Gästinlägg från Magdalena Vaara om sitt hundliv

Ett fint gästblogginlägg av Magdalena Vaara om att redan som barn börjat bli hundmänniska – till  att målinriktat sökt exakt rätt hund för träning och aktivt arbeta framåt.

Hela mitt liv, har det funnits hundar i familjen. Började redan i den yngre åldern som 4 åring. Att ta ansvar över min fars tjänstehundar – även om jag inte, fick – var ändå ett uppdrag som passade mig.

Det bestod i att ge dom mängder med mat och att ta med dom på promenad, med dockvagnen. Det senare var inte då inte så uppskattat och flera gånger hamnade det lappar på affären, som innehåll texter ”Hur man kunde släppa ut en liten flicka, med 2 stora schäfrar”.

Ja, det var där mitt intresse började.

Men nutiden ser helt annorlunda ut. Har 2 hundar just nu, av vallhundsraser.
En australian shepherdtik på 5 år och en Hrvatski ovcartik på 20 månader.

Det är den sist nämnda jag vill berätta lite om.
Hrvatski ovcar – croatian sheepdog, är en väldigt liten ras i Sverige finns 12 individer.

Letade mig gråhårig efter en uppfödare, inte det lättaste.
Hittade 1 som var intressant och nu väntade jag bara på att det skulle ske en parning.

Efter ca 6 månader, fick jag beskedet. Dom 2 individerna jag var intresserad av, har genomfört en lyckad parning. Glädjen var överväldigande!!!
Men väntan, var lång. Man får inte ta in hundar innan dom är vaccinerade mot bl.a rabies, så valpen behöver bli minst 4 månader.

Dagen kom och jag flög ner till Kroatien, för att hämta min efterlängtade valp. Möttes av en liten ängslig/rädd valp. Som till synes inte haft den socialisering som vi är vana med här hemma.

Mina omedelbara planer fick läggas på hyllan och det blev i stället en planering att få fram en trygg individ i honom. Som inte skulle vara rädd för andra människor och kunna vara i olika miljöer.

Det tog sin tid, ca 4-5 månader av bara socialisering. Självklart tränade vi lite enkla moment, som man bör kunna – sitt, ligg, inkallning och kontaktövningar.

Vi fick hjälp av en familjemedlem som är veterinär med träning av kroppshantering, om vi nu skulle råka ut för att behöva besöka en klinik, av någon orsak. Vi gick även på utställningsträningar, för att öva hantering av okända människor och bli trygg i hantering.

Vi anmälde oss till en kurs i agility för valpar/ unghundar, när hon var ca 8-9 månader. Jag är ingen agilitymänniska och fattar verkligen inget av alla olika termer dom använder. Men min hund byggde upp en självkänsla och blev modigare.

Just nu kör vi bara några enkla banor, för att bryta av den andra träningen.

Mitt stora intresse ligger i lydnaden, brukets spårarbete och utställning. Utställningsbiten har gått kanonbra och hon har certifikat i Sverige/Finland/Norge och Danmark.

Lydnaden, för tävling har gått över förväntan! I början av sommaren -19, har vi fått stå på pallen och är nu redo att satsa på nästa lydnadsklass. Ska bli väldigt intressant och hårt jobb att komma vidare i utvecklingen av min svarta skönhet.

Vi jobbar även med spårarbetet och jag har väll en förhoppning att vara startklar under hösten. Men har lite arbete kvar eller kanske rätt så mycket.

Det är ju inte bara spårarbetet som ska sitta till 100%. Utan det är även en del lydnadsprogram som ska funka. Det största problemet, är budföringen. Hunden ska då springa från föraren, till en mottagare. Det är här vi har lite problem, hon älskar inte människor men accepterar dom.

Men ser inte det som en omöjlighet, jag får bara tänka lite annorlunda i träningen.

Så från kaos, gråt, ett antal fler gråstrån på huvudet.
Så har jag nog lyckats få en trygg individ och som inte ser världen som något läskigt.

Visst vi har saker kvar att jobba med, men det största problemet är nog människor som inte kan acceptera mina regler. Med regler menar jag hur man absolut inte ska göra mot min hund. Den är inte så svår, ta inte kontakt med min hund. Om hon inte visar intresse för det själv.

Nu blev det nog kanske ett väldigt långt brev/text och troligen lite rörigt.
Mycket lättare att skriva om en speciell sak.
Som sagt jag är inte en skrivare utan mer en görare. 

/Det behövs fler görare än snackare!