Luc fick svälta ihjäl i skogen


När jag läste om lilla Fay som övergetts vid vägkanten väcktes jobbiga minnen från länge sedan. Men jag minns än, med lika starka känslor. /Victoria, bloggred

Jag bodde för 30 år i Paris i en restaurangfamilj. De hade tre hundar. En liten sorts kraftig chihuahuablandning(?) som satt på egen stol vid bordet och åt. Julie – en riktig ”bitch” som var så folkilsk att hon en gång hoppat upp och bitit en expedit i ansiktet som skulle hjälpa till när husse skulle prova byxor i en herraffär. I Frankrike på 1980-talet verkade det inte så strikt med vart man fick ta med hundar. Hundar var även mycket välkomna på familjens restaurang – för de var stora hundvänner.

När bitch-Julie kom i löp började hon uppvakta mig – främlingen. Och alla döttrar i familjen surnade till eftersom de aldrig kunde närma sig henne – medan hon då bara slickade mig i ansiktet och gjorde sig till. Och deras St Bernhard Belle älskade mig.

Lucs liv i lådan

På bakgården utanför köket hölls en grånande blandras vid namn Luc till i en inhägnad på 1,5 X 3 meter. Han liknade en irländsk varghund i miniatyr, hög som en golden. Hans värld när jag träffade honom som gammal, bestod av en liten inhägnad med skivor runt där han inte kunde titta ut ens. Han kom aldrig ut mer än så, som jag förstod och såg. Klart han verkade folkilsk och skällde.

Jag var inte alls hundvan men han verkade inte elak. Fast jag visste inte hur jag skulle kunna hantera honom, som att ta med honom ut.

Djurs semestertider i Frankrike 1980-tal

Restaurangfamiljen berättade att folk – typ andra – på väg på semester ibland släppte av sina hundar vid vägen för att slipa dem enkelt. Det lät som restaurangfamiljen tyckte det var fel och fult mot djuren? Tror det kom upp när jag frågade om katterna. För i de hyfsat välbeställda kvarteren nära oss, vid floden Marne, strök hur många fina tamkatter som helst omkring under sommarmånaderna. Och väntade hungriga på sina ägare.

Sommarkatterna i Sverige har ju sedan några år verkat ha fått efterföljaren ”sommarhundar”. Hundar som överges eller som lämnas bort när de kräver mer och de inte längre passar enbart som familjens gulliga keldjur.

Lucs öde var så grymt – med extra utdraget lidande

Jag frågade en dag vart Luc tagit vägen? Pappan i familjen – som jag upplevt som sympatisk – hade tagit med Luc till en skog och bundit fast honom där.

Men han hade varit ”snäll” nog att också lämna en skål med vatten.

"Övergiven hund" Skulptur av Tanya Russell

”Övergiven hund” – skulptur av Tanya Russell

Som en sista avskedshälsning till hunden som var satt att svälta ihjäl, men vattnet förlängde bara dagarna den förtvivlade Luc levde. Då hade det varit mer humant att gubben satt en stor sten i Lucs huvud direkt!

Det här jagar mig ibland – hur elakt och okänsligt en trogen hund behandlades när han inte dög längre. Restaurangfamiljen var inte fattig – men något i skallen, kanske bildningen och hjärtat saknades dem!

Till Luc en fin, men ignorerad och oönskad hund. Troligen för länge sedan glömd av de inblandade. Men inte av mig. Hans öde var så onödigt grymt!

Funderade i natt: Var det så att Luc placerades nära skogskanten, så att någon skulle höra honom yla, hitta honom? Och att vattenskålen var en hjälp istället? Men händelsen beskrevs ändå som det sämre alternativet..

-Med vänlig hälsning om samvetsfrid för oss alla – bloggredaktören Victoria

Tidigare på bloggen:
Hundar lever ännu i bur – i Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s