De mest trogna och glädjande dör först


Det är en hård fakta att våra livskamrater hundarna lever för kort tid jämfört med oss. Tror att anskaffandet av en hund är under en viss del av skyddsglasögon för den oundvikliga sorgen innan man är klar med sin kärlek.
 
Det finns inget som går att jämföra med hur berikande det blir i ens liv om man verkligen är djurvän och kan skratta åt deras egensinniga krumbukter och känna att utmaningarna man ställs inför är värt allt. 
 
Nu är vår rottweiler Gunvald nio år. Större hundar har generellt en kortare livstid än de små. En rottis – blir det 12 år ihop kan man vara lycklig. En superstor grand danois bär ännu mer belastning på hjärta och leder och kanske har kanske hälften av livstiden mot en liten hund på bara några 2-4 kilon. Nu är allt detta självklart generellt sett!
 
Oavsett, så glömmer man aldrig de känslomässiga gåvor man fått och hur annorlunda livet väl blev efter de fyra benen tumlade in över ens tröskel! 
 
Livet blir så himla positivt annorlunda med en trogen och egensinnig fyrbent varelse i familjen! Katt eller hund?

Att vakna så här..

Trösten och lugnet som man kan finna med en hund, katt och ibland andra djur blir påtagande för mottagliga människor.

 Själv sov jag ofta kramande, med huvudet vår ibland lite reserverade rottweiler Gunvald – som kröp närmare mig mer än vanligt efter min syster och mamma gått bort med bara 6 veckors mellanrum 2015(?). Och även idag, då han blivit äldre är jag Gunvalds mamma så mycket som jag aldrig hade trott. 
Gunvald var ju ingen lättcharmerad kille från början, så ung han än var.  Tvärtom med mycket ärvt av sina anfäder av idel skarpa tjänstehundar, med lite olater. Men, jag gjorde väl rätt på något sätt sedan?
Efter jag lyssnat mycket på Seth för att det inte skulle bli fel, när hans två rottweilers också skulle bli en del av vårt liv. Ja, det var ju som självklart för mig med Seth!
Att plötsligt bli rottismatte – det krävdes en hel del inlyssnande för en så hundovan person som jag. 
Men det var först när Gunvald själv valt mig – efter en natt som han var magsjuk och jag direkt han flämtade, tog ut honom på gräsmattan – som allt gick ihop. Då var jag fast i hans fokus. Länge sedan nu.
Men jag hoppas så klart det varar med hans hälsa flera år framåt. Ingen har tröstat mig som han. Ingen har fått mig så tacksam för en respekt som jag har förtjänat, hos någon så trogen.
/Mvh matte Victoria, Seth Sjöbloms hundblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s