Sjung för era djur. Gunvald älskar det!

Igår morse kom hundarna och skulle mysa som vanligt när jag slagit upp ögonen och rört på mig. Vilja slänger sig ofta in mellan oss och Gunvald – hon är snabb som en iller. Och store snälle Gunvald backar. Då jag vände mig till Gunvald och sjöng en sång. Gunvald vilade sitt tunga huvud på min mage och lyssnade.

När Gunvald hade kastrerats – eftersom han led när granntikarna löpte en efter en – och sedan fick gå med tratt så hjälpte jag honom att klia sig på öronen. Och han påminde mig om en trattkantarell. Lite ledsen i sin konstiga tratt men som vanligt söt. Han behövde muntras upp!

Så jag började då att sjunga för honom. Då blev han glad av: Har du sett herr Kantarell. Men jag sjunger alltid: ”Har du sett herr Kantarell – han är stor och han är snäll – Gunvald, Gunvald Larsson..”. 

Så underbart kul att se när han lystrar och reagerar positivt på sitt namn! Och blir uppmärksam, uppåt, men bara lyssnar lugnt om det är lugna melodier.

Jag sjunger oftast bara refrängen och upprepar den. Hittar på lite och lägger in Gunvalds namn där det går och kan ändra tonläge uppåt till berömljudet och mitt i sången glatt säga ”duktiga Gunvald”. Sen kör jag refrängen i en loop så att Gunvald känner igen låten. Tills Seth sömdrucket ber oss lägga av, som privatkonserten för Gunvald, när jag för första gången med upprepad refräng sjöng.. Säg hur har du det med kärleken idag /Ulla Billquist

En märklig sak hände när Gunvald, med sin täta underull, hade fått en hotspot på sin hals i somras som han kliade mycket på och annars stod han still och hängde passiv någonstans i bostaden. Veterinären rakade under lätt sövning av pälsen, tvättade med specialschampo och smörjde när huden torkat. Så som vi fick order om att göra hemma.

Men vår Gunne-bunne var fortfarande påverkad när vi kommit hem. Vi lyckades få upp honom i dubbelsängen där vi alla sover. Gunvald kom nära mig som vanligt. Men han bara stod där och hängde med huvudet. Lade sig inte ner trots att vi försökte och lockade. 

Då började jag sjunga kantarellsången – med mycket öm känsla och stor berömfaktor. Efter några minuter lade han sig ner, så trött men trygg och somnade direkt.

Seth vet inte riktigt hur jag gör med min starka ”mammaroll” för jag har vunnit våra hundar så de kommit väldigt nära och nästan bara ser mig. När det är fara å färde förlitar de sig dock på Seth. Men å andra sidan vet jag inte hur han gör heller. Svårt att förklara när man går på instinktiva känslor.

Men för böfvelen – sjung för era djur!
En ny dimension av kontakt kan uppstå!

Mvh matte Victoria