Våra militär-schäfrar.


Jag känner att jag måste berätta om min tidiga uppväxt med hundar och i det här fallet med schäfrar som kom och gick i familjen då min far var engagerad som konsulent åt militärens hundskola i Sollefteå.

Vår första schäfer, Ermin, var en stor och stadig hane som kom till oss ca 1969 och vart kvar hos oss under sina levnadsår och honom glömmer jag aldrig. Vi hade många övernattningar tillsammans i skogen på helgerna när jag kom hem från skolan. Min far var inte en vänlig man, varken mot hundarna eller mig. Ermin han visste att vi skulle ut på äventyr tillsammans sovande i en koja ett par dar i vildmarken. Ermin var en otroligt lojal hund med mig och vi delade många härliga minnen tillsammans.

Det var många hundar som kom och gick från militärens hundskola i Sollefteå, uppåt två per år som tränades hos oss tills de var 16 månader, det blev att antal jag mötte under åren, 12 stycken. Min lydnadskunskap fick jag så klart via min far och lydnadsträningen med alla dessa hundar under de år jag bodde hemma. Jag assisterade på många av kurserna han höll. Och tvingades tidigt att gå ut med även de mest aggressiva. Jag blev själv som barn, lika beordrad som hundarna.

Vi hade en hund som jag tror hette ”Krim” han satt under köksbänken där diskmaskinen egentligen skall stå och på morgonen när jag kom ner så satt han och tittade på mig under ”lugg” och morrade. Det var bara att nonchalera honom och sätta sig vid bordet för frukost med min far som alltid var först uppe på morgonen. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder så skaffade jag mig egen hund, men ibland så fick schäfrarna komma till mig och sova över.

Senare så hade jag en Flat Coated Retriever av den gamla stammen, grov nos och kropp, en underbar, men extremt livlig hund vid namn Castor. Han blev 14 år och vid ca 10 års ålder så vart han vuxen.

Castor kom en gång i slagsmål med en av min fars schäfrar, Zeppo, en 55 kilos tung kubikliknande, hanilsk hane. Det vart ett ordentligt slagsmål och det chockerande var att min Flat inte gav sig mot övermakten utan kämpade som det skulle vara hans sista stund på jorden. Jag och min far gjorde allt för att få isär dem, med vattenslang och högsta tryck, mm..mm.. men inget hjälpte och till slut så gav dom bara upp.

Det är ett av mina hemskaste minnen från ett hundslagsmål, just att se att dom bestämt sig för att nu skall detta klaras ut och du kan inget göra.

Jag har efter detta sett och upplevt många hundslagsmål efter detta, men inget så allvarligt som detta var och min Flat, Castor vart så klart hanhundsilsk efter detta, men var fortfarande en underbar hund mot allt och alla, utom hanhundar.

Det var många andra hundar som kom och gick och då speciellt schäfrar från Sollefteå och minnena är många. Lydnadsträning av hundar var vardag då min far jobbade med hundar och jag vart skolad i den gamla stilen av lydnad och fostran av hundar 60-70 talets lydnadstänkande för tjänstehundar inom militären.

Men jag kände att det var något som saknades, lydnaden var på plats med hundarna. Men empati och förståelse för hundarnas reaktion när de tränades och fostrade in i denna lydnad, det var något som jag kände var fel.

Ofta så var denna lydnad samma sak som att bli kuvad till att lyda, inte för  att hunden tyckte att ”JA!! Det här vill jag göra för dig!!” Jag fattade ganska snabbt att det var mer negativ än positiv lydnad som man jobbade med.

Schäfer är idag en förarvek hund och har tyvärr blivit sönderavlad sen de åren som jag fick leva tätt ihop med dem och jag idag träffar schäfrar som inte är vad dom var på 70 talet, fel bakställ och ofta nervösa. Självklart finns det bra schäfrar än i dag.

Jag bestämde mig redan då för att ta reda på vad som hundarna gav respons på, positiv eller negativ betingelse och förstod snabbt att den positiva förstärkningen fick mig och hunden mycket mer nära varandra och jag fick en vän för livet. Självklart så fick skärpan i min röst och agerande finnas kvar då det uppstod en situation som krävde det, men än idag så agerar jag efter detta handlingssätt, precis som hundar i en flock.

farsan och notte

Min Far höll på med hundar tills han var 80 år. Kan på ett sätt beundra det intresse och engagemang som han haft under alla dessa år och han har lärt mig mycket om hundar.

Det som jag sovrat ut och haft nytta av! Som att hantera de flesta hundar utan rädsla. Men alla åren skänkte också mig själv eftertanke om hur man bör hantera hundar – mitt under detta hårda hanterandet som jag fick se och uppleva.

Via min far träffade jag också som ung Sven Järverud och hans fru Gunvor af Klintberg många gånger i långa intressanta hunddiskussioner – uppkrupen med deras rottweilers i sofforna. Kanske började min stora rottweilerkärlek gro där?

/Seth

3 svar till “Våra militär-schäfrar.

  1. Ping: ”Mjuka eller hårda” linjen i hundfostran? | Seth Sjöblom

  2. Din far var en riktigt duktig hund tränare, synd bara att på slutet blev det så konstigt med Dobber,schäfer,Pudel,Flat mm i samma grupp.Jag hade själv en omplasering i din fars grupp en gång men det blev lite stökigt när det var både unghundar och hundar med behov i samma grupp, tror du förstår. All heder till din far han var skit duktig.

    Gilla

    • Hej Peter
      Jag förstår vad du menar och kanske han skulle ha styrt upp det på annat vis, men i gamla skolan av lydnad så tror man ofta att det inte spelar så stor roll mellan raser och ålder, svårt att få gamla hundar att lära om 🙂
      Sköt om dig Peter
      /Seth

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s