”Rottiskalv” på vift


Vi fick en sommar börja säkra dörrarna för att Gunvald blev lite för kreativ. Han ville ju vara med oss när vi gick utanför. Antal rastningar spelade absolut ingen roll när vi ”försvunnit” ur synhåll.

En dag hade närmaste grannen fått en smärre chock när ”en stor kalv” kom travande över hennes uteplats. Det var Gunvald. Han sprang vidare till närmaste buske och nosade och kissade, tills jag fick in honom igen. Berömde honom förstås jättemycket när han kommit till mig. Och svansen fortsatte vifta, han hade ju inget ont uppsåt.

rusty padlockVi blev ganska fundersamma, eftersom dörren till uteplatsen varit stängd. Så jag kikade på honom utifrån. Fick se att han ställde sig på bakbenen och klöste med tassarna mot handtaget. När han hade rubbat handtaget lite uppåt puffade han på det underifrån med nosen. Voilá – sen svansade han glatt ut till mig.

Nu började vi låsa, ta ut nyckeln och lägga den på fönsterkarmen. Var vi ute på baksidan drog vi ur nyckeln via fönstret bredvid.

OK, det lyckades. Tills en kväll då vi satt oss ute på framsidan. Spontant tyckte vi att det var en fin rottis som kom traskande med nosen sökande över gräsmattan. Sekunden efter ryckte vi till: ”Men det är ju Gunvald!” Jag hade glömt ta ur nyckeln på baksidan och vår sällskapliga hund hade kommit runt huset..

Entrédörren brukar nu också vara låst, med säkerhetsbygeln på. För Gunvald hoppar på stället som en stor groda och när vi tar fram hans koppel och vi har lärt av erfarenhet – att han mycket väl kan använda tassarna mot dörröppningen.

Blev sedan duktiga på att låsa. Med ett undantag – då vi var ute och pratade med grannarna som tagit ut ett bordtennisbord på framsidan och spelade. Hade låst framdörren utifrån med överlås-vredet och inte sjutillhållarlåset. Ännu en läxa.

För plötsligt passerade Gunvald, rakt förbi pingisbordet. Det var ju inte svårt att öppna dörren inifrån för vår lille Houdini. Men jag tog honom och gick med busungen tillbaka hem. Fast på vägen ”nosade” han på pingisbollar i en låda. Han såg lite speciell ut efteråt – och det visade sig att han bar en liten pingisboll, alldeles varsamt i munnen. Som om det varit en skatt! Men han såg alldeles för skyldig ut för att kunna lura. Sedan fick han en lite mer hållbar leksak. Så besviken som han hade sett ut när han fått släppa bollen han ”hittat”.

/Med vänlig hälsning Victoria – om hundfamiljelivets knorrar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s