Klumpig kärlek från en rottweiler

Vår rottweiler Gunvald Larsson kan verka burdus eller rent av injaga fruktan hos okända?

Har som han ska, sitt rastypiska, för hanarna, högljudda ”pratande” – som kan misstolkas som morrningar.

Gunvald kan bete sig fysiskt klumpigt ibland. Han kan bli misstolkad både för sina genuina rottispersonlighet och stora kropps skull.

Men han försöker.  Vägrar hoppa upp i dubbelsängen om vi inte tänt en sänglampa så han kan se var lilla Vilja ligger. Han är jätterädd för att trampa på henne så hon skadas, så liten som hon är. Han har förstått det. Den store rottweilern kan burdust gosa med mig så vi lekkämpar med våra halsar och huvuden om att hamna överst. Sedan kan jag ibland, med den svagare halsen avslappnat vila mitt huvud på hans hals. Seth har lett mig varsamt framåt så att jag aldrig har trängt mig på Gunvald. Men när han väl släpper in helt nära – så WOOOW!

Hundens integritet måste få avgöra när och till vem han sänker sin gard inför. Kanske är det för att jag ihop med vår starka känslomässiga relation ända alltid håller mitt huvud bortvänt från direktkontakt med hans ansikte för att inte inkräkta direkt? Han accepterar många intrång i hans sfär från familjen. Men det blir bara vidare samspel utefter Gunvalds villor.

Ibland kör han upp sin nos och gnager mig lite på näsan! Men snutta på örsnibben gör han bara med Seth här hemma. Jag tror att jag kanske har nått höjdpunkten av vad jag kan komma till vad gäller Gunvalds ömhetsbevis? Men å andra sidan var det för drygt ett år sedan enbart Seth som kunde dra Gunvald till sig till i en kram. Jag också får lov till det nu, men släpper direkt jag känner att han håller emot.

En hund med så mycket integritet måste man kunna förstå och respektera för vem han är för att vinna hans kärlek. Men en stund senare efter han kanske har nekat mig att dra honom till mig, så kommer han ändå rullande mot mig och lägger sig i sked eller slänger upp en stor tass på mig. På sina villkor. Respekt! Det känns mycket värt med den äkta förtroendefulla relationen.

På mornarna när vi alla vaknar till blir det ett närmast hysteriskt glatt pusskalas. Vilja på 3,5 kilo hoppar gärna upp på någon av oss då, eftersom Gunvald tar stor plats när han kryper uppåt till våra ansikten. Båda viftar på svansarna som helt galna. Vi blir avtvättade i ansiktena och Vilja nosar och pussar på Gunvald och vice versa. Sedan när de är nere på golvet så ställer hon sig ofta på bakbenen och kramar om sin storebrors stora mule..

Gunvald är så mild. Trots att både hans föräldrar och fyra far/morföräldrar var skarpa tjänstehundar. Men Gunvald har också fostrats tålmodigt lugnt med kunskap och väl avvägd bestämdhet från Seth. Särskilt en rottishanes öde avgörs under dess tonår, då de utmanar och beter sig så illa de kan för att försöka ta över. Gunvald är positivt präglad på att vara en gosunge, om än med bibehållen skärpa.

Gunvald är aldrig fjärran från bus. Alltså känslig för stämningar som hans gener säger och går igång bara man tittar på honom när han redan är på G, eller börjat leka med honom lite hårdare. När 55 kilo+ av Gunvald busar och rusar omkring hemma så sticker Vilja in under bordet p.g.a Gunvalds storlek, eller så hoppar upp på oss i soffan och skäller för att hon vill deltaga. Men det ju inte går rent fysiskt. De har hittat sitt eget system.

Har också imponerats av när Gunvald hoppar upp och leker att han ska ta min hand när jag har den höjd – men han vet som med en matematiskt beräkning på universitetsnivå i vilken millisekund han ska öppna munnen och släppa igen för att inte skada mig när tyngdkraften drar ner honom till marken igen. Gunvald kan fritt springande i rastgården i full galopp rusar rakt mot mig – och lurar mig så bra och han bara ett par decimeter från mig hoppar förbi mig med lätthet. Hans lek innefattar också alltid mycket ”prat” eller lekmorrningar och att utmana, med en glimt i ögonvrån, för han älskar att försöka skrämmas lite. 

Självklart kan eller ska inte alla försöka vara med om detta. Det har tagit år från när jag träffade Gunvald första gången för att så vinna hans stora förtroende, som jag har idag. Jag har lärt mig från den bästa att respektera och förstå Gunvalds sinne och gränser eftersom Gunvald är född rottweiler. Man kan inte låtsas att han är någon annan.

Tillbaka får jag uppleva något som inte är allmängods. Ett milt Gunvaldgnag på näsan toppar nog välsignelselistan eller när han lägger sig med huvudet bredvid mig på min kudde. Jag förstår verkligen vilken stor ynnest det är. Men sedan somnar vi.

/Med vänlig hälsning matte Victoria

Relaterade inlägg:

Kärlek mellan vår stora och lilla – filmklipp
Missförstå inte vår hund
Att plötsligt bli rottismatte
Rottweiler ingen förstagångshund
Rottweiler en harmonisk, trogen men misstolkad ras