Nära djuren och naturen från min uppväxt

Jag är ju uppvuxen på en lantgård och fick jobba med djuren från när jag var barn mellan ca sju till arton års ålder. För att göra det hårda slitet roligare så dresserade jag djuren – främst grisarna.

Kommunicerade också mycket med tjurkalvarna på så sätt att vi fick bra kontakt. Mitt lugn som jag alltid har utstrålat med djur gjorde att vi fick en ömsesidigt respekt och de blev lättare att hantera. En av kalvarna ”Alfred” följde mig som en hund. En annan ”Patrik” var mer bångstyrig och lekfull, som med glimten i ögat.  Och jag försökte rida på tjurkalvarna. Just det gick ju åt helvete för det mesta. Ibland fick jag sitta kvar, ligga ner på dem klappa på dem och gosa.

Men grisarna var väldigt lättdresserade – lättare att dressera än hundar. Favoritgrisarna Lisa och Sluggo var lika lättdresserade som min pappas militärtjänstehundar, schäfrar.. De grisarna kunde sitt, ligg, stanna kvar, stå på bakbenen. I vissa fall var grisarna även lättare att dressera än hundar. Min pappa hade alltid en tenorask i fickan som han skramlade med för att locka till sig grisarna.

Det var otroligt jobbigt för mig varje höst inför slakten – jag grät floder. 

Jag har alltid varit intresserad av naturen och det som är naturligt. Ju äldre jag blev desto mer intresserad blev jag av djurens naturliga beteenden före dressyr. Och från tioårsåldern drog jag till skogs med pappas militärhundar på helgerna och vi sov under bar himmel. Kände samspråk, vi var som en liten flock. Ute i det fria blev min fristad. Hundarna verkade också lyckliga där ute i skogen med mig.

Det är så nära mig, det äkta jag – som man kan komma.

Ibland känner jag en djup längtan efter att ta min kniv och min hund och gå rakt ut i skogen, ut i vildmarken igen. Vi kunde få ett bra liv ihop där.

Mitt psyke och min kunskap håller för ett liv någon helt annanstans – långt borta från räkningar och internet.

Idag lever jag i någorlunda civilisation ihop med min sambo och min nya familj där vi hör ihop och bygger härifrån.

Men mina gamla vildmarksskador skulle antagligen inte heller palla ett vildmarksliv i längden idag. En krossad fot som läkt i felställning så jag knappt kan trampa på en tuva utan att den svullnar upp som en fotboll, samt många förfrysningsskador. Eventuellt en tå-ampuation att se framemot då läkaren kunde sticka en nål in en centimeter in under tånageln utan att jag reagerade. Men när han klämde på tån skrek jag. Kan inte sätta den tån i marken. Fantomsmärtorna i förfrusen vävnad, främst i mina fötter och knän är fruktansvärda. Värktabletter fungerar ju inte heller eftersom det inte finns någon blodgenomströmning.

Men det finns inget så rikt liv som det liv jag haft i vildmarken med mina slädhundar. Priset av ett liv i snövidderna är något som jag aldrig skulle ångra ens om jag kunde. Och en sådan önskan skulle ju hjälpa föga idag.

När jag inte längre kan viga mitt åt liv den vilda naturen så gör det mig lycklig att viga mitt liv åt att hjälpa hundar – jag vet att jag kan göra mycket gott för dem – särskilt hundar med aggressivt beteende som ingen verkar förstå. 

Djuren var mina bästa vänner väldigt tidigt, grisarna och kalvarna. Och hundarna. Hundar som har gått som en röd tråd genom mitt liv.

Mvh Seth