seth har ett eget varumärke för Hundolja, men den nu är THC-fri. Berit är iaf pigg i motivationen och i kroppen, som ni ser! Härligt att se så mycket liv i en 122-åring! Men vi ser till att hon inte överanstränger sig.
Dock har vi fått ett problem med henne – hon har präglats på att få hundgodis för att gå upp på verandan.
Håller man en godis långt ner, framför henne så hon känner lukten och gärna en mörk godis hon kan se konturerna av i handen
– så skuttar hon fram som en kamikazee-pilot mot godisbiten – så man tror hon ska slå sig.
Hon kan missbedöma avståndet och flyga med bringan rakt in i en trappstegskant.
Det verkar inte göra henne nånting.
Men försöker man bara locka med tom hand – då duger det inte.
Vi har hamnat i godisfällan! Djefla och käraste Berit.
Eftersom Clyde nu är en valp förstår han inte riktigt att gamla Berit inte vill leka trots att han gör sitt bästa för att bjuda in henne till lek.
Men han går bara ner i lekställning, rusar inte på. Kanske känner han att hon är gammal och att han bör ha respekt?
Igår störtade Berit fram och stack ner sin nos i Clydes matskål när han åt och han reagerade ine. Men de är båda väldigt intresserade av allt som kan ätas.
Ibland springer de efter varandra genom bemmet för att kolla om någon har mer hundgodis, om de fått lekbollar som de tömt.
Clyde håller Berit lite sällskap
Vi har en liggkudde under vardagsrumsbordet så att Berit kan gå undan och vara ostörd om hon skulle vilja det.
Ha en bra måndag!
Mvh Victoria
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Taggad Berit, KUL glädje -glada nyheter, rottisen Clyde
Magdlaena Vaara gästbloggar igen om sina upplevelser med hund. Hon har en ovanlig ras som heter Hrvatski ovcar – croatian sheepdog.
Detta med folk, som tror sig veta allt…….
Vet inte hur många gånger man har svalt, både det ena och andra saker. Som man bara vill säga till dessa, personer. Nu är ju jag en väldigt givmild människa och vill inte hamna i konflikter. Så jag håller oftast tyst.
När jag tog hem min valp, som då var 4 månader. Så var hon väldigt osäker, på andra människor. Ligger i rasen, att vara reserverad mot främlingar. Men hon var ett litet knyte, som helst inte ville synas.
Tog 1-2 veckor, innan hon litade på oss i familjen. Vi tränade mycket med matbelöning och kvällsmaten, var ett ypperligt tillfälle att mata henne från handen.
Hon följde ofta med till brukshundsklubben, för där kan man titta på folk/hundar.
Det var väl där typ alla ”jag vet bästare” fanns, nu när jag har facit i hand.
Minns så väl ett tillfälle:
-Ååå är det din nya stjärna?
-Ja, men hon är osäker på nya hon inte känner. Så vi är här och ska bara titta på lite folk och se att dom inte är så läskiga. Vi håller på att socialträna, att man kan vara runt människor utan att dom kommer och tränger sig på henne.
-Hon kan ju inte vara rädd för mig. Vänta ska du få se, man kan alltid lura dom med lite korv. Kom Isa och se vad tant har! Kom här så ska du få lite gotta.
Kvinnan böjer sig fram och sträcker ut handen, som innehåller en massa små korvbitar.
Isa, ryggar undan och gömmer sig bakom mig. Hon är inte alls intresserad av varken korv eller kvinnan. Kvinnan blir helt förskräckt, hur ska du kunna göra den där till hund? Du kommer ALDRIG, kunna få henne trygg bland folk och ännu mindre kunna få ut henne på tävlingar. Förklarade, att om du hade lyssnat på vad jag sa. Så hade inte detta hänt. Jag har en plan och om hon vill hälsa, så gör hon det. Jag kommer aldrig tvinga min hund, att ta kontakt med främlingar.
Detta var ett tillfälle och jag har mött många som tror dom vet bättre, än vad jag själv vet om MIN hund.
Det senaste tillfället.
Så dök det upp en man, han hade minsann haft hund hela sitt liv!
Han ställde sig utanför vårat staket, på campingen och lutade sig över. För att hälsa på hundarna. Berättade som brukligt, den svarta. Hon är reserverad och kommer inte komma fram till dig. Ditt kroppsspråk, gör henne osäker och tyvärr kan du inte få komma in då du är för onykter. Han gav sig inte och försökte locka och plocka på hennes uppmärksamhet. Vilket resulterade på att hon nästan kände sig hotad.
Såg hur hon vankade fram och tillbaka, med spänd kropp. Bara väntade på att snart sitter hon i ansiktet på honom. Tanke mässigt, så önskade jag det….
Men eftersom det är min skyldighet som hundägare att hjälpa min hund och tyvärr är ansvarig om något skulle se, så bad jag gubben min att avlägsna herren vid staketet och tog in Isa i husvagnen.
Varför ska det vara så svårt att kunna lyssna?? Varför, tror folk att dom vet bäst?
Jag har i mitt arbete med Isa, har jag haft en jätte stor hjälp av min andra tik Häxa. Häxa är i stället lite väl översocial och älskar allt och alla och har även visat Isa att människor är rätt trevliga.
Jag punktar ner lite, i hur jag har jobbat med osäkerheten
• Alltid läst av min hunds kroppspråk
•Hjälp henne vid jobbiga möten, tex att avvisa folk, berättat hur dom ska gå tillväga
•Givit instruktioner, till dom som har hjälpt oss. Hur dom ska vara och göra
•Aldrig tvingat henne till ett möte
•Hon har alltid fått tagit beslutet, att hälsa själv och då har jag berömt verbalt
•Utsätter henne inte, för okända barn
Säkert gjort fler saker, men dessa har nog gått i glömska
Nu i dagsläget 1 år och ca4 månaders jobb.
Så har vi fått ett ganska bra resultat
Hon klarar av hantering, okända kan ta på henne. Under förutsättning att dom lyssnar.
Hon vill i många fall fram och hälsa på folk, om dom inte bryr sig om henne.
Med en plan att följa och med bra människor runt sig, så kan man med hårt jobb. Nå resultat, om förutsättningarna finns.
Min osäkra valp, som inte ville ta kontakt med någon som inte tillhörde bekantskapskretsen har nu vuxit upp till en fin unghund, som vill hälsa på dom flesta!!!
När ska folk, förstå att dom inte alltid vet bäst.
Visa lite vilja att vilja hjälpa till!!!
Ha det gott/ Magdalena
Ni kan också bli gästbloggare. Maila blogredaktören victoria.q@live.com
Missa inte Elisabet Khans inlägg Smygtränande på andras hundar och annat fanstyg nu när vi ändå ryter ifrån lite mot ovett 😉
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Igår höll Norska Veterinärinstitutet en presskonferens om hundsmittan. Jag klickade på översätt och hoppas det blir rätt. Ett 20-tal hundar har dött i Norge. Den drabbade hunden i Göteborgs ska ha överlevt. Det kan vara viktigt att söka snabb veterinärbehandling om hunden börjar kräkas och fått diarré för alla dör inte.
Genom information från DyreID har Veterinärinstitutet identifierat sjukdomen från cirka 70 kliniker i augusti och september. En markant ökning av antalet utbrott registrerades från 20 augusti och en eskalerande situation rapporteras. Det är inte möjligt att säga om alla dessa fall tillhör samma händelse.
Under presskonferensen informerade Veterinärinstitutet att två obduktionstyper hittills hittades i obduktionerna, vilket kan orsaka diarré – enskilt eller tillsammans. Alla hundar som obduceras visar akut skada på tunntarmen.
Resultaten av bakterierna jämförs med andra fynd som gjorts vid andra laboratorier och information som samlas in om var hundarna har varit, vad de har ätit och andra förhållanden runt hunden.
Man kan misstänka mycket, som Seasonal Canine Illness (SCI) – en ganska skum åkomma som kan ge sig till känna ett par dagar efter man vistats i skogen med sin hund – på hösten. Tillståndet för hunden kan förvärras snabbt efter insjuknande i kräkningar och diarréer med buksmärtor, håglöshet och även darrningar. Sök veterinärvård snabbt om hunden börjar kräkas!
Orsaken till SCI hos hundar har varit föremål för en kraftig debatt och forskning, men det är fortfarande okänt. Teorierna har varierat från allergiska reaktioner på svamp, alger eller jordbruks-kemikalier till infektioner från skördes kvalster. Svampteorin har nu diskonterats även om det fortfarande finns oro över skördes kvalster. Anledningen till detta är att många av de hundar som slogs ned av SCI har infekterats med de små insekterna.
Photo by Jamie Street on Unsplash
Fortsatt försiktighet med hundmöten – kanske inte gå i skogen och att inte låta hundar hälsa gäller tillsvidare, då prover måste analyseras.
Önskar Er och era hundar lycka till
Svt rapporterade för två dagar sen om norska hundar döda i mystisk sjukdom – kan sprida sig till Sverige. Då var man rädd att smittan skulle sprida sig över gränsen till närbelägna Värmland.
Men smittan har tagit sig ända till göteborgsområdet då en hund som besökt Norge insjuknat och tillbringade gårdagen på djursjukhuset. Det var Partille Brukshundsklubb som informerade om att en av deras medlemshundar insjuknat. Oklart om hunden varit i Partille efter hemkomsten från Norge. Hunden ska vara hemmahörande i Alingsås.
De norska hundarna som drabbats har fått diarré och kräkningar och deras allmäntillstånd har snabbt försämrats. Enligt uppgift till NRK har närmare 20 hundar dött som en följd av sjukdomen. Hundägare i Sverige uppmanas nu av Svenska kennelklubben att undvika att deras hundar nosar på andra hundars avföring eller urin. De ska dessutom begränsa närkontakten med andra hundar.
Östersunds djursjukhus skrev: INFORMATION TILL DJURÄGARE OM OKÄND, POTENTIELLT SMITTSAM SJUKDOM HOS HUND I NORGE
MittNorrlands Djursjukvård delar länken med information från norska Mattilsynet om sjukdom med dödlig utgång hos hundar i osloområdet. Norska myndigheter samarbetar med den norska djursjukvården med att försöka identifiera eventuellt smittämne genom intensiv provtagning. Tillsvidare rekommenderas att hundar undviker närkontakt med andra hundar eller deras avföring och hålls i koppel. Instruktionen gäller för sammankomster med hundar (utställning och tävlingar) samt vid rastning. Rapporter finns om enstaka fall utanför Oslo, men det är inte klarlagt om det rör sig om samma sjukdom.
Hittills finns inga svenska fall. SKK har fattat beslut om att norska hundar tillfälligt inte medges att tävla i SKK:s regi i Sverige. Beslutet omprövas nästa vecka. Tillsvidare uppmanar SKK sina medlemmar att inte ta sina hundar till Norge. https://www.skk.se/?newsitem=159847
MittNorrlands Djursjukvård har möjlighet att ta emot hund som insjuknat i diarréer även om de kommer från Norge. Dessa hundar kommer att superisoleras på våra infektionsavdelningar på djursjukhusen i Östersund och Sundsvall. Däremot tar vi inte emot norska hundar eller hundar som varit i Norge med symtom från magtarmkanalen på våra smådjurskliniker i Åre, Härnösand och Östersund (Ejra), eftersom vi inte kan hantera dem smittsäkert på klinikerna.
Vi uppmanar dig som djurägare att söka vård om din hund insjuknar i diarréer och kräkningar efter vistelse i Norge och att du ger oss information om att hunden vistats i Norge. Vi följer utvecklingen och återkommer om det finns ny information. /Maria Karlsson, verksamhetschef MittNorrlands Djursjukvård
Vi hoppas de snabbt kommer underfund med vilken typ av smitta det rör sig om. Nu får man tänka om lite med hundrastningen och inte låta hundar hälsa medan de kartlägger sjukdomen och hur den smittar.
Mvh hundcoachen Seth Sjöblom med bloggredaktion
Vilja ochvår rottis Gunvald hade en särsklid dynamik – att de stal varandras tuggrullar eller märgben.
Vad gäller tuggrullar av hud så får den större hunden en stor, så vi kan ta bort det när det börjar bli litet nog att svälja en bit av.
Man bör alltid övervaka sina hundar med tuggleksaker, både så de inte sätter något i halsen eller börjar bråka.
Viljas takter sitter i, även nu. Och plötsligt, med Clyde hemma, är det det stora tuggbenet – inte ett mindre hon fått – som hon ska ha direkt. Hon brukade vänta ut Gunvald längre och han hade lite mer pondus än Clyde som ännu är valp också.
Hon lyckades – även om hon faktiskt fick hjälp upp till soffan med sitt tjuvgods..
Det är inte de små på sidan i lämplig storlek Vilja är ute efter..
Clyde och Vilja
Publicerat i Copyright Seth Sjöblom
Har hyresgäster rätt att ha hund? Ja. Om din ras är omtyckt av den breda allmänheten och din hyresvärd diggar just din ras.
I Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra skriver deras jurist följande:
Somliga hundar undantagna i rättigheten att ha hund
Men fastighetsägare har rätt att förbjuda hyresgäster att ha så kallade kamphundar.
Förbudet kan bara påtvingas nya hyresgäster inför kontraktskrivning och hyresvärden måste informera tydligt.
Hyresnämnden uppger även att det inte går att säga att en viss hundras kan anses som farlig. Ändå, menar Hyresnämnden, kan vissa hundraser, som till exempel Pittbullterrier och Amstaff, upplevas som farliga av hyresvärdar och hyresgäster och därför måste en hyresvärd ha rätt att ställa villkor om att hyresgäster inte får inneha vissa hundraser.
-Med hänsyn till den stora majoritet hyresgäster som inte vill ha kamphundar i husen tror vi att det här är ett väldigt viktigt beslut, säger Alrik Hafström, chefjurist på privata intresseorganisationen Fastighetsägarna i Stockholm.
Beröm till Fredrik Steen för hans utförliga brev till Hyresnämnden då han tog upp frågor i gråzonen med viktiga poänger när ett fall 2014 skulle tas upp. Bra frågor om vad skulle ett förbud mot ”kamphundsraser” innebära?
Nu lyssnade de i Hyresnämnden inte på det örat, tyvärr.
Det är en fruktansvärd tragedi att man istället för att kräva krafttag mot oseriösa hundägare drar hela hundraser över en kam. Godtyckliga förbud från ett fastighetskontor kanske känns som snabbaste vägen, även om den inte är rätt?
Det är ju inte lösningen på problemet med hundar som går till attack. Vilken ras som helst kan plågas till en ”kamphund”. Kanske kommer vi få se andra hundraser börja triggas och nya som blandas?
Blir betryckt över hur fördomar fördummar.
Vad tänker ni?
Tack för snabbdejten Fredrik – du läste väl på visitkortet jag gav dig? 😉
Mvh Victoria Qvarnström, bloggredaktör för hundcoachen Seth Sjöblom
Det finns inte ett fall som är likt det andra om det finns problem i en hundfamilj. Vi ska inte kalla det hundproblem egentligen, eftersom det är människans ansvar, människan som styr och påverkar allt.
Några av mina inställningar i tips som kan rädda hundmöten.
Hur jag gör när jag tar en osäker hund i kopplet för att leda den genom ett hundmöte – är att bara gå, samtidigt som jag har en hel överskådande vy över båda hundarnas signaler sins emellan, med stort fokus på den hund jag ska ha kontroll på och rehabilitera.
Det lät väl lätt? Ja men så är det inte. Då hade inte jag behövts.
Förenklat förklarat är det att jag korrigerar med nej och med kopplet – bestämt men kontrollerat och fokuserar framåt. För det är ju jag som leder promenaden, inte hunden. Ingen ilska. När vi gått förbi får hunden beröm via min glädje, lite lek.
Det är inte lätt för alla, för man kan inte släpa hunden om man inte har full kunskap och koll på ”vad man har i kopplet”.
Jag har ju alltid innan tagit reda på allt om hunden med ägarna, observerat och analyserat. Även om jag kan ta en hund direkt på gatan, så ska familjen också verkligen förstå och lära sig, de få verktygen av mig så de själva kan göra detta.
Jag har hållit kurser om avläsning av hundar – och det är något jag själv funnit mycket belöning i eftersom ingen verkar lära ut exakt det jag gör. Som vad olika kroppsspråk som hunden uppvisar i mötet som öronens vinkling, mm betyder – i en viss situation. Är det en varning, eller bara intresse?
Jag sysslar med att coacha människor vidare med sina hundar för att betala tillbaka på nåt vis, som tack till alla hundar jag haft.
Jag vill att alla hundar får det bra, på sina villkor, på sitt eget språk.
Militärschäfrarna från min uppväxt lyssnade på mig för att de respekterade mig och jag dem, alla mina 300 draghundar och sen alla familjehundarna har lärt mig det jag kan idag.
Jag fyller 60 i år och kommer ha fler goa hundår och ser fram emot att hjälpa fler människor till förståelse hos hundar. Under åren jag fokuserat på problembeteenden har det blivit många svåra hundar som jag hjälpt, ofta var jag sista utvägen.
Så det utkristalliserade sig via mun till mun-metoden – att det var hundar med mycket svåra aggressiva beteenden som var min grej. De valde mig.
Mvh hundcoachen Seth Sjöblom
Sápmi - samernas rätt och eget rike sedan urminnes tider.
Martin Buser - en legend inom drahundsporten via sina prestationer i långdistansloppet Iditarod på 180 mil.
