Finns det bara två ytterligheter inom hundkoll?

Är det verkligen så i ”hundvärlden” bland engagerade hundägare att det bara kan existera två motsatta filosofier samtidigt? Antingen att med kraft och sammanbitna käkar trycka ner hundar på rygg – eller skydda hundarna från allt som kan innebära att behöva hantera en konflikt. Leda hunden avsides när ett okänt hundmöte är på gång och distrahera hundarna med godbitar?

Seth gör inget av det. Brukar någon fostra sina barn utan en enda tillsägelse? Jag tycker att hela ”hundvärlden” borde få möjlighet att träffa Seth Sjöblom – Mentor människa-hund.​ Ifrågasätta och diskutera om hundar. På plats uppleva så konstiga saker som att både hundägarna och omgivningen kan fråga om hunden blivit utbytt mot en som ser likadan ut, efter en konsultation med Seth. Inte ett utfall längre när Seth osynligt har kommunicerat lite hundvett med jycken och Seths råd till hundförarna har följts. ”Mannen som trollar med.. beteenden mellan arter.”

Sedan rapas det ibland rena ut antaganden utan vittnesbörd om hur Seth går tillväga. Tror inga hundägare som sett hur det går anser att Seth har hårda metoder, för att han korrigerar?

Det har för mig som bara är bloggansvarig här, varit ganska trixigt att som ny inom ”hundvärlden” greppa och hantera ”dagens strömningar” alltså vad som är de mest accepterade åsikterna. Sedan verkar det svenska hundlandet bestå av trosinriktningar som inte får utmanad ens av en ”hundman” som Seth som verkar i det tysta på så sätt att han inte bryr sig om att lägga all enegri på att försöka övertala och vinna någon att tro på honom genom teoretiska diskussioner. 

Seth Sjöblom är ingenting av det som ”antas”.

Jag älskar att bara råka gå förbi när Seth sitter djupt engagerad i telefonsamtal om en hunds beteende. Och jag förstår att den oroliga hundägaren berättat 30% och Seth fyller i med de övriga 70%:en. Berättar utan ansträngning att: ”Din hund gör si i den här situationen och så i ett annat läge”. I den andra luren blir det först helt tyst. Sedan bubblar ett förlösande samtal igång. Men snack utan verkstad ändrar inget i grunden, därför vill ju Seth träffa både hundar och människor. Livet är för kort för bullshit och Seths tydlighet fungerar. Seth arbetar med hundar och hundförare som aldrig fått hjälp av en tolk som talar deras språk. De blir trygga när deras ägare lärt sig en kärleksfull men omutbar ledarförhållning. Utan att nämna en enda hundpsykolog eller hundproblemlösare, som misslyckats med hundar som Seth hjälper: Hur kommer det sig att alldeles för många redan gått hos dessa med det enda resultat att ha blivit fattigare, och att hundarnas ofta beter sig värre efteråt? Sommaren 2014 räddade Seth under en månads tid 6(!) ”hopplösa” hundar. Redan utdömda utav dem som inte lyckats lösa problemen. Visst hamnar de svåraste fallen hos Seth. 

Är det rätt att de som tidigare misslyckats till slut beslutar sig att döma hundar till döden? De borde istället ha modet att rekommendera Seth Sjöblom. Inte bara försöka rädda sitt eget anseende. Fult gjort!

Sedan är det fritt för alla att ha en ideologi. Men alla problem behöver individuell lösning. Särskilt när det gått långt. Seths specialitet har ju blivit extra svåra hundar. Och de misshandlas inte under processen! Seth trycker inte ner mentalt – utan lyfter och ger hopp!