Hunden i fyllecell – kapitel ur Seths manus

Vår flatcoated retriever Castor hade en helt oförglömlig personlighet. En sån hund kanske man bara träffar ett par gånger i sitt liv? Hans bravader ligger samlade som ett bokutkast, men när jag läste om andra Djur som blivit arresterade så kände jag att det är dags att ni också får lära känna knasige, underbart påhittige fine Castor.
/Med kärlek från din gamle husse, Seth Sjöblom

Hunden Castor i fyllecell hos polisen – kapitel3 ur manus

Castors egenskaper kunde snabbt bytas ut till frustration över hans smarta förmågor, inte alltid positiva i ett perspektiv för oss människor.
Men för Castor så var ju detta en del av hans personlighet, positiv, glad, energisk och alltid redo för att hitta på egna saker och göra det mesta till ett äventyr.

Det var väl det som för oss alla egentligen var den stora charmen och anledning till vår kärlek till honom och vårt överseende med det som för oss var brister, men naturligt för honom.

Jag tror att det var helgdag och när jag vaknade upp på morgonen så släppte jag ut honom och våra två katter för att få göra en liten kisserunda medans jag gjorde frukost åt familjen. Normalt brukade Castor komma in för att möjligtvis få en chans till lite smulor av frukosten, men han dröjde så jag gick ut för att ropa på han, men ingen Castor fanns där.

Jag väntade ett tag till och tänkte väl att han har tagit en liten runda för att det var något intressant som han var upptagen med. Efter en timme började jag att bli orolig och gav mig ut och leta och locka på, pratade grannarna, ringde även de några kilometer bort, men ingen visste något.
Det fanns bara en sak att göra och det var att ringa polisen och berätta att jag har en hund på rymmen, en svart hanhund, en flatcoated retreiver som var mycket social och påhittig.

Timmarna gick och jag var ute och letade på ställen som jag visste att Castor brukade sticka till, grannars tikar, grannar som han brukade sitta och fika med på verandan, men ingen Castor. Tänk om han blivit överkörd av en bil och låg ensam i ett dike någonstans.

Castor hittad – hos Polisen

Plötsligt ringer polisen 10 mil från där vi bodde och frågade mig om det var jag som saknade en svart hund, en flat coated som var lite extra social. Ja det låter som min hund, kan jag komma och se om det är han, så jag får hem han ?

–Ja det går bra för det skulle vara skönt att få han härifrån, svarade polisen.
Har han ställt till något?
Med ett litet lågmält skratt så fick jag till svar. Hmm, det kan man säga, men var inte orolig, kom bara att hämta hem han.
Så klart att jag var orolig och trött och visste att jag hade 10 mil framför mig och 10 mil hem – och tänk om det inte är Castor?

Väl framme vid polisstationen, som inte var speciellt stor så klev jag in genom entren och vid en pulpet stod en allvarlig polis som jag fick identifiera mig för och vilket ärende jag var där för.

– Jo det gäller en hund som ni ringde om, precis samtidigt så kommer en poliskollega in i receptionen och fick höra
– Du, han är för att hämta sin hund – och båda började att skratta och pekade mot ett inglasat rum bakom mig.

Polisen berättade om dagens strapatser

Vem såg jag då där? Jo, Castor i deras fyllecell på en brits, moloken men samtidigt glad att se mig med svagt viftande svans. Kanske han skämdes lite för att äventyret gått för långt?

Min fråga var så klart varför han satt där poliserna tittade på varandra och flinade lite och sa -vill du vi skall berätta och vad han gjort och varit med om i dag? Det växte till en klump i magen på mig och jag så alla scenarier från skadestånd, avlivning, mm framför mig.

Då fick jag händelseförloppet klarlagt för mig.

Castor hade sprungit ner till stora vägen från där vi bodde. Där fick han syn på en farbror på moped av den gamla tidens sort som gick i 30. Och Castor vart förmodligen överlycklig och började springa efter honom för att hälsa. Farbrorn vart livrädd, gasade på hastigheten för att komma undan från denna jagande livsfarliga best.

Castor gav upp, stannade efter vägkanten och kanske skulle ner till sjön strax nedanför vägen för att dricka vatten och ta en simtur som han så mycket älskade. Kliver rakt ut i vägen framför en bil som fick panikbromsa med följd av att bakomvarande bil kör in i den framför och får dragkroken från den framförvarande bilen in i sin kylare och spoiler, helförstörd front av bilen.

Så klart att det vart tumultartat mellan de två förarna om vems fel det var egentligen. Castor vart bara glad, att äntligen några människor på plats som han kunde få uppmärksamhet av, så kan knallade fram glatt till dom två personerna för att hälsa. Den första bilisten fick då syn på Castor och utropade ”där är han som ställde till det, som jag fick bromsa för. Ta han”!

Ja.. att få fatt i sällskaplige Castor var ju inget stort problem, så en av bilisterna tog han i halsbandet och dom började en diskussion om vad dom skulle göra.
Man bestämde att den med den mest skadade bilen skulle ta honom i bilen och åka till närmaste polisstation och lämna in honom, efter att bilägarna utbytt information med varandra. Det hör till saken att Castor älskade att åka bil – som han älskade allt annat och hoppade glatt in i baksätet på bilen med förmodligen stora förväntningar om nya äventyr.

Den spännande bilturen

Efter en stund tröttnade Castor att sitta själv i baksätet och hoppade glatt fram och satt sig i passagerarsätet. Föraren av bilen berättade senare för mig att han sa åt Castor som lydde fint. Men hoppade bak igen i några minuter för att sedan hoppa tillbaks fram i bilen.

Mannen tröttnade efter ca 20 gånger att få Castor att stanna kvar i bak så han band säkerhetsbältet runt Castors halsband i baksätet och då vart det lugnt.
Nej, nu skulle byrackan till en polisstation och efter ca 2 mil i nästa by så uppsöktes polisstationen. Den var stängd, med hänvisning till nästa polisstation ytterligare 3 mil bort, om det nu inte var ett akut ärende. Så nästa lilla by uppsöktes. Dock med samma resultat och efter totalt 10 mil så kom de fram till en mindre stad där polisstationen var öppen.

Föraren tog med Castor in på Polisstationen och gjorde en ordentlig redogörelse för vad som hänt. Men Castor ville bara hälsa på allt och alla och polismannen hade lite svårt att koncentrera sig på skrivandet i redogörelsen – samtidigt som Casor hela tiden vevara med och klättra upp på receptionsdisken för att få sin uppmärksamhet.

Castor tog entusiastiskt på sig rollen som entrévärd för hälsa på alla som kom in på stationen och började att ses som en störande översocial plåga.
Då togs beslutet att fyllecellen var bästa plats för honom – för allas bästa. De var jätteglada när jag tog med mig Castor och åkte hem, jag lättad och Castor trött. På hemvägen somnade han, hade väl varit rågat med uppståndelse för en dag. Även för Castor. Men ny dag – nya äventyr.

Så, ni förstår nog att Castor får en egen bok och ju mer jag talar med familj och vänner, de som kände och upplevt Castor – desto fler kapitel har det blivit.

/Mvh Seth
Copyright Hundcoachen Seth Sjöblom