Jag var inte särskilt erfaren av hundar när jag träffade hundcoachen Seth. Nu är Gunvald som ett av mina barn. När man ser att en kär hund börjar åldras börjar man fundera på allt. Gunvald är sju år nu.
Rottisen Gunvald Larsson har ju hängt med mig ett tag sedan vi kom in i varandras liv. Det var två helt olika verkligheter, innan och efter han accepterade mig fullt ut och jag fick bli hans matte. Att efter en längre tid ha fått mer och mer förtroende och närhet med varandra – och först när Gunvald själv beslutade att vi kommit dit att han utan choser kom och lade sig vid mig en kväll som Seth var hemifrån. Jag var förundrad, det var stort och vi somnade tryggt ihop utan att jag gjorde den stora saken av det som jag kände inombords.
Det har varit och är fortfarande många stora eller roande ögonblick med Gunvald, varje dag. Att leva med en hund ger mer än någon människa utan den erfarenheten kan föreställa sig. Inget man trott innan fungerar efter den upplevelsen. Det samma gäller vad man får och lär sig från alla djur. Är man rädd för hundhår kommer man missa det helt.
– Men självklart ska bara den som verkligen vill och är beredd att satsa ta in ett djur i hemmet. Man får vara beredd att leva med djuret hela dess livstid, som kanske kan låta lång. Man bör ha någorlunda koll på om ens liv håller för det eller om man har en större livförändring i bakhuvudet. Men med hund inser man mitt i att tiden kommer att vara alldeles för kort.
”Enmanshunden” Gunvald beslutade sig, när det var dags att släppa in mig – det var enda vägen. Från att först inte ens ha haft hans tillåtelse att prata med honom med mitt huvud nos mot nos, inte hålla i hans tassar, inte fått torka Gunvalds sömnkladd vid ögonen – så kan jag göra allt det där. Dra ut en fästing mellan hans ögon. Så länge jag fortfarande visar att jag förstår honom.
Som att jag fortfarande visar respekten att inte köra upp mitt ansikte för nära, för han är fortfarande den han är, med stor integritet runt sitt huvud. Men jag kan komma med sidan av mitt huvud mot hans och gosa. Stångas ibland, men jag lovar att hans skalle är lite för hård för att det ska vara en skön upplevelse, i mer än förtroendet att kunna buffa så.. Detta handlar inte om att kunna gå med Gunvald och få honom att bete sig. Det handlar om att få komma inom hans närmaste sfär, då man är den han utvalt att tillhöra hans flock. Där han vräker ut sig på rygg och busar, gnager en på näsan lite.
Att leva med Gunvald varje dag har lärt mig mer om hundliv än Seth gjort. Det är ju de personliga upplevelserna som sätter sig, även om så klart Seth lett mig med kunskap. Som Seth säger, om att hans hundar varit hans lärare, så har Gunvald satt så djupt intryck i mig av vägen att vinna en, faktiskt ”svår” hunds förtroende. En relation som bara vuxit och vuxit.
Och nu är vår bästa Gunvald sju år. Ju större en hund är desto kortare blir generellt dess livstid. Seth har ju varit igenom det här ett par hundra gånger om, efter att ha haft 300 hundar. Men varje hund har gjort ont i honom. Att någon alls, eller en hund dör är inget man vänjer sig vid. Även om man hela tiden egentligen vet. Att ha en andra hund tröstar inte. Men det är också ett bevis på vad någon betytt och betyder.
Så nu ska oron över Gunvalds stigande ålder bort och vi fortsätta leva dag för dag tillsammans! Ta vara på varje dags överraskningar – för det som djur lär en, det är att leva i stunden.
Blogginlägg om rottisar i stort och om mig/oss och Gunvald:
Samlade blogginlägg om rottweilers
&
Att plötsligt bli rottismatte
Utvald som mamma till Gunvald
Klumpig kärlek från en rottweiler
Att vara född rottweiler
Rottisen balanserade upp vår diagnosfamilj – från min temablogg om livet med npf – ADHD, autism m.m.
-Mvh Victoria Qvarnström– bloggredaktör för hundcoachen Seth Sjöblom
Hundcoachen Seth Sjöblom 