Att stötta någon att lyckas med stora utmaningar

Jag har funderat, eftersom min sambo Victoria och jag satt och pratade om det, hur man hjälper någon till att orka mer, hur man peppar på bästa sätt. Vi snackade huller om buller om människor och hundar – rehabilitering, omvändande av beteenden, sund ledning och problemlösning.

När jag drev slädhundturer med turistgrupper i fjällen blev ofta alla påfrestningar i vildmarken en chock för turisterna av den ansträngning och annorlunda upplevelse som en femdagarstur med slädhundar i vildmarken innebär.

Nybörjare bakpå hundslädar under fem dagar i 10-40 minusgrader. Vi åkte ca 5 -7 mil per dag. Det var fysiskt mycket påfrestande att stå bak och köra hundsläde i ca 8  timmar per dag, särskilt om man var ovan och hamnade direkt i det.

Vi hade många deltagare från Tyskland och andra länder på vildmarksäventyren. Många hade anmält sig för att de stod i en skiljeväg i livet. Efter omtumlande uppbrott från äktenskap eller liknande i nytt försök att hitta sig själva.

Första dagen var alltid värst. Den  tredje  dagen var det vissa som inte orkade mer och ville ge upp.  De var stadsmänniskor som var vana att i sitt vanliga liv kunna säga att de kände sig lite trötta – och kunde gå hem och lägga sig,  avboka kvällens aktiviteter och få vila. Som alla gör.

De bröt ibland ihop i vildmarken ute i ingenstans då de ändå måste vidare. Det blev deras stålbad. De grät, tvivlade och ville hem. De trodde verkligen att de bara hade 10% kvar av sin kapacitet och var nära att ge upp.

Jag visste att de hade 90% kvar men eftersom de inte trodde det själva fick jag lyssna, trösta, peppa och lyfta dem vidare. De behövde bara rätt stöttning för att hitta kraften i sig.

Vi krävde av alla att de skulle arbeta och utfodra sina egna slädhundar var kväll. Vi tog morgonutfodringen av alla hundar och turisterna fick morgonlyxen att hinna vakna till lite. Men de fick vara med och samla ved skaffa vatten till oss själva och 75 hundar, det är mycket vatten som skall värmas.

Jag var helt ansvarig för deras säkerhet och var på dem för att de skulle värma dryck på morgonen att hälla i termosar och såg till att de under dagen drack och åt för att inte kollapsa. Alla hade kroppsvarma pizzabitar innanför jackorna. Så mycket energi behövs!

Man kan inte pusha fram det extra som folk behöver under dessa strapatser – inte via tvång eller piska. Man måste istället hjälpa dem hitta sin kraft igen när de sviktar, för de har allt inom sig. Bara de orkar ett steg till. Många av dessa personer har blivit personliga vänner till mig och återkommit för att göra om strapatsen och då varit fyllda med entusiasm och hjälpt till med att peppa andra som kanske gjorde det första gången.

Det häftigaste har varit då de överkommit påfrestningarna som de ville ge upp inför och kom vidare uppgivenheten och hittade styrkan i sig själva. De var faktiskt tvungna eftersom det inte fanns en buss tillbaka..

Att se människor komma i mål, hur svåra ansträngningarna än varit, hur mycket de än tvivlat – och se dem växa av erfarenheten. Det var var underbara år för mig.

För de som prövat detta så har det varit en erfarenhet för livet, förutom fantastiska vildmarksminnen.

Minns särskilt en kvinna som hade det extra svårt, hon kände sig mycket svag efter ett destruktiv relation med både psykisk och fysisk misshandel och grät. Jag fick coacha henne lite extra genom hela resan och höll henne nära mig så hon kände sig tryggare. Hon ville och fick hjälpa till med mer än de andra i följet, med rutinerna med hundarna mm. Vi började prata och hon släppte en del av vad som tyngt henne. Och hon visade sig bli envisare och envisare.

Hon återkom nästkommande år – men jag kände först inte igen henne! Ny frisyr, och hon utstrålade så mycket mer kraft än första gången vi träffats.. Och hon presenterade mig för sin nye man. Genom hennes andra slädhundresa i vildmarken coachade hon sin nye partner. För det kunde hon.

Mvh Seth

Relaterade vildmarksinlägg på bloggen:

Slädhundsturism – risker och njutning och att vakna i en snögrotta.
Dum vinnarskalle i snön.
Turisterna som höll på att frysa ihjäl.
Syns en ledare alltid främst?
Mitt liv på fjället – foton.