Jag var hemma hos en grand danois-flicka, Vera två år. Hon var så leksugen att promenaderna blev väldigt problematiska. Detta var deras tredje grand danois, och de hade haft schäfer, men denna fröken betedde sig som ingen innan.
Vera skulle redan ha börjat ställas ut, men det hade av förklarliga skäl inte gått eftersom hon var så bångstyrig.
Mailet från matte Linda: ”Jag skriver till dig i kris, jag vet inte vart jag har gått fel med min fina flicka. Jag har en grand danois-tik som snart blir 2 år. Mitt problem är att hon är så oerhört krävande och om hon inte får som hon vill biter hon i kopplet, eller allra helst i mig och hoppar som en gummiboll och slänger benen omkring sig. Mer än en gång har hon slagit av både kepsar/mössor eller mina glasögon. Om jag ignorerar detta beteende, som jag har blivit rådd att göra av flera hundtränare, biter hon bara hårdare och hårdare till och med så hårt att hon biter hål på mig.
Idag har vi försökt att vara på ringträning [för utställning] men jag var tvungen att lämna efter halva träningen för att hon bet ett så pass stort hål i handen att jag var tvungen att sluta, jag klarade inte av att hålla kopplet med bara en hand.
Men för att ge dig lite överblick över Vera och hennes leverne. Jag skaffade henne redan som valp, jag hämtade henne när hon var nio veckor. Jag skaffade henne från en välrenommerad kennel och har haft en mycket fin hund från denna tidigare. Redan som liten valp hade jag problem med henne, hon har oerhört svårt att koppla av, det verkar som om hon är konstant under stress, så även som valp. Väldigt ofta när jag var ut med henne som valp ”glömde” hon bort både att kissa och bajsa, för att göra det med en gång vi kom tillbaka in. Vi kunde vara ute länge, 40 minuter per utgång, men hon kom inte ihåg att kissa ändå.
När hon var cirka 5 månader och höll på att byta tänder insåg jag att det inte såg rätt ut i hennes mun, så vi åkte till en hundtandläkare i Ale och han fann att Vera hade en extra tand som trängde upp genom tandköttet. Givetvis opererade vi ut den och jag trodde att våra problem skulle försvinna, jag var ganska säker på att hon var så bitig för att hon faktiskt hade haft ont i munnen. Men allt efter som månaderna gick blev det inte bättre, visserligen inte sämre heller men eftersom det är en grand danois, så växer de ju fort och blir fort både stora och starka och väldigt tunga, vilket förstorade och försvårade problemen.
Vi har varit på kurser på flera ställen men jag har inte riktigt känt att det har blivit rätt för oss. Bland annat har jag tränat privat för en instruktör som arbetar på Kungliga hundar i Göteborg och jag har varit på kurs på Hundakademien i Mölndal samt tränat privat för en av deras instruktörer. Jag har också varit på kurs på Hundens hus i västra Frölunda.
Jag har provat alla möjliga halsband och selar och haltis, men det är inget som verkar fungera. Jag har inte problem att hålla henne med halsbanden men jag får problem när hon biter mig. Hon är för övrigt en väldigt trevlig hund, som lätt uppfattar och läser av språket från andra hundar och som är trevlig mot andra människor med, om än lite framfusig. Det känns som om hon verkligen inte har en susning om hur stor hon är, hon blir överväldigande.
Jag ser ett mönster i hur hon agerar och skulle nästan kunna ge dig en checklista på exakt hur hon gör, men det vet jag inte om du kan läsa ut något av, summan av kardemumman är att hon blir helt blockerad när hon väl har satt in första ”stöten” så att säga, och det borde ju vara lätt att bryta mönstret tycker man eftersom jag vet så väl när det händer. Problemet med det är att om jag avleder henne med en godis eller leksak eller annat så skippar hon ett par steg – och går rätt på bitandet på mig.
Jag hoppas, verkligen hoppas att du skulle kunna ta dig tid att träffa och träna oss, eller åtminstone om du inte har tid själv har någon annan tränare/hundpsykolog du kan rekommendera. Jag har hört mycket gott om dig, så givetvis är du förstahandsvalet för mig och Vera. Jag är inte den som ger upp i första taget men jag hoppas innerligt att du ska kunna komma på någonting som hjälper. Jag älskar ju min hund och vill bara hennes och mitt bästa, för att vi ska kunna bli de kompisar det var meningen att vi skulle bli.
Med Vänlig Hälsning Linda och Vera”
Stopp på dumheterna
Det var hög tid att sätta stopp för felbeteendet och visa Vera hur man går en fin promenad. Men först undanröja de problem som nästan alltid också finns inomhus. Allt hänger ihop – och jag vill göra mitt jobb från grunden, inte lämna några halvdant.
Hemma var Vera ett plågoris. Tänk er en stor kalv i en lägenhet, som verkar ha tuggummi i öronen. Gjorde lite vad hon ville. Hämtade grejer som inte var hennes och visste inte sina gränser för vad som förväntas av en familjemedlem. Även om man är fyrbent.
Det var också frågan om att rusa till dörren och överrumpla besökare – ett jättevanligt problem. Och nu pratar vi om en grand danois. Vi turades om att lämna lägenheten och ringa på dörren. Vera fick instruktionen om att sitta en bit från dörren, men ändå så hon kunde se vad som hände och vem som kom. Annars kan en hund bli onödigt upphetsad. Hon var jätteduktig! Men när hon började lyfta på arselet i upphetsning fick ägarna säga till henne. Då slappnade hon av. Sen fick hon hälsa.
Nästa steg var att vi satte oss i vardagsrummet, men Vera fick vara kvar i hallen. Hon var alltid väldigt uppvarvad inomhus och det mår ingen hund bra av. Hon lade sig ner och glömde av oss. Sen fick de bjuda in henne.
Jag frågade husse om de hade en liggbädd åt Vera i vardagsrummet så hon kunde vara ihop med familjen, men lära sig ha en plats. Husse gick iväg till sovrummet och kom tillbaka, släpandes på något som såg ut som en livflotte som skulle vecklas ut i vadagsrummet där vi var. Perfekt!
När vi fått ordning på inomhussituationen gick vi ut.
Promenadträningen – stopp på frustrationen
Vi gick ut och jag instruerade om att matte skulle gå med så kort koppel så Vera inte kunde nosa i backen. Nu skulle hon lära sig gå. När hon ville nafsa fick hon en skarp tillsägelse och så fortsatte de gå. Jag och husse stod kvar och tittade när matte gick med Vera en lång vända där vi såg dem hela tiden.
Att de tidigare hade fått till sig att de skulle ignorera problemen hade uppenbart inte bitit på Vera, utan hon behövde gränser. Och bli förstådd för vad det är som driver en hund.
Orsaken till att hon inte skulle nosa i backen under träningen var att en hunds luktsinne blockerar bort allt annat – så under nosande blev omgivningen direkt en överraskning att reagera på varje gång hon tittade upp.
Nu skulle Vera vara med mentalt på promenaden och vara medveten om sin matte och ta in synintrycken allt eftersom. ”Där åkte en moppe, där kom en hund” – ja, ni förstår.
Vill ge en stor eloge till Veras matte och husse – som sökt hjälp så många gånger och inte gett sig! Deras föregående hundkunskaper förenklade mina insatser nåt enormt – de hade bara väntat på en metod som fungerade för ett nytt problem.
Vera var tydligen väldigt trött efter vår session då hon stimulerats mycket mentalt, med mycket nytt på kort tid – och det har fortsatt gå bra.
Tack – hundcoahcen Seth Sjöblom
