Gästinlägg om en hundfamilj – en läsvärd historia


När glädje och lycka förvandlas till förtvivlan och sorg

De som känner mig sedan länge tbx vet att hundar alltid varit en stor del i mitt liv och genom att ha haft hundar, som vart ganska olika i de mentala förmågorna, har jag skaffat mig en del kunskap och erfarenhet. Något jag även fick bekräftat då jag bestämde mig för att kontakta en Hundcoach..

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Så för att hänga med och för att få en förståelse till slutklämmen av detta inlägg så kommer här en berättelse om vad vi gått igenom sedan förra sommaren då vi valde att utöka familjen med en ung vovve. Jag själv har länge önskat mig en trogen promenadkompis men p.g.a av vissa familjeangelägenheter fanns det även andra skäl till att vi ville satsa på vovve.

I början var allt kanonbra, han blev fort rumsren, sov som en stock hela nätterna och han var lyhörd och nyfiken på livet. Båda barnen var engagerade men den yngste var vovvens favorit och det var också en av anledningarna till att vi skaffade vovve till familjen. En av mina grabbar särskilt, behövde någon att engagera sig i då umgänget med andra var ganska minimalt och han behövde även växa i självförtroendet. Han behövde det lugn vovven kunde erbjuda när han behövde komma till ro och att känna sig behövd.

För att minimera risken för uppleva mina direktiv som ”tjat” så vi anmälde oss ihop till valpkurs och allt eftersom även unghundskurs m.m. Vovven lärde sig fort och banden mellan grabben och vovven vart starkare och starkare. Sonen fick massa beröm för hur bra han hanterade vovven och självförtroendet växte ikapp med vovvens utveckling och storlek.

När vovve landat i vår familj, byggt upp en trygghet och utvecklats mentalt var det då dags för lite trotsperioder och testa gränser och det var även dags att tappa de små sylvassa valptänderna…aj aj aj aj..kan man säga. Då de skulle lossa för att släppa fram de nya så klia det och gjorde lite ont. Vovven var jätteduktig  med att tugga på det han fått tilldelat sig att tugga på och en gammal foppatoffla var den allra bästa leksak. Det som var värdefullt och viktigt för oss ställde vi helt enkelt undan för att inte fresta eller utmana – men visst hände det att han fick tag på sådant som inte var till för honom.

Dagtid var vovven hemma med mig och med tanke på att jag är mer konsekvent och bestämd så var det aldrig några problem för oss att finna en balans. Han följde mig troget och jag lät han ta del av det jag höll på med. Han fick lära sig att sätta på och stänga av dammsugaren, att snällt sitta och vänta tills vi gick ut genom dörren och att inte slita och dra i koppel eller jaga våra katter. Han lärde sig sakta att vara ensam ibörjan små stunder till att sen utöka tiden.

Men när lillgrabben kom hem så dissade vovven mig och la 100% uppmärksamhet på grabben. Och där gjorde jag de första felet (gissa om att jag ångrar bittert idag att jag inte tog över ledarrollen även när ”flocken” var samlad, men jag trodde att om jag backade så skulle det komma naturligt).

Lillgrabben hade ju SJÄVKLART inte samma auktoritet som mig och var inte konsekvent. Vovven tyckte lillgrabben var mumma att tugga på och lillgrabben fick stå ut med många tjyvnyp, bett och blåmärken trots att jag försökte vara med hela tiden, sätta stopp och försöka lära grabben hur han skulle vara lite tuffare och bestämd och ge vovven andra alternativ att tugga på.

Jag började här att uppmärksamma att lillgrabben drog sig tillbaka, tappade lite engagemanget och gav upp efter första gången han sagt till men hunden inte lyssnade. Här gjorde jag fel nr 2. Jag peppade och pushade lillgrabben (vilket jag trodde var det han behövde då självförtroende började svikta igen) – att prova en gång till, försökte ge tips m.m men de togs inte alltid så positivt emot utan upplevdes som jag bara tyckte han gjorde fel – medans jag  tyckte att han var enormt duktig och en riktig kämpe! Den lilla valpen började bli stor och i takt med det så ökade kraven .

I takt med vovvens utveckling så närmade vi oss könsmognad och hans beteende förändrades mer och mer. Han stressade upp sig för minsta lilla så fort vi kom ut, han började skälla ohejdat – ja, i våra ögon sett i.a.f – för ingenting.

Vi råkade ut för en tråkig incident en sen kväll då vi tog den vanliga kvällsrundan i parken. Helt plötsligt dök två okopplade hundar fram och även om ingen aggressivitet uppstod, så utlöste det ett oönskat beteende hos vovven. Han började få svårt vid hundmöten och agerade mycket osäkert. Här gjorde jag ytterligare ett fel och anmälde oss till en ”Hundmöteskurs”. Redan på första träffen kände jag instinktiv att detta inte var rätt men för grabbens skull så fortsatte det för jag såg ju att viljan att få det att fungera mellan dem igen fanns.

Den kursen fick vovven att spåra ur fullkomligen, den hundinstruktör som även var utbildad beteendeutredare borde ha sett att vovvens beteende inte alls var som de andra hundarna, som var oerhört aggressiva och vår vovve vart bara stressad av detta.

I samma veva fick vi beskedet om att så fort som möjligt operera honom då testiklarna inte kom ner utan verkade ha stannat kvar i buken. Detta gjordes – och hans bekymmer eskalerade trots att jag jobbade med att stärka hans självförtroende för jag förstod utifrån det jag såg i hans agerande att han inte betedde sig aggressivt utan mer osäkert.

De hundar han träffade och lekte med funkade han utmärkt, äldre hundar visade han tydligt att han respekterade och han var en glad och trevlig hund mot allt och alla på två ben. Vissa personer fastnade han enormt mycket för och det räckte att han hörde ljudet av deras bil så vart han överlycklig.

Jag insåg att jag helt enkelt gick bet på att få ordning på problemet och tog mitt hundägaransvar och kontaktade en Hundcoach – och där kom Seth Sjöblom in. Jag skickade ett mejl till Seth där jag berättade om vovven från det vi köpte honom fram tills nu. Ganska så omgående tog Seth kontakt med mig och vi hade ett långt telefon samtal där vi pratade om situationen. Redan vid första samtalet fick jag ett stort förtroende som Seth sedan bara förstärkt genom allt stöd och stöttning jag fått.

Vi bestämde att Seth skulle komma hem till oss för att träffa vovven och redan veckan efter var han och hans jätterara sambo här hos oss. Seth bekräftade mig enormt mycket då han såg det jag sett, han bekräftade mig även genom att se den kunskap och erfarenhet jag har och han berömde kidsen för det jobb de gjort med vovven och hur fint samspel de hade.

Vi pratade mycket om de olika situationerna och Seth lyssnade..

Jag har fått ta mycket skit från andra p.g.a vovvens beteende och folk är väldigt snabba på att döma och trycka ner sina åsikter i halsen på en. Åsikter jag inte bett om och råd även från personer som inte ens nånsin ägt hund. Det var allt från att fullkomligen slänga vovven i backen och lägga mig över honom för att praktiskt taget knäcka honom, till att avliva honom för ”han var livsfarlig”.

Men Seth räddade oss och hoppet kom sakta tillbaka. Vi fick värdefulla verktyg att jobba med och vovven svarade klockrent på det. Vi började sakta men säkert få den vovve vi önskat få, lillgrabben började engagera sig mer och promenaderna var underbara.

Knappt en vecka senare kom det ödesdigra samtalet från veterinären som opererat honom. Den ena testikeln dem skickat på analys var ingen testikel utan de ville omgående operera honom igen och 5 dagar senare var det dags igen.
Efter detta så blev situationen ohållbar. Han var konstant uppe i varv hur jag än försökte använda de verktyg vi fått och jag kämpade verkligen. Varje dag var en kamp.

Min kropp sa ifrån mer och mer, det slet oerhört mycket på mig som har fibromyalgi och händerna svullnade, handlederna värkte och armbågarna smärtade konstant p.g.a av vovvens beteende i kopplet.

Jag hade då börjat diskutera omplacering med Seth och han ställde än en gång upp för mig till 100% och ville hjälpa. Han stöttade, fanns där när jag behövde gråta ut min frustration och han dömde mig inte. Det gjorde jag så bra själv.
Jag låg vaken natt efter natt och grubblade på vad jag gjort för fel. Jag klandrade mig själv för att jag inte klarat detta och jag förbannade min kropp som bara rasade mer och mer.

Så kom den dag då vovven jagade efter en katt som plötsligt dök upp ur ett buskage och han slet till i kopplet. Eftersom jag just då plockade upp efter honom så vart jag helt oförberedd på detta och for i backen och landade så illa så jag slog i höften och länden.

Tog mig hem med nöd och näppe och redan den kvällen åkte jag in akut p.g.a att smärtorna var så olidliga så jag svimmade av och jag fick hämtas med ambulans då jag inte kunde stödja på mitt ben och det hängde inte med utan var helt bortdomnat. Akutremiss till MR skickades och domen därifrån är två diskbråk.
X:et ställde upp helt otroligt mycket, ringde sin chef och förklarade situationen. Han jobbade hemifrån då han e.g är resande och han tog ansvar för vovven. Han ställde upp massor för oss och hjälpte mig med telefonsamtal för att jag skulle kunna få hjälpmedel, han hjälpte mig här hemma och han ställde upp och körde mig dit jag behövde komma.

Det var nu helt enkelt en ohållbar situation. Jag vet sedan tidigare om diskbråck att läkningsprocessen är lång och jag fick så svåra smärtor och visste inte hur jag skulle sitta, stå eller ligga.. Sömnen uteblev och jag orkade knappt med mig själv.

Seth ställde upp och fann en familj som han rek mig att ta kontakt med för han var helt övertygad om att de var rätt för vovven. Och efter samtalet med Anna så insåg jag att hur smärtsamt det än är, att de kunde ge honom allt det jag inte kan. Anna är beteendeutbildad och driver ett hundcenter och det är pappan i familjen som nu ska ha vovven och han har nära tillhands för stöd och hjälp. De bor i en miljö som är helt rätt för vovven och de har alla rätta verktygen för att få vovven att landa.

Det har varit en år kantat av många faktorer som varit orsaker till att situationen vart som den vart. Och i detta läge har man som hundägare skyldigheten gentemot sin hund att vara 100% osjälvisk och göra det enda rätta. Och i detta läge var det enda rätta för vovven att få en nystart och han är bara drygt 1 år.

Mitt hjärta är söndertrasat. Jag går nu här hemma och plockar undan bit för bit allt det som påminner om vovven. Vi sörjer och saknar. Det kommer ta tid att läka ihop och det kommer för alltid att fattas en bit i mitt hjärta.

Jag vill tacka dig Seth för ditt enorma engagemang, ditt stöd och förtroende! Och jag rekommenderar verkligen alla er hundägare som har svårigheter med era hundar att ta ert hundägaransvar och be om hjälp och ni kan inte få någon bättre hjälp än Seth, för med den livserfarenhet och kompetens han besitter så kommer han att ge allt för att stötta och hjälpa och ge er verktygen för att nå resultat och han släpper er inte förrän ni hamnat i fas med er hund.

Tack även till Anna med familj för att ni vill ge vår vovve en ny chans!

Bamse schäferFinaste ”loppsäck” ”trasselsudd” ”velepötta” ”Bomsebus” ”knasbollen” ”Buppas” …ja alla små smeknamn vi hade på dig.

Älskade Bamse vi önskar dig lycka till i livet. Du har gett oss så mycket kärlek, tillgivenhet och lycka under vårt år tillsammans. Du är bäst och vi kommer för alltid minnas dig och älska dig av djupet av våra hjärtan. Du har lämnat stora tassavtryck hos oss och vi kommer att sakna dina underbara pussar.

Kram Matte Emoji

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s