Slädhundsturism – risker och njutning och att vakna i en bivack – snögrotta.


Ur en gammal intervju med mig om hundspannsverksamhet med turistgrupper:
“Det positivaste är när man får folk att växa med upplevelsen. De flesta upptäcker efter första dygnet att de har många fler egenskaper, som kommer fram då de får rätt instruktioner, bra ledarskap och ett positivt bemötande. De växer som personer och vill göra mer!”

Slädhund hundrumpor

När man är ute på fjälltur med hundspannsturister går man och lägger sig när man har ätit den mat som vi då lagat och serverat och det börjar bli mörkt, vid ca kl.20.00. Dom är så slut av att ha stått bak på släden hela dagen och släden kanske väger ca 70 kilo. Mycket att hålla koll på, en nästan övermänsklig påfrestning, särskilt om man inte gjort det förut, vilka de flesta turister inte har.

Som ledare för en grupp då man tar sig igenom snöstormar, djupsnö och är helt utelämnad till den vildmark man befinner sig i samt att du har ansvar för alla dessa personer och hundar som du leder .. så är man ganska nöjd när man får krypa ner i en sovsäck och sova några timmar innan nästa dags äventyr tar över.

Jag och de som arbetade med mig vaknade sen i ottan, vid 5 för att utfordra hundarna. Turisterna fick lite sovmorgon till ca kl.05.00.Vi själva tog morgonmatningen av ca 70 hundar och besiktigade hur de mådde, satte sockor på om någon hade skadade tassar mm.
70 hundar gånger 4 tassar är 280 tassar som måste inspekteras, tå för tå, smörjas och kanske sockas, inga handskar i -30 grader celsius , då får man bita ihop och det gör man för hundarnas skull.

På andra kvällen utfordrade turisterna sitt eget hundspann under vår översikt och de hade sin egen hundmat och andra förnödenheter packade på sin egen släde.

När man i 35 minusgrader med 17 sekundmeter snöstorm kom ut på morgonen letade man efter hundarna. Hundarna syntes inte alls först, de hade grävt ner sig en bit och snöstormen hade blåst över dem med snö. Små bucklor i snötäcket bara, samlade i grupper för att hålla värmen.  Sen såg man hur snöhögarna började röra på sig när de hörde oss. Polarhundar har mycket tjock päls med underull och är anpassade till sin bruksuppgift.

Ibland på vårkanten så var vädret ombytligt men årstiden gav upplevelser som säkert ännu är oförglömliga för alla; en björn som dyker upp från vinterdvalan och kämpar sig fram på behörigt avstånd i jakt efter något att äta, ett lodjur som sitter i ett träd och väser för att inge respekt, naturvyer med fjällutsikter som är obeskrivligt vackra.

Det var ju inte alltid nattlägret slogs upp vid någon bekvämt belägen övernattningsstuga med eldstad och britsar – utan man kunde vakna lite stel i bivacken – nedgrävd i en snögrotta – kallt som bara den.

Gick ut och hämtade vatten eller snö att smälta. Tände ett stearinljus så man såg vad man gjorde, satte på triangaköket och åt frukost bestående av pulversoppa med makaroner i och bröd till. Och något med mycket fett, ofta rökt sidfläsk så energin räckte under dagen.

Vid långa färder stående bak på släden i hård kyla i kuperad terräng med tunga slädar då fick både vi och turisterna fick hoppa av och knuffa på våra tunga slädar uppför backar för att hjälpa hundspannet. Då gällde det att alla hade fått rätt typ av energi, fett som långsam energi och snabba kolhydrater så man fick mycket socker inför korta ansträngningar som tog mycket på en.

Kvinnliga turister som hade varit med ute på en femdagarstur kunde ibland gå ner 6-7 kilo – på bara fem dagar – trots ständig påtankning av energi och vätska. Män gick också ner i vikt, men inte lika mycket. Man måste hela tiden påminna alla att dricka mycket varm dryck vid varje tillfälle. På morgonen fick alla värma dryck på trangiaköken, blåbärssoppa eller uppvärmd avslagen coca cola som man hade i två termosar. Hundarna fick också uppvärmt vatten, men det räckte att de åt morgon och kväll samt att de varannan timme fick en tankning med någon typ av fett.

Vi hade pizzabitar i folie som man lade mellan understället och tröjan som värmdes lite och man tog fram en bit då och då och stoppade i sig under dagen, samt choklad-nötter -och russinblandning. Man behöver extremt mycket energi under dagen, även vid rasterna. Kanske uppåt fyra raster, vid dåligt väder.

När man arbetar med  detta så får man vara både ledare för hundarna och människorna, psykolog, och i bland tuff för att inte personen i fråga skall tappa  besinningen och ta felaktiga beslut och då turisten tycker; att nu ger jag upp och lägger mig ner för att dö. Då är din ledaruppgift att få dom att förstå att dom bara har förbrukat 40% av sin kapacitet.

Om inte vätskan man dricker är varm man kan under så extrema väderförhållanden få sänkt kroppstemperatur – hypotermi då en människa riskerar livet.

Planering är A och O när man ska ut i rena vildmarken.  Ingen mobiltäckning, extrem kyla och fysisk påfrestning samtidigt gör en människa extremt sårbar. Det finns ingen civilisation i sikte – man måste vara förberedd.

Jag hade ansvar för något -eller helt oerfarna turister – ett stort ansvar på ens axlar. Och ansvaret för hundarna inte minst. De fick också uppvärmt vatten, förutom utfordring. Hundarna var förutsättningen för slädhundsturerna så vi inte blev sittande i snön. Att hålla hundarna vid god vigör var essentiellt.

Man får vara teamledare för både hundar och turistgrupper på 10-20 personer. Inget misstag får ske så någon riskerar livet. Med 20-40 minusgrader är livet väldigt skört. Ingen av dem jag hade hand om fick utsättas för riskerna det karga landskapet kunde innebära. Gav strikta order om vätskeintag och fet mat.

Jag längtar ofta tillbaka till alla mina hundar och den kompakta tystnaden i vinterlandskapet då endast hundarnas språng, flås, skall och medarna på släden störde tystnaden. Det där har jag inte längre. Jag kan berätta för er hur det var och minnas. Med viss smärta. Och lycka.

Slädhund varghundarna

Mina hundar var mina lärare, även om det var jag som ledde dem. Men, som jag sagt tidigare, en ledare behöver inte gå främst. Man är varandras elever.

Mvh
Seth

11 svar till “Slädhundsturism – risker och njutning och att vakna i en bivack – snögrotta.

  1. Ping: Sju minuters Seth om dragundsport på radio | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  2. Ping: Bästa av och om Seth – uppdateringsdags | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  3. Ping: Seth Sjöblom på radio om slädhundsport | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  4. Ping: Hur får man iväg 10 hundspann? | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  5. Ping: Elitdraghundar i sommarvila | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  6. Ping: Elitdraghundar i sommarvila – ganska okänt | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  7. Ping: Respekt för väder och natur i stad och skog | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  8. Ping: Intervju 1999 med förbundskapten Seth Sjöblom | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  9. Ping: Det BÄSTA skrivna av och om Seth. | Seth Sjöblom

  10. Ping: Seth på benen igen | Seth Sjöblom

  11. Ping: Att leda någon vidare. | Seth Sjöblom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s