Svenska hundar lever ännu i bur


Det finns faktiskt idag i Sverige hundar som ”sitter av sina liv” hemma, fängslade i en liten bur. Sedan ska det lilla livet ”hålla käft” och inte synas ens, inte ha en social plats alls. Vi har tvingats inse det!

Akut, med omedelbar verkan för ganska länge sedan tog vi hem ett par tikar till oss för att försöka rädda dem då de annars på studs hotades av avlivning för att ägarna nått sin gräns. Det var vid olika tillfällen med olika hundar och en åt gången.

Djurvänlighet handlar aldrig om social status!

Många fattiga och hemlösa tar mycket väl hand om sin hund för att hunden är en viktig individ, en familjemedlem och även kan fungera som skydd. Det är inget snack om de hundarnas värde.

Medan personerna som ägde hundarna, sinsemellan var i ganska olika sociala situationer, fast med större möjligheter än hemlösa. Men ingen av dem hade behandlat sin hund som en levande varelse. De hade placerat hundarna i bur, förutom när hundarna för en stund skulle roa som familjehund eller att stoltsera med som ”kamphund”.

– En av hundägarna hade när han fått problem med lagen, lämnat hunden hos det förtvivlade exet med flera barn och det blev ohållbart. Hunden var inte helt lätt heller, så den mådde bra av att komma hem hit för lite omskolning och få slappna av. Vi fick sedan på omvägar veta att den levt i bur i hemmet.

-En annans hunds ägare hade bra jobb, likaså hans sambo – och killen i sina trendiga kläder snackade så förtroendeingivande och fint öga mot öga i vår soffa om deras bekymmer om hur hunden ”ställde till problem hemma” och att de var tacksamma över att Seth ville åta sig att ge hunden en chans innan avlivning. Vi började söka och lägga ihop 1+1 efter vissa saker som inte gick ihop för oss.

Falska utsagor vanliga vid omplacering

Vi blev fundersamma och efterforskade efter ett tag och förstod att vi absolut inte fått höra rätt bakgrundshistorier innan. Trots att det ju hade varit till nytta för både hunden och oss för att hjälpa. Då skulle vår första tanke ha varit att med informationen hjälpa hunden!

Säg ALLT Ni vet vid omplacering av en hund Hur svårt kan det vara när någon annan är beredd att ta över? Fast de föregående ägarna här, kanske inte ens tyckte att de hade behandlat hundarna fel?

Men beräkningen var väl som sådan, att med sanningen kanske de kunde riskera ”att inte bli av” med belastningen, och ville undvika att betala för en veterinäravlivning, när Seth ställde upp? Eller hur de nu hade gjort annars. Tanken skrämmer. Är det sådana här människor som lämnar av hunden på en rastplats, slår ihjäl den eller dränker den?

Små varningssignaler om ett djurs (o)betydelse

I efterhand, sånt som väckte misstankar. Till en av tikarna  skickades det med en tunn liggtrasa som var 25 cm kortare än hon. Ligglappen skulle lätt platsa i en valpbur! Hmm – det var kanske i en sådan hon suttit hukad i hemma?

Fick med ett för stort billigt plasthalsband. Att döma av de inre tagna hålen hade det använts sedan hon var valp. Och halsbandet var fortfarande så långt att det krävdes en löjligt lång invikt flärp. Utan matskål, ingen trygg välbekant valpfiltsnutt eller ens en favoritleksak.

De flesta som tar in en hund i sitt hushåll har ju brytt sig, varit entusiastiska oavsett ekonomi, och skaffat lite personliga saker som de sen lämnar över med sin hund vid omplacering. Småsaker, en liggbädd, ibland också hur till hunden. Snubben behöll bilburen bilen. Inget ont i det, men allt sammantaget väckte misstankar om att något inte stod rätt till. Som jag sa till Seth; hade de saker kvar, eller bara varit snåla mot hunden? ”Tror du inte att de ska skaffa en ny hund nu, som underhållning och hoppas att de slipper ägna någon ansträngning åt den, heller?”.

Så fina men helt missförstådda hundar

Hundarna var jättegulliga. Men väldigt ovanligt ivriga – de kunde först inte sluta att kräva vår uppmärksamhet och var klumpiga med sina ömhetsbetygelse – som de bara skrek: ”Älska mig – jag är snäll!”. 

Troligen ansedda som ”jobbiga” av de förra ägarna. Först hade hundarna väldigt svårt att släppa på nerverna och bara slappna av med oss. De for runt, krafsade på oss och våra hundar och hittade på diverse otyg. Men de visste ingenting som en enda hund – eller om vad någon levande varelse behöver.

Alla tikarna var rädda för män – förutom för Seth som de närmade sig självmant, men sakta. Men jag som kvinna och med ett mycket keligt omhändertagande sätt fick en närmare kontakt snabbare.

Deras från början nästan obefintliga avslappningsintervaller blev efter tiden längre och längre. De vågade efter 1-2 veckor börja ”fråga” om de fick hoppa upp till oss och blev då tryggare och efter några veckor somnade de bredvid oss, med en människohand på höften – i den kravlösa kärleken. Det var första steget, att de fick förtroende – så att de kunde slappna av och lägga lite gammalt bakom sig.

Förtroende är det grundläggande att bygga upp, sedan trygg fostran. De hade slappnat av när fick de till slut fått nya ägare, men var inte helt färdigtränade med koppelgång för att de hade större problem. Ett smärre problem med så samarbetsvilliga hundar som hade börjat öppna sig. 

Hundens beteende berättar ändå om miss(be)handel

Hundarna hade ingen anknytning – men deras beteenden var så lika! Sedan fick vi ju veta att deras bakgrund var lika illa – med en gemensamma nämnare. De hade suttit i bur hemma.

Men det märktes ju ganska direkt på hundarnas beteenden att de kom från misär. Man behöver inte veta bakgrunden, även om det alltid underlättar och hjälper. Skadade hundar syns! Deras beteenden värkte i oss – men vi pustade ändå ut för att de inte var kvar där de varit. Det var självklart mycket olyckliga hundar. 

Vi fick vår dubbelsäng och soffa nerkissade, förstörda laddarsladdar och jag vet inte allt. Även om soffan kom att sakna några sittkuddar sedan så kändes det inte som en så stor uppoffring – vi ångrar inte en minut av de förhållandevis små problemen. Men vi kan inte i vårt hem ta emot fler hundar som behöver så mycket.

Vi låg lågt länge för hundarnas skull

När hundarna hängde på livlinan och vi sökte nya hem, så kändes vår diskretion viktig för att inte ägarna skulle bli sura och kränkta och därför ta tillbaka hundarna innan de gett sin ägaröverlåtelse till ett nytt lämpligt hushåll.

Ville på alla sätt agera så att dåvarande ägarna inte skulle reagera negativt och motsätta sig omplacering. Det var känsligt – för hundarnas skull – eftersom de hade väldigt olämpliga ägare – helt enkelt! Vi tror inte att de personerna läser vår blogg i dag. De är nog inte så intresserade av djur eller andra än sig själva. 

sad-gorila

Jordbruksverket PdF-fil om att tillse en hunds sociala umgänge och att hundar inte får förvaras i bur mer än enstaka tillfällen, som i bil eller på utställning. En bur kan i hemmet mycket väl vara en hunds trygga bädd, så länge hunden kan välja var den vill ligga eller vart den kan gå.

2 responses to “Svenska hundar lever ännu i bur

  1. Pingback: Seth Sjöbloms roll som beteendekonsult – eller Hundmannen | Hundcoachen Seth Sjöblom

  2. Pingback: Luc fick svälta ihjäl i skogen | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s