Tänker på mina hundfall. Det finns inte en regelbok som gäller alla hundar utan det gäller att lyssna in varje problem efter de individuella förutsättningar som finns.
Hur ser hela bilden ut?
Ibland är det den ena i ett par i familjen jag får jobba mer med, ibland mest kommunikationen med hunden, att ingen nånsin lyssnat på den.
Det kan kännas som att jag kör parterapi och ibland är förhållanden och familjer också faktiskt nära att spricka för att de inte är överens om hur hunden ska tas.
Jag möter ofta tårar. Först av olycka, sedan av lycka. Lättnad. Många har känt sig så misslyckade fast de lagt ner så mycket engagemang i hunden – och fått höra nästan för många goda råd av andra, som inte fungerat.
Det jag vill förmedla är, att den som söker hjälp redan där visar sig vara en bra och ansvarsfull hundägare. Det steget är något att vara stolt över, det är ju inte så att det man blundar för försvinner. Tvärtom, förnekade problem har en tendens att hoppa upp och slå en i nacken.
Läs gärna här på fallbeskrivningar om hur det kan gå till. Och tänk på, att hunden kan ju inte gärna själv be om hjälp för att ni beter er så jobbigt. 😉
Det blir en fantastisk skillnad när exempelvis hundrastningarna inte längre omfattas av ångest inför hundmöten. Det vanligaste problemet faktiskt, men som ger smolk i bägaren på hela hundägarskapet. Ingen vill ju ha ”besten i kvarteret”.. Det ska vara ett nöje ett ha hund!
Med vänlig hälsning hundcoachen Seth Sjöblom /sethsjoblom@gmail.com
Hundcoachen Seth Sjöblom 