Rädda min dobermann

I veckan så fick jag ett samtal som handlade om att man behövde hjälp med en kille, Hasse, en dobermann bara 9 månader gammal och ca 72 cm hög som morrade åt människor och betedde sig skumt.

Jag och min högra hand Jessica åkte dit, jag brukar skoja och kalla Jessica för mitt USB minne, hon tar korten, hon är alltid helt tyst, men helt plötsligt så säger hon, alltid försynt: Seth, kanske du skall ta upp det här också?

Min lilla hjärna funderar och JA, just det..det glömde jag att säga ! Jag tittar på Jessica som bara småler, hon kan mig och hon är en klippa och har blivit rejält duktig! Det gör mig stolt, inga utbildningar av hund tidigare. Hon är med mig och bara har det, känslan!!!

Okej.. Ägarna är jätteduktiga med sin hund, har satsat och gått massor med kurser och är hundvana.

Men på den sista kursen så ville instruktören, utbildad instruktör och tydligen tränat polisens hundar(?) att man skulle få ”fason” på Hasse och att han måste sluta med sitt morrande – genom att rycka hårt i ett strypkoppel gång efter gång och lägga ner han så att han underkastade sig sin ägare tills han gav upp.

Vi har nu träffats och jag har gett dem riktlinjer hur dom själva skall hantera Hasse och jag tror bestämt att dom tillsammans fixar det. Fin hund och fina människor, ja då kan det inte gå fel.

Nu kommer mina personliga känslor.

VA FAN… är det för jävla amatörer som fortfarande håller på med sådana metoder från 70-talet och tidigare?!! Anmäl dom! Tänk att hundägare får betala för en kurs för att lära sig att misshandla sin hund! Och sen visade det sig att dottern, som var med när jag träffade Hasse, har hans syster och då är berättelsen ännu värre. Men den tar jag när varit där hos dom också..

Jag har själv haft en dobermann och hjälpt många och jag och min dåvarande sambo Gittan tog en från hundstallet i Stockholm. Dom fick in en tik som fick ett stort antal valpar.

Vi kom dit och alla valparna var redan tingade. Utom en kille som ingen ville ha. Han var störst, lugn, blyg och försiktig med en defekt på ett örat så ingen ville ha honom. Vi tittade på honom och sa ”han tar vi”. Han växte upp med våra andra hundar och var världens härligaste hund, när han var dryga 4 år vart han blind och fick somna in med stor sorg.

Till minne av vår Boss/Bosse

Mvh /Seth