”Slaktarhunden” – rottweilerns historia.

Rottweilern bär på vissa nedärvda egenskaper precis som alla hundar gör mer eller mindre idag.

Rottisens intakta hundpersonlighet bär främst egenskaperna som en vakt -och vallhund. Medan dess mycket tidiga föregångare sägs ha använts utav romarna till att springa först på slagfälten. Troligen då pga dess kraftfulla och uthålliga fysik och kraftiga bettstyrka? När romarna drog sig tillbaka från Europa lämnade de kvar en del av sina hundar, främst i nuvarande Tyskland och Österrike.

Hunden fick sedermera bestämda rasegenskaper och blev en sk. slaktarhund. Inte för att den själv var en slaktare – utan för att dess egenskaper lämpade sig väl för att arbeta för slaktarna då de behövde skydd mot tjuvar och rånare på vägen till och från köttmarknaden. Runt halsen på rottisen fäste de sina pengar, ett av de bästa sätten att säkra inkomsterna. Men hundarna hjälpte också till att dra vagnar och valla boskap.

Rottweilerns ännu intakta instinkter är helt sunda, men behöver en ägare som kan hantera dem med fast men mjuk hand, så som Seth fostrat tre rottisar till pålitliga hundar. Hugg och slag fungerar inte på någon hund och vill man ha en trogen följeslagare måste man använda hjärnan och skapa ett förtroende så att hunden följer en av vilja och inte rädsla.

Wikipedia beskriver just här faktiskt Seths sätt att hantera sina rottisar: ”Rottweiler har lätt för att lära och är lydiga men kräver åtskillig mental och fysisk stimulans för att komma till sin rätt. På grund av hundens storlek och styrka bör lydnadsträningen starta medan valpen fortfarande är liten. Den kräver en bestämd och fast men följsam ägare. Rasen räknas av många som en hund som inte lämpar sig för oerfarna hundägare. Tikarna är mindre dominanta än hanarna och kräver mindre av sin ägare, med avseende på bestämdhet. I gengäld utvecklar rottweilern starka band till sin ägare.”

Det finns självklart olika personligheter hos individer av rasen som gör dem mer eller mindre rastypiska.

Alla hundraser som avlats fram till att arbeta som brukshundar har fortfarande starka instinkter som inte går att ta ur dem. Gryt -och andra jakthundar vill jaga osv. Därför bör man välja hundras med omsorg. Inte efter utseende! Utan lära sig allt man kan om egenskaperna.

Orkar man inte varje dag superaktivera en hund ska man t. ex inte välja en jakt -eller vallhund. En border collie behöver så mycket aktivitet, som om den vallade en fårflock. Rena sällskaphundar är inte i jämförelse så svåra att sköta, även om de också måste få sitt av rastning och stimulerande aktivitet. Men hundar kan ha en milsvid skillnad i behov och vad för hunderfarenhet som behövs.

Underskatta ingen hund. Och köp ingen hund via en reklamslogan, för det är en familjemedlem som ska följa er i många år framöver.

Själv har jag fått ynnesten av att verkligen bli adopterad som rottismatte, något som verkade helt overkligt förr. Vi har skaffat en liten blandrasvalp nu. Men det finns ingen hund som får mig att känna mig mer utvald och premierad då vi kelar – än vår store rottislufs som aantingen lägger sig själv. Eller kryper upp nära och lägger huvudet på min kudde. Men när han får ta initiativet så dregglar han ner hela min kudde när han överfaller mig med sina ystra och ljudliga rottiskärleksbetygelser. En ynnest.

Han som inte ens jag skulle köra fram mitt ansikte mot för att pussa på hans nos. Vi gör bara inte så i vår familj. Vi försöker respektera Gunvald.Vet ju att hans stora integritetszon sitter runt huvudet. Men han accepterar ganska många fel som vi gör ibland, och har påverkat oss mycket positivt och lugnat ner både mig och dottern, som båda har ADHD. Gunvald har liksom lite extra överseende med oss, sin lilla knasfamilj.

Och vi vet att Gunvald Larsson aldrig
skulle överge eller låta något hända oss.

Den hunden är verkligen någon att bli älskad av!

Sötaste, snällaste och vackraste Gunvald.

Mvh V