Ett hem till Elsa – eller avlivning av sund hund

Realiteten är alltid sån här oavsett hur fin hund som behöver omplaceras – om ingen kan ge hunden ett stadigt hem så avlivas hunden. Den kan ju inte bo ”ingenstans”. Elsa är en frisk och så charmig ungtik som bara önskar kärlek och lek och vore trogen för alltid.

Jag, Victoria har inte kunnat gråta så mycket än efter att både min syster och mamma dött med sex veckors mellanrum sedan början av augusti. Men just i denna period av liv och död har jag också vaknat gråtande över att lilla söta Elsa, en varm, pulserande och frisk varelse kanske döms till att dö i onödan ändå.

Vill även om vi inte behöver, förklara varför vi själva inte kan ge omplaceringshunden Elsa ett för-evigt-hem. Vi är inte alls juridiskt ansvariga. Ägarna får betala den i.s.f uppskjutna avlivningen, men det är ju liksom annat som bekymrar oss, nu när vi tagit hit Elsa för hennes sista chans. Elsa är så underbar, men det går inte att behålla henne här. När ska vi säga att det är nog då – det pratar vi mycket om. Då blir det vi som dömer Elsa till döden..

Problem: Vår lilla hund Vilja väger knappt 4 kilo och visst är det kul för henne att leka och vara med andra hundar – precis som Elsa  på 17 kilo tycker. Men lilla Vilja har också börjat smyga intill väggarna för att göra sig osynlig när hon vill vara ifred. Elsas lektassar i huvudet blir lite nog ibland. Vår rottis Gunvald börjar bli en äldre man i medelåldern och tycker att Elsas lekfullhet blir lite påfrestande, även om de rusar runt och leker en stund, säkert till grannarnas förtret ibland. Vilket inte heller är så bra för oss i en hyreslägenhet.

Vår dotter Ella i soffan och Gunvald verkar räcka lång tunga åt Elsa som vill vara med..

Lilla Vilja och store Gunvald har redan hittat ett system sinsemellan och är ganska lugna så det blir balans – men Elsa vill leka mycket oftare med all sin energi och valpighet, fast hon är över två år. Och det borde hon får lov att göra. Elsa behöver mycket mer aktivitet. Hon är en busunge!

Elsa beter sig nu så här – efter 12 dagar hos oss:

Inga fel på den här flickan, tvärtom, för den som lär känna henne som vi gjort ❤

Hon hoppar upp till både mig och Seth i soffan och krullar ihop sig eller sträcker ut sig och vågar ta mer plats nu. Sover med oss alla i dubbelsängen. Men i konkurrens med våra två bofasta hundar, så hon lägger sig långt ner i sängen – som i rang.

Har jag lagt mig tidigare än Seth och våra hundar stannat med honom i soffan så kan hon t.o.m komma upp i min famn och rulla ihop sig och slappnar då av helt.

När morgonen kommer och det finns utrymme i sängen kommer hon uppåt mot oss med fjäskande snällt nedfällt huvud och försöka puffa igång oss, främst mig. Gärna försöka lyfta upp lilla Vilja med sin nos och Vilja blir överväldigad och besvärad. Vilja vill då bara hitta skydd och kryper in långt ner under mitt täcke och jag håller handen runt henne så Elsa inte råkar trampa på gömda Vilja, precis som jag alltid gjort när Gunvald kommer traskande i sängen. Men han är; som en passus fantastisk som aldrig hoppar upp innan jag tänt lampan och visat var Vilja ligger. Och våra egna hundar uppskattar inte att bli så abrupt väckta, som Elsa är, som kommer igång direkt.

Elsa blir så glad när vi ska gå ut att hon hoppar omkring och steppar och kör upp en tass på halsbandet så jag får göra om proceduren. Hon är fortfarande mer tveksam när Seth ska sätta på henne halsband och koppel. Men hon visar ingen egentlig rädsla inför honom.

Ingen aggressivitet alls hos Elsa med att dra henne till sig eller flytta på henne fysiskt om det behövs. Lite klurigt om hur hon har lärt sig om när hon välkomnas in i ett rum? Vi begränsar ibland våra hundar så, efter situation, men hon stannar alltid utanför tröskeln. Står man inne i rummet och lockar så förstår hon inte, utan behöver tränas på att hon är välkommen in. Det är något näste ägare själv får öva fostran i. Ibland går det bättre – om man står bakom henne och bjuder in henne både med röst och gest och själv går in samtidigt. 

Hon hoppar nu i och ur bilen med Gunvald utan problem idag, även om hon behövde ett par dagars träning då jag inte lät henne komma undan. Kunde ju inte bekräfta hennes tvekan med att ge efter.

Elsa reagerar på hundskall utifrån – då man själv direkt måste gå fram till henne och få henne att titta en i ögonen och se bestämd ut och säga NEJ varje gång hon börjar göra nytt ljud ifrån sig. Egentligen är hon enkel på det sättet – ögonkontakt och ihållande konsekvens utan stora åthävor. Och beröm när hon hållit tyst.

Men i ärlighetens namn är ju inte orken här så stor f.n för att kunna ge allt fokus på Elsa så som hon skulle behöva. Men wow vilka framsteg hon gjort! För någon annan med engagemang skulle det gå på några dagar att få Elsa att förstå att hon inte behöver varna eller skälla emot ljuden utifrån!

Elsa är ingen problemhund alls – hon behöver bara bli trygg och få trygga regler så hon kan få chansen göra så gott hon kan. Hon är både ung, lekfull, nyfiken och vill behaga. Någon som vill träna och leka med henne i olika aktiviteter skulle få henne att bli allt hon kan vara.

Räkna med en blyg tillbakahållen tjej från början i 1-3 veckor, den tiden hon behöver. I början tveksam mot män, eller om det är kraftfulla arglåtande(?) röster? Med Elsa har full förmåga att våga visa sig själv och älska dig när du visat att du har fått känslor för henne. Det är inte alls bra att Elsa stannar längre här, för hon har börjat göra sig hemmastadd. ”Vandringspokalhundar” är ingen bra grej alls. 

Vi visste från början att vi inte kunde behålla henne – men när vi fick höra att det var så akut att friska och missförstådda Elsa skulle körts till avlivning kunde vi inte hålla emot. En respit och ärlig chans måste hon få. Så länge det finns liv finns det hopp, eller? Men det gör ont, visst gör det. 

Fortsätt att sprida Elsas behov av en ny familj via sociala medier eller tänk efter på någon som vill ha en hund – men kan mata henne bra, försäkra henne och främst orkar engagera sig i att få världens bästa vän och kramkompis. Och Seth kommer finnas där hela tiden för er. Det är både ett krav och tillgång. Skicka ett mail till sethsjoblom@gmail.com om ni tror ni har en lösning för Elsa!

/Mvh Victoria, Seth Sjöbloms bloggredaktör – och från oss båda