Distrahera förbi och undan konfrontationer?


Hur skulle det bli att hantera Gunvald med distraktioner?

”Köttbullemetoden” – med allt ifrån välsmakande distraktioner till bara krävd ögonkontakt med hunden och avleda inför att att passera ett kritiskt hundmöte?

När jag går ut med Gunvald och han känner en vittring som tar över alla hans sinnen och får honom vaksam, så bajsar han inte. Spanar mest. Vår mycket lilla hund Vilja följer samma mönster och så att säga skiter i att bajsa om det uppkommer något enda distraherande som dominerar mer än de elementära behoven.

Hur ser en en hunds behovstrappa ut? Våra två hundar sätter säkerheten främst.

Har otroligt svårt att föreställa mig att de här problemen skulle kunna förlösas med något annat än en längre promenad?

Och har väldigt svårt att tro att rottisen Gunvald skulle ge upp sin vaksamhet, när han redan känt vittringen av en hund han har fått dåliga vibbar till? Att gå till en annan del av skogen fungerar för det allra mesta fungerar.

Det irriterar mig ibland att Guvald inte har samma prioriteringar som jag. Vi har olika sätt att leva i världen. Dessutom så ägnar vår lilla hund mer uppmärksamhet åt nytt intressant och störande som stimulerar hennes sinnen, som en ny jordhög, än att göra av sig.

Varken mat eller tarmsläpp kommer före känslan av trygghet – vaktinstinkten för en säker omgivning kommer före allt, både för vår lilla blandis-tjej och vår utpräglade vaktis.

Säkert handlar det om att Vilja är omogen och att Gunvald känner behov av att vakta särskilt mig och vår dotter.

Mycket störande när ens hund behöver rastning att inse att man kommer få gå ut en gång till, och då hoppas på ickestörande intryck! Inte ens en blodig biff på nosen skulle få våra hundar att ge upp sin främsta prioritet 

Så hur fungerar teorin praktiskt – om att ta sin hund avsides för att bit för bit förbereda den inför exempelvis naturliga hundmöten? Var med om det en gång, att två hundar drogs långt avsides och matades konstant när de såg att jag kom med Gunvald på skogsvägen. 

De kom ut ur buskarna med sina hundar när jag bytt hund till att rasta lilla Vilja, vi nickade och de gav, på avstånd en vänlig kommentar om att hon var söt. 

Ursäkta min frågvishet, men jag är ärligt nyfiken på hur andra kan se på saken? Hur mycket kan man distrahera en hund?

Mvh bloggredaktören Victoria, matte till Gunvald och Vilja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s