Vi har inte råd att förlora mer av samhällstryggheten. Vem kan vi vända oss till utan de hårt arbetande samhällsbärarna?
Jag är inte speciellt noga insatt i turerna kring omstruktureringarna inom Polisväsendet. Men det bådar inte gott. Fick mig en tankeställare om optimerad effektivitet när Seth pratade med en utbildningsansvarig på Polisens hundenhets träningscenter – som berättade att det tvärtom blivit sämre idag.
En respekterad man med många år i sitt yrke, han sa att han saknade att samträna med de andra hundenheterna, som de kunnat förr. Men nu var det nya regler uppifrån. Uppifrån utan praktisk insikt, det bådar sällan gott. En skeppskapten ska inte blanda sig i hur maskinrummet ska skötas. Och vice versa.
Polisen i Sverige är vår garanti för en upprätthållen rättsstat. Eller har någon ett bättre förslag? Är man rädd för Polisen, vem går man till då? Ett iskallt utnyttjande brottssyndikat? Och de som inte kan det – de har ingenting att komma med utan blir skyddslösa offer.
Medborgargarden som råkar slå ihjäl en misstänkt direkt på plats. Vem av oss vill vara den som av en uppeldad pöbel på gatan utsätts för lynchning och justitiemord – alltså även drabbas av mord på rättvisan, utan rättegång enligt lagens ganska strikta regler?
En gång för inte så länge sedan så verkade poliser – trots dåliga löner kontra höga risker – ändå älska sitt dagliga arbete i samhället för att hjälpa och stötta rättvisan bland medborgarna så mycket de förmådde.
Och det är inte lätt, ens för en härdad polis att dagligdags kastas mellan våldsamma trauman, social tragik, kanske med barn inblandade – och lycka för att det ibland har gått bra för de behövt hjälp. Poliserna stannade kvar i sitt yrke, trots att de lätt kunde säga upp sig och börja arbeta inom privata säkerhetsföretag, med tredubblad lön och bättre förmåner.
En polisman som nu lämnar sin tjänst säger: ”Detta är inte en tillfällig svacka. Det är katastrof. Rättssamhället har fullständigt havererat, skriver polisen Nils Löfgren som nu lämnar sitt jobb på myndigheten. Nu lämnar jag en myndighet i förfall.”
Vi har inte råd att förlora ännu fler poliser, brandmän och sjukvårdspersonal som insett att deras slit under ständiga nedskärningar inte är värt det personliga priset när de aldrig fått vare sig den respekt och erkännelse med en adekvat lämplig löneklass, som de så högt förtjänat. Utan de jobbar sedan flera år på knäna.
Man får mer betalt för att arbeta med maskiner än med människor. Är det någon som – med handen på hjärtat – egentligen tycker det är rätt?
När de med stor yrkeskunskap tröttnar och byter jobb, sticker till privat sektor, kanske tar extraknäck i Norge för att ha råd med en långsemester med familjen – så havererar hela den trygghet som medborgare, politiker och chefer verkar ha tagit för given. Vem ska vi ringa efter sedan?
/Seth Sjöbloms hundcoachblogg – uttryckt av bloggredaktör Victoria Qvarnström
Hundcoachen Seth Sjöblom 