Utvald som mamma utav Gunvald

Som jag skrivit om tidigare blev jag plötsligt matte till Seths två Rottweilers. Fast att bli riktig matte kräver lite till, som att vinna hela förtroendet. Det tog sex månader innan Gunvald anknöt ordentligt – kanske snabbare än om han inte blivit magsjuk och jag som vaknar lätt och direkt tog ut honom för att lätta på magvärken? 

Seth har varit så varsam för att inget skulle bli fel. Har man ”powerhundar” av bl.a den här rasen så kan ju ett enda felsteg dömas hårdare än när andra hundraser skulle göra samma sak.

Seth hade när vi träffades också tiken Ada som gick bort för två år sedan vid 11 år och hanen Gunvald som nu hunnit fylla vuxen med sina fem år. Från ganska hundovan till att Seth mycket noga lärde mig steg för steg hur jag skulle bete mig med hundarna, eftersom jag inte hade hundvanan som krävdes. Exempelvis att inte beröra huvud eller köra ner mitt ansikte för en puss.

När jag blev orolig vid rottismorrpratet som jag då inte kunde tolka, så tog Seth hundarna eller mig åt sidan, eftersom min osäkerhet inte skulle påverka hundarna. Idag tror jag att han var lite överförsiktig för att allt skulle bli rätt? Men det finns alltid en risk att negativa upplever fäster sig.

Hörde i somras en mycket hundvan tjej säga att när familjens skarpa rottweilertik hade fått en fästing mellan ögonen, så tog hon inte själv bort bort den. Det sa hon i den självklara tonen som att varje ”rottismänniska” eller över huvud taget sund person hade förstått vad hon menade, när hon överlät till sin mamma stormatte att ta bort fästingen.

Jag har knipit en och annan fästing runt ögonen på Gunvald och lite varstans på honom. Har torkat tassarna under hans ljudliga protester och lite annat som han egentligen inte gillar. Jag som matte gör ständigt alla taktiska fel man kan göra mot en rottis med stark integritet. Lillmatte gör det samma och Gunvald finner sig utan att markera, även om han kan visa med språk att det känns fel.

I det här fallet kan nog vår goda relation med Gunvald tillskrivas honom och hans jämna lugna temperament. Dessutom har han adopterat mig som mamma. Seth säger att han aldrig upplevt något liknande med en hund av den typen. Gunvald började lägga sig nära mig och ty sig till mig för trygghet efter att jag skött honom under en sjukdomsperiod då han kräktes något vansinnigt. Jag rusade ut på gräset med honom flera gånger och torkade spyor efter honom inomhus inne hela natten. Som tur var gick allt bra tillslut, då Seth botade honom med sin hemkur av kokt ris och fisk. Veterinären kunde ju inte.

Sedan dess lägger sig den här store rottweilerhanen bredvid mig när han ska till att somna. Ibland ligger hans huvud på min kudde och vi andas samma luft. Eller då och då guldtillfällen då vi faktiskt ligger och kramas på olika sätt under natten. Och han murrmorrar på olika sätt – som jag idag förstår precis.

Och blir han osäker, som när någon på besök försöker domdera Gunvald med hård röst. Så pratar vi inte med varandra i vårt hem och Gunvald blir enbart förvirrad. Då kommer den lille killen och trycker sig mot mig. Inte mot sin husse – hundmannen Seth Sjöblom. Mamma?! Som knappt vet bak eller fram på en schnauzer..

Jag är grymt stolt över att ha blivit vald till käraste matte utav Gunvald själv och att se hur mycket jag kom att betyda – när jag väl förstod honom. För hur många saker jag än gör lite klumpigt så är hans tålamod oändligt – och han visar som bevis på ren kärlek. Han måste ha förstått mig på något sätt också, när jag bara var som den människomamma som jag är?

Att ha blivit så mycket accepterad som en viktig del av hans flock – hans familj – är rörande eftersom jag vet hur otroligt familjekära, men samtidigt reserverade och bevakande rottweilers är mot sina närmaste. Och nu litar han på att jag stöttar och skyddar honom också. En ganska stor och tacksam känsla för mig när jag tittar på den store lille Gunvald som tydligen adopterat mig som mamma – och som jag älskar.

Med vänlig hälsning Victoria, bloggredaktör.