När vi hade omplaceringshunden Elsa här matade vi henne och våra hundar samtidigt, men i olika rum. Vi var angelägna om att smala Elsa skulle kunna äta upp sig – så hon fick mycket i matskålen.
Hon var inte alltid så himla matglad, men Gunvald sniffar ju igenom hela lägenheten, så vi hann inte alltid ta bort Elsas resterande mat och så fick Gunvald för mycket. Vi hade ju en tid innan dess sett att han var lite smal och började få upp honom i bra vikt.
Sedan kom Elsa som behövde gödas på.
Med tre hundar här hemma att hålla rätt på, så åt ju Gunvald i.a.f varannan dag upp resten av Elsas överblivna mat. Killen var ju redan menad för viktkorrigering, men han undvek den och tog alla chanser – tror inte att han höll med oss riktigt? Hundar kan ju nästan äta ihjäl sig. Precis som vår ”bantare” Gunvald, som självklart inte alls förstod vår energireglering.
Men – jippie tjoho – ser en liten midja på Gunvald igen. Han är ju en stor och tung hund men ska inte bantas tills hans revben syns. Som han var för ett tag sedan, för smal. Man får hålla koll.
Han är 6,5 år nu. Man kan tycka att han går tungt, men en kille av hans stora typ kan inte heller vara hur mager som helst. Övervikt belastar leder bl.a. det vet vi. Man får tänka på sådant när man har en större hund. Att hålla vikten vettig, inte heller leka hopplekar, som att få hunden att hoppa upp efter en leksak som man håller högt upp o.s.v. Tänka på ledbelastningen, för stora hundar är tunga.
Jag är inget träningsfreak – men har hittat enskilt ett skogsparti där vi ihop leker upp och ner genom terrängen, mot bäcken nedanför. Kastar pinnar åt Gunvald så han rusar fram och tillbaka. Blir lite som intervallträning, då vi kan slacka lite vid bäcken. Vilja följer oss hack i häl, antingen för att hon känner sig trygg, eller i hopp om godsaker. Men jag får lyfta henne över vissa rishögar, för hon har ju så korta ben..
Trots att Gunvald verkar ignorera Vilja ibland, och även hennes kärleksbevis, så har vi också sett att om någon annan hund, av dem vi haft här hemma är för jobbiga mot Vilja som också är så liten, så har Gunvald ställt sig emellan för att Vilja ska få vara ifred. Men vi kommer inte ta en enda hund hem hit igen. Det funkar inte.
Vi har redan två hundar som har ett bra samspel här hemma. De stjäl oskyldigt märgben ifrån varandra. Den andre parten stjäl bara tillbaka ett ben. Vår lilla flock är komplett, så som det är idag.
Gunvald som väger typ 50 kilo mer än Vilja respekterar henne. Så nu står vi kvar vid enbart två hundar – och det räcker gott. Gottigottgott. Och Gunvald har fått sin midja tillbaka!
Vi har haft en tids svåra påfrestningar här, efter att Victorias syster plötsligt avled i början av augusti, och sedan Victorias mamma, min, Seths, svärmor dog i mitten av september så vi är tacksamma för den hjälp med hundpromenader som vi fick under drygt en vecka.
Men nu fixar vi det själva, som vi nu känt och har valt. Det känns bäst att samla sin familj, sin flock kring sig och göra det som vi kan. Utan tillit eller beroende av andra. Nu känner vi oss igång – trots allt som hänt. Tacksam för all snäll och förstående support!!
/Med vänlig hälsning från Victoria och Seth och våra hundar
Hundcoachen Seth Sjöblom 