Seth Sjöblom om framavel av elithundar

Jag och min dåvarande sambo Gittan hade en polarhundkennel. Jag tävlade inom Draghundsport och vi hade en turismverksamhet med vildmarksäventyr då jag tog ut turister som fick köra egna hundspann under en dag upp till 5 dygn.

Därför hade jag 75 hundar åt gången. Vi fick en unik dispens från Länsstyrelsen att hålla upp till 300 samtidigt, men 75 räckte för tio spann samtidigt. Totalt har jag haft drygt 300 hundar under hela livet.

För att få fram de bästa hundarna till tävlingar på elitnivå inom Draghundsporten måste man vara minutiös i sin planering och urvalet till avel. Jag skulle vilja påstå att den aveln ofta är ännu mer noggrann än renrasig avel, eftersom vårt mål är högpresterande hundar som ger tävlingsresultat.

Draghundar behöver inte vara renrasiga. Huskeyblandningar är de hundar som används av den absoluta eliten och kallas alaskan huskies. Detta kännetecknar en bra draghund:

• bra aptit
• rätt egenskaper på tassarna
• medfött motiverad att arbeta
  
• tycka om att dra
• ”vinnarskalle” som bara vill framåt, framåt
  
• mentalt stabil
• uthållig
• och sist men inte minst måste ledarhundarna vara oerhört lyhörd.

Bra aptit – redan med huvudet i foderluckan.

Man eftersträvar alltid att få fram ledarhundar, siktar mot stjärnorna och väljer avelsindividerna mycket noga. De i kullarna som inte motsvarar kraven sorteras bort och säljs eller skänks bort till vänner. Det är inte dåliga hundar, de kan dra på hobbynivå eller bli rena familjehundar. De passar bara inte till riktigt hårda tävlingar.

Lyhördheten innebär att man måste kunna kommunicera och styra en ledarhund i ett 12-14-spann. Avståndet dit fram är ungefär långt som en långtradare. 

Aptiten? Det är ansträngande att tävla på elitnivå och en hund utan matlust kommer inte att hålla. När man stannar för att tanka på hundarnas energi med feta energirika snacks måste alla hundar äta.

Fetthalten i fodret för dessa hundar skulle innebära en hälsorisk för en familjehund. Till mig själv brukade jag ha pizzabitar innanför jackan och varm avslagen Coca Cola som jag fyllde på mina egna energireserver med på färderna.

 Avel och urval för att få fram ”superhundar”

Först använder man linjeavel. Parar två noga utvalda väldigt duktiga och besläktade individer. Det kan vara farbror och niece. Sedan blir det alltid varierande egenskaper i en kull, så man får göra ett urval genom att både se på deras yttre egenskaper samt mentalitet och viktigt, pröva hundarna. 

För att testa dragviljan sätter vi dem i hundspann vid 6 månaders ålder, alla med en erfaren draghund bredvid som unghunden litar på, för att motivera. Absolut ingen hårdträning – utan detta är en lämplighetsprövning. Vill en hund inte dra så stretar den emot. 

Vid två års ålder sätter man hunden längst fram bredvid en erfaren ledarhund. Man kan göra det tidigare om man har en mycket självsäker hund. Men eftersom äldre hundar springer bakom, kan det vara lite svårt för de flesta unga att klara det tidigare.

Efter hand faller hund efter hund bort ur gruppen. Som att ta ut tävlingsgymnaster, eller forma ett så bra fotbollslag som möjligt. De hundar som inte är lämpliga för en framtid inom eliten kommer till andra hem med andra levnadsvillkor. 

Efter första generationen använder man utavel. Man väljer ut en helt obesläktad superhund och parar med första kullens lämpliga hundar. Detta är viktigt för att undvika sjukdomar och inavel.

Sedan använder man samma urvalsmetoder som för första kullen.

När man ser ett hundspann påselade inför en tur, med ivriga och längtande hundar, skällande för att de vill komma iväg – då vet man att man valt rätt hundar som verkligen älskar draghundslivet.

Öronproppar är inte helt fel..

Mer från bloggen:
Att få iväg tio hundspann
Intervjuer med Seth Sjöblom om bl.a draghund