Berit låg och sov i sovrummet i sin bädd på eftermiddagen igår fredag, när jag gick ut i köket för att lägga upp mat till alla tre. Berit sov ju och hör ju inget så jag tyckte inte det var så konstigt att hon inte kom, fast hon vanligtvis ser till att vara närvarande när det handlar om mat. Vilja och Clyde fick sin mat och jag gick till Berit.
Mötte henne i hallen, hon kom ut från vardagsrummet. Jag såg direkt att det var fel. Hon stapplade och hennes huvud drog åt höger och hon hade inte styrsel på kroppen som också styrde åt höger. Vi såg att hon hade kräkts i vardagsrummet och bajsat och kissat i sovrummet.
Bar ut henne så hon fick kissa, hon kunde knappt gå rakt utan kissade där jag satte henne. Sen pallade jag upp henne med kuddar i sin bädd så huvudet låg stilla, medan Seth ringde veterinären. Hennes huvud drog åt höger och ögonen darrade, man förstod att det var något neurologiskt som en stroke.
Seth sa till mig att stänga för till sovrummet så att ingen annan hund kom in. En svårt sjuk eller döende hund kan i vissa fall väcka rovdjursinstinkter hos andra, även flockmedlemmar.
Lilla Berit skulle fyllt 16 i januari, så det hela var inte oväntat. Men det var tungt, dels för att hon efter stroken inträffat verkade uppleva mycket obehag och oro och för att hon och jag för inte så länge sedan börjat få djupare band, hon kommunicerade och tittade på mig från sin bädd. Det gjorde hon inte i början. Eller att hon letade upp mig och ställde sig att titta, som att hon kunde frammana nåt godis med att stirra ut mig. Jo, ibland lyckades det..
Ett dygn innan stroken fick hon mat före Clyde och stod sen och tittade på honom när han åt. Hon skällde aldrig, jag trodde länge efter hon kommit till oss att hon var stum faktiskt. Men förra veckan skällde hon när hon råkat bli instängd bakom en grind och i förrgår skällde hon – just när Clyde fick mat och det oerhörda hände – att hennes matskål inte blev påfylld. Vi undrade var skallen kom ifrån, man har vant sig vid Berits tystnad.
Men de små tassarna som för det mesta vandrade omkring och kollade matstatusen i köket, de ekar med sin tystnad sedan vi fick ta henne till veterinären och låta henne somna in, akut, så hon slapp uppleva den förvirring och stress hon verkade känna med stroken, under den dryga timmen.
Jag grät faktiskt mer än när vi fick låta Gunvald somna in i april, trots att han varit min vän i åtta år och Berit varit hos oss i ett halvår. Men jag och Gunvald var helt på det klara med vår relation, den var stark och stabil. Hade också följt hans sjukdom i nästan 18 månader. Sedan var han så extremt känslig för stämningar så att han kunde ha oroats om vi inte varit jättelugna.
Sörjer bara att jag inte fick lära känna gamla Berit mer, hon var en tuff och charmig böna, kanske lite dement, men man visste alltid hur man kunde göra henne glad. Och hon gjorde oss glada.
Farväl Berit. Må du få många hundgodisar och obegränsat med mat i Hundhimlen – för det är nog så ditt paradis ser ut.
Med all vår kärlek, från Victoria, Seth, Vilja och Clyde.
