Om Seths generationslevande polarhundar

Seth berättade en kväll, och jag återger berättelsen här – om en hundfamilj där generationer levde ihop.

Seth:
När vår bästa ledarhund, den ganska lilla Ronja fick sin sista valpkull fick de heta Buddy, Holly, Peggy och Sue. Hanen Holly var en speciell kille.

I hundgårdarna på vår kennel i Särna hade vi 75 hundar åt gången – runt 300 polarhundar under åren. Vårt verksamhet blev några år i rad ekodiplomerat som äventyrsföretag. Vi ansträngde oss mycket, även med allt runt omkring hundskötseln för att inte slita på naturen. Länsstyrelsen använde vår kennel som ”visningskennel” för att den höll all standard.

Jag tävlade också på elitnivå med våra draghundar. Sedan blev jag ju kapten för Svenska Landslaget inom Draghundsporten. Det finns många gemensamma hemligheter om drag -och polarhundar inom ett draghunds-tävlingslandslag – kan jag lova..

Vi månade om att våra hundar hemma skulle ha det bra. Våra många hundgårdar var större än standardmåtten. De hundar som trivdes ihop fick leva i samma hundgård. När en tik valpade fick hon vara i det mer ombonade valphuset.

Vår rottis Gunvald bröt sig ju in där en gång när han var ett år, men han fick lov av tiken att vara Gunvald – The Nanny..

Kanske fick vi ännu bättre draghundar av att de fick leva med dem som de verkade höra hemma med? Och naturligtvis även sättas ihop i de bästa individanpassade konstellationerna i hundspannen.

Gunvald var bara en valp på 9 veckor när vi släppte in honom till Ronja och hennes växande valpar och han snuttade på hennes mjölk. Än idag nu när Gunvald är runt 6 år så hör vi hans snuttljud när han sover djupt. Undrar om han återupplever det?

Holly, Casper och Wendy, som var Ronjas fullvuxna avkommor bodde tillsammans med Ronja, även när hon hade en ny valpkull. De var en så bra familj ihop att vi öppnade upp så de fick två hundgårdar tillsammans.

Tikar blir ofta rätt trötta på sina valpar ju mer de växer till sig. Då var den äldre kullen naturliga ”barnvakter” som höll lite ordning på tättingarna. Valparna fick lära sig lite hundhut av sina äldre syskon – och tjöt till av en korrigering på hundars vis, för att sedan fortsätta tumla runt.

Holly var en lite udda hund. Han tog vid och stannade också med sin mamma. En hel valpkull kunde sitta och gny bredvid Holly när han hade ett ben. Men, den oerhört snälle storebrodern ändå lade tassen på benet och morrade lite åt kidsen. Valparna förstod och kröp ihop, innan de försökte igen efter en stund.

Men Holly visade sig vara mer speciell än så.

Slädhunden Holly som inte trivdes