Gunvalds kastrering – del II

Viktigt att alltid tänka på vid kastreringar är att hundens beteende de första veckorna kan bli riktigt illa innan hormonerna kommit i balans. Så ha tålamod!

Nu har det gått ett par veckor efter den kirurgiska kastreringen av Gunvald.

Vi har innan periodvis, när han kokat av testosteron och blivit mer vaktig prövat de tidsbegränsade alternativen inom kemisk kastrering – med både kastreringschip och kastreringsspruta. Chipet tar längre tid på sig att verka än sprutan.

Såret har läkt bra och han visar inga speciella tecken på förändring. Mer än att han har slutat ligga vid dörren och gny efter löptikar som han gjort hela hösten. Det fortsatte han med under första trattveckan och var mycket stressad för han ville ut hela tiden, dygnet runt. Tikarna i kvarteret har under hösten avlöst varandras löp. Nu är vi inne på tik fyra, och det är inte slut än.. Men nu har Gunvalds stress minskat avsevärt – så det känns som rätt beslut för hans välmående.

Tratten var besvärande och det var svårt för Gunvald att veta dess omfång – så tratten krockade i dörrkarmar mm. Men han lärde sig att lyfta upp huvudet så den inte fastnade när han skulle hoppa upp i sängen och att dricka själv, efter han lärt sig att justera trattkanterna.
Fast vi öste oftast upp vatten i en mindre skål så han utan besvär kunde dricka med tratten på.

Han behövde vila mycket för att återhämta krafterna och läka.

Precis som alla människor och djur som genomgått ett stort kirurgiskt ingreppen. Vi kelade mycket med honom inne i tratten och kliade honom och till slut verkade det kännas mer vant och han la såg att sova utan föregående förvirring.

Han blev så van att han faktiskt stack in skallen själv när han fått vara utan en stund.

Hans synfält bakåt och sidledes begränsades också så jag pratade med honom när jag kom från de hållen så att – inbillade jag mig –  att han inte skulle känna sig helt berövad på sina sinnen. Sånt en matte tänker på iaf, utan att veta om det var en hänsyn behövdes..

Vår store kille gillar alltid uppmärksamheten när vi sjunger för honom.

Han liknade ju en mycket söt trattkantarell i tio dagar. Så det blev mycket hemmasnickrat – men uppskattat – sjunget om Herr Kantarell..

/Victoria – Gunvalds matte och bloggredaktör