Änglavakt när jag tvingades sy ihop min hunds buk

Ibland var vi tvungna att ge hundar akutvård ute i vildmarken då det var långt till närmaste till veterinär. En nyårsafton hände något som inte fick hända.

När jag och min fd. sambo Gittan bodde i fjällvärlden så hade vi även två rottisar som hette Rolf och Ada. Ada var en glad liten tjej full i bus och dom två var oskiljaktiga.

När Ada fick livmoderinflammation fick vi åka akut till veterinären i Norge ca 15 mil bort för att akutoperera henne. När vi kom till den lilla kliniken så var den ena av dom två veterinärerna ute på akutuppdrag, så jag fick vara ”stand-in” för honom i operationen, som sjuksyster. Jag hade under min uppväxt ofta bistått min styvmor så. Hon var veterinär, och jag fick vara med, som att sy suturer. Nåja, detta var väldigt länge sedan, runt 1970. Så det får vara preskriberat?

Veterinären opererade ut livmodern på min rottis Ada och fick lov att snitta upp en ca 20 cm öppning för att komma åt allt som var infekterat, operationen gick bra och vi åkte hem med vår lilla älskling sovandes bak i bilen.

Dagarna gick och Ada hade tratt på sig, men hon var en mycket energisk liten dam och två gånger gjorde hon saker som gjorde att stygnen gick upp och vi fick åka tillbaks till veterinären för att sy om såret.

Det här var på vintern och nyår närmade sig och det började läka bra eftersom vi höll Ada och Rolf separerade från varandra så det inte skulle vara något bus som riskerade att såret skulle gå upp igen. Nyårsafton kom och vi skulle fira ensamma hemma med hundarna. När eftermiddagen kom så tyckte både jag och Gittan att nu kan vi nog ta ut både Ada och Rolf på en liten promenad på gården eftersom dom saknade varandra så mycket.

Dom var ett riktigt radarpar som älskade varandra och var med om allt tillsammans.

Ada till vänster och Rolf till höger.

Sagt och gjort, ut på gården med bägge hundarna i koppel, Ada tittade på Rolf och dom vart jätteglada att träffas igen och helt plötsligt utan förvarning rusar dom emot varandra och hoppar upp bröst mot bröst och Rolf som vägde 65 fick Ada att ramla bakåt och landa på ryggen.

Resultatet var att såret gick upp och hon låg på ryggen som en öppen resväska, alla stygnen gick upp igen. In med Rolf i huset och jag bar in Ada i köket och satt och höll henne stilla samtidigt som min sambo ringde veterinären. Men dom var på akutuppdrag så ingen veterinär fanns att tillgå.

Okej.. Det var bara att ta fram suturen (nål och tråd) och på med pannlampan på mitt huvud så jag såg bra och lade henne på rygg på köksgolvet, kontrollerade såret, tvättade med jodopax och sen var det bara att börja att sy ihop henne.

Normalt så får man bränna kanterna på ett sår som går upp igen efter att hunden varit sydd, men jag fick vecka upp huden så jag kom åt den friska vävnaden och jag kommer inte ihåg hur många stygn jag fick göra på de här 20 centermetrarna, men det var många.

Ada gnällde inte ens när jag gjorde detta utan låg still med huvudet i min sambos knä och slickade hennes hand.

Det är en nyårskväll som vi aldrig kommer att glömma. Vi hade änglavakt.

När allt var klart så fick vi henne att äta Penicillin och lade henne i sin bur i köket med oss och vi tog tempen på henne hela natten och den var helt okej. Vi käkade vår nyårsmiddag, med Ada i buren och Rolf liggandes utanför.

När helgen var över då veterinärerna fanns på plats igen åkte vi dit och lät dom kolla henne och dom bara konstaterade att allt var okej, flinade lite åt oss, med tanke på vad som hänt och att dom visste hur den lilla rottistiken var, glad och busig.

Såret läkte sedan fint och hon vart bra efter sin läkning utan komplikationer.

Det känns lite svårt när jag skriver detta då både Ada och Rolf i dag är borta och minnena kommer tillbaks. Som tur är har jag Gunvald som är son efter Rolf.

Till minne av Ada och Rolf och en speciell nyårsafton.

/Seth