Min skyggaste hund Shy – och hur hon blev rehabiliterad.

Hundar kan bära med sig en genetiskt nedärvd skygghet eller få den från upplevelser i tidiga valpstadiet i kullen eller så skapas skyggheten senare på grund av en bristande socialisering under viktiga utvecklingsfaser.

Shy var en blandrashundhund pointer – husky och hennes mor som hette Mora var lika skygg, men hade varit ledarhund och tagit sitt hundspann till en SM- seger.

Shy är den lilla tiken som står närmast kameran med rött halsband.

Jag och min fd. sambo köpte Mora och fick i princip med Shy på köpet ca 8 månader gammal. För att Shy var så skygg och om vi inte tagit med henne så hade hon förmodligen avlivats.

När vi kom hem med dem så satte vi Mora i hundgården med en stabil hane som hon passade jättebra med, älskade skulle jag vilja säga.

Men lilla Shy tog vi in i huset och det vart en riktig utmaning. När vi kom in genom dörren och släppte henne så försvann hon som en oljad blixt in i vårat sovrum och låg där och tryckte och vägrade att komma fram, spelade ingen roll vad vi lockade med. Vi hade henne hos oss inne i huset och om man skulle gå ut och rasta henne så fick man tränga henne i ett hörn för att få tag på henne. Det verkade som helt hopplöst hur mycket vi än jobbade med henne. Hon hade inte fått sitt namn Shy – Blyg – pga ingenting..

Vi märkte att hon inte utvecklades längre inne hos oss utan behövde något annat, något mer som vi människor inte kunde ge henne – utan en mer naturlig socialisering i hundflocken på 75 hundar, men det måste göras bit för bit. Vi bestämde att hon måste få komma ut till de andra hundarna i hundgården och lära sig att umgås med att vara med våra andra hundar som var trygga.

Vi började därefter att hantera henne som alla andra hundar och med målet att hon skulle vara med vid träning, få en sele på sig och springa i spannet med  de andra. Jag ställde inte för höga krav på henne utan lät henne få sin tid att anpassa sig och komma framåt av egen maskin när hon kände sig mogen.

I början gick det inte att få tag på henne så hon fick vara hemma då jag åkte iväg med spannet – och hon verkade vara väldigt olycklig för det, men hon vågade inte. Jag satt ingen press på henne att hon behövde komma fram till mig för att få en sele på sig och ledas ut för att kopplas upp i spannet.

Men en dag så kom hon fram till mig och visade att hon ville vara med, väldigt stel i kroppen när jag hanterade henne, men hon godtog detta och hon kom in i spannet.

Efter ca 1 år så kunde jag och min sambo släppa henne var som helst och när vi ropade på henne kom hon till oss och lade sig ner och godtog att vi tog i henne och hon ville vara med oss och dom andra hundarna och vi märkte att hon förstod att det vi ville bara var att hon skulle få vara en del av flocken.

Shy vart en hund som var med mig på ett antal långdistanstävlingar från 10-35 mil och gjorde alltid sitt bästa. Hon blev en tvåmanshund – hon tydde sig till mig och min sambo.

Hon hittade sin roll i flocken och i livet – och i våra hjärtan. De lite speciella barnen.. hundarna kanske vinner ens hjärta mest.. Ingen annan kunde någonsin få kontakt med henne och hon litade bara till oss.

Men hon visade sig vara en mycket bra och villig hund, när hon fick det hon behövde och fick en chans att bli det bästa hon kunde vara, som till sist trivdes och då visade hur härlig hon kunde vara.

Kanske är det som när sk. ”problembarn” hittar hem? Att de gör så stort intryck när de väl får utrymmet och möjligheten att blomma ut och bli allt de kan vara. Min blygaste hund, hon växte ikapp sig till slut – efter mycket tålamod – lilla Shy.