Ibland när man surfar runt i hundvärlden hittar man – på exempelvis bloggar eller i forum – beskyllningar mot enskilda personer eller kennlar om misskötsel av djur, eller att någon pekas ut som bedragare på något sätt.
Det kan handla om påståenden att någon köper valpar på Blocket, lämnar handpenning, får hunden och säljer den vidare utan att betala de ursprungliga ägarna. Och pekas ut med sin identitet för att varna andra.
Seriösa säljare måste vara mycket försiktiga och försöka ta reda på vad för hem hunden kommer att hamna i och aldrig lämna ut hundar mot handpenning.
Man kan på bloggar också hitta beskrivningar om tvister ang ägarskap då en namngiven person pekas ut att ha stulit en hund – mycket utförligt och svartmålande beskrivet. Kanske kan man när man söker vidare hitta en maktlös liten motkommentar på den utpekade personens facebooksida eftersom den personen inte har en blogg.
Detta är sådant som jag själv har sett och självklart upprörs man av det hemska som beskrivs. Även vårdnadstvister om barn har blivit utlagda på en blogg utav den ena föräldern. Det stred mot PUL – personuppgiftslagen.
Första impulsen kanske är att föra vidare upprörande ”information”. Men vet man att det utan tvivel är sant – eller blir man själv lurad till att hjälpa till att förtala någon? Ingen får anges skyldig offentligt innan laga dom fallit.
Det berättas i expressen om ett fall med ryktesspridning om vanvård av en hund: ”Det började med att en kvinna i Vänersborg lade ut en bild på internet om, som hon tyckte, en ensam hund i Uddevalla som for illa. Sedan dess har felaktiga uppgifter om vanskötsel snurrat runt på nätet och Facebook till hundfamiljens förtvivlan.
Lars Ölander på Djurskyddet i Uddevalla som besökt familjen säger till Bohusläningen. – Jag såg en välskött hund med stor fin rastgård och isolerad koja. Här finns inga fel, det är bara ett tråkigt rykte.”
Bouslänningen berättar vidare att kvinnan hade publicerat kommentarer på internet om hunden, både på sin facebooksida och på andra ställen, och skrivit: ”Han ligger där på marken ensam dag som natt året runt. Det är så hjärtskärande och ofattbart grymt.
– Jag åker förbi rätt ofta och ser att han går där utan sällskap. Och jag har sett ett protokoll från länsstyrelsen från i våras och där var det en massa anmärkningar.
Enligt både länsstyrelsens djurskyddsenhet och föreningen Djurskyddet har en stor rastgård, isolerad koja, får dagliga promenader och har det bra.”
Familjen tog så klart illa vid sig av beskyllningarna och har upplevt sig förföljda under ett år. De hängs ut på nätet som att de missköter sin hund, affischer har satts upp runt om i Uddevalla med bild på hunden och med deras adress, besökare stannar vid deras hus och fotograferar och de får telefonsamtal med okvädningsord.
Att starta rykten kan falla under förtal – mer att läsa om förtal på internet finns på datainspektionens sida. I fallet ovan beslutade åklagaren om åtal mot kvinnan som skrivit om hunden på internet.
När det gäller djur som verkligen skulle ha det bättre någon annanstans så fungerar djurskyddet i Sverige inte alltid så bra som det borde. Ofta skyddas ägaren mer än djuret/djuren pga djur juridiskt ses som ägodelar. Om djurskyddet har anmärkningar på hur djuret har det får ägaren oftast tid på sig att rätta till felen i djurhållningen och djuren lämnas vanligtvis kvar hos ägaren.
Ägaren kan trots uppebenbara missförhållanden skylla på okunskap ”jag visste inte att..” eller ”jag har mått dåligt” och det kan mycket väl vara sant. Då ska de inte ha djur, lika lite som man ska ha ett barn i sin vård om man inte klarar av ansvaret.
Det är lätt att dra slutsatser och vilja göra något om man går förbi flera gånger och ser en hund bara ligga i hundgården. Men den kanske inte alltid gör det. Eller så påstår bara ägarna att hunden får allt det den behöver. Man vet inte.
Det är rätt att ringa och anmäla om man tycker sig ha skäl – eftersom djuren inte har en egen röst och är helt utelämnade till människan. Sedan kan man tycka vad som helst om hur det verkligen fungerar efter en sådan anmälan med misstanke om att ett djur far illa. Hellre en anmälan för mycket.
Människor har olika inställningar till hundar. Från att de är själlösa varelser till andra ytterligheten – att stajla dem med kläder som accessoarer – och allt däremellan. Vanvård och misshandel är aldrig acceptabelt.
Men att gå ut på internet med vad man tror, eller om man medvetet vill förtala skapar rykten som piskar upp lynchstämning kan få förödande konsekvenser. Hade inte internet varit ett så kraftfullt verktyg hade kanske lappar med ”sanningen” istället delats ut i brevlådorna i området var gång någon trodde något om någon.
Det har hänt att någon som orätt pekats ut som grovt kriminell har drivits bort av grannarna. Det är särskilt lätt att man blir orolig och reagerar med känslorna när det gäller barn och djur. Men ska vi ha medborgargarden? Ingen är skyldig tills skulden bevisats i domstol. Domstolarna friar hellre än fäller om inte bevisen håller. Och många offer far illa. Men om man själv blev oskyldigt utpekad då?
Man ska aldrig glömma att internet är ett kraftfullt verktyg – ett maktmedel som ska behandlas med respekt. För -och nackdelen med internet är att mycket ansvar ligger på den enskilde som självklart kan missbruka möjligheten internet innebär. Och att skador av förtal är lättskapade men mycket svåra att reparera.
Mer om PUL – personuppgiftslagen: ”Om personuppgifter publiceras i en löpande text på Internet, till exempel i en blogg, är publiceringen i princip tillåten så länge man inte kränker den som personuppgifterna handlar om” – missbruksregeln.
Undantag för journalistiska ändamål: ”Detta undantag gäller inte bara etablerade medier som tidningar och radio utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten.”
Gränserna för vad som är ett brott eller inte är svårtydda. Man kanske ska tänka på hur det skulle vara att själv bli oskyldigt utpekad. Även om det senare publiceras dementier efter en ryktesspridning så kan aldrig skadorna helt repareras. Det är så klart den som av illvilja svartmålar någon offentligt väl medveten om.
Frågan kvarstår – vad gör man om inte anmälningar om vanvård tas på allvar – då lagskyddet för offer inte skyddar? I många fall är man tyvärr maktlös – precis lika maktlös som den som blir utsatt för förtal är.
/Victoria
Hundcoachen Seth Sjöblom 
Ping: Sprid inte utan att kolla upp | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg
Ping: Förtal – detta gäller | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg
Ping: Nyhetstipsa oss – vi sprider | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg
Om Du ser ett djur som du tror far illa, visa respekt mot djurägaren och tag kontakt med denne för att höra hur det ligger till och om Du kan hjälpa till med något. Om Du inte vill bli anonymt anmäld själv ska Du ändå anmäla andra anonymt? Vi måste kunna stå för det vi gör. Som det ser ut i djurskyddssammanhang idag används anonyma anmälningar om vanvård i helt andra syften än att värna djuren.
GillaGilla
Hej
Mycket bra skrivet och jag hoppas att många andra läser ditt inlägg.
mvh
/Seth
GillaGilla
Ping: Kunskapen om hundköp är bara ett knapptryck bort. | Seth Sjöblom
Ping: Bloggkollega kämpar också mot Blockets hundannonser |
Ping: Varnad om valpbedrägeriet. | Seth Sjöblom
Jag vänder mig mot din beskrivning av djurskyddets flata hantering av ärenden. En passivitet från myndighetens sida har inget med att göra att djur är ägodelar, snarare att de inte har grund för ett omhändertagande.
Jag skulle vilja påstå motsatsen, att det lika ofta är djurägaren som maktlöst får se på hur relativt men inte optimalt välskötta djur omedelbart tas om hand utan möjlighet till rättelse. I många fall där det synes vara ett maktmissbruk från myndighetens sida så när man skrapar på ytan kommer det ofta fram att det inte är första gången djurägaren får tillsägelse att göra bättringar där det brister. Vid en genomgång av hela historien får man ofta fram ett djurägarmönster med total brist på insikt om sitt tillkortakommande av djurets skötsel. Det går heller inte att skylla ifrån sig med ”visste inte” eller ”mått dåligt”.
Tvärtom skulle jag vilja påstå att djurskyddsärendena i domstolen ökat lavinartat de senaste åren med fällande domar om djurplågeri. Det kan räcka att en (1) kossa i en i övrigt välskött besättning utsatts för lidande så blir domen fällande (horn som växt in i kinden på extremt skygg ras, highland cattle) Så länge sakkunniga påstår att ett djur har lidit så blir det ett omhändertagande och ev fällande dom om det går till åtalsprövning.
Alla anmälningar om vanvård tas på allvar. De har prio ett och då får återkommande inspektioner stå tillbaka där det inte finns misstanke om vanvård. Dessutom finns det personer som har satt i system att anmäla grannar eller fd pojk-/flickvän för misshandel/vanvård av djur eller barn (oftast gemensamma) Myndigheten är då skyldig att dels göra en myndighetsanteckning och dels en kontroll. Vid återkommande (vanligtvis anonyma) anmälningar, i riktigt infekterade fall upp till fem gånger om dagen hos den trötta myndigheten, antecknar man utan att göra kontroll då den tiden skall läggas på andra fall där man inte vet hur det står till.
Vad som däremot är otäckt är att enskilda personer tar sig ensamrätt att avgöra vad som är god djurhållning (barnomsorg, övervikt eller annat) och dessutom driver sina frågor på bloggar med tillhörande drev av likatyckande ofta med utpekande med namn, adress och bild. Detta är mycket allvarligt och där ligger myndigheterna långt efter i sin rättsskipning och den utsatte får kämpa ensam i motvind.
Här kan det vara bra att veta att även om det finns fog för att uttala sig, dvs att det verkligen rör sig om vanvård av åtalbar art så får man fortfarande inte utpeka någon som klandervärd. I undantagsfall får man uttala sig om att någon är klandervärd men den enskildes integritet väger tyngre än rätten att påstå/utpeka att någon gör fel eller är kriminell eller avtjänat ett straff för en brottslig gärning.
GillaGilla
Frågan är vems rätt som tas på störst allvar – ofta har ”de stora” alltså förmyndare (ägare, föräldrar) ett starkare mandat än djur och barn just på grund av att de har ingen, eller svag röst. Man kan vara vis i efterhand när missförhållanden inte gjorts något åt – först när mer fakta tillkommit.
Ibland finns dessutom inom olika områden lagstöd på bevisen som redan finns som inte används – man kan enligt lagar som finns döma hårdare, men gör det inte. Att ta anmälningar på allvar är ju bra, men vad som görs är viktigare. Min uppfattning är efter att ha läst om extremfallen som når ut i media och kanske är min uppfattning därmed sned – sedd till antalet anmälningar.
Rättsväsende i olika former är utformat för att inte sätta åt oskyldiga och då åker en del skit med som frias – men det måste ju vara så för att inte justitiemord ska begås – av falska anmälningar. Och anonyma anmälningar är ett gissel eftersom människor kan bete sig hur lågt som helst.
Det är svårt att få rätt när man utsatts på internet – anmälningar läggs ofta ner även om det någon gjort ställer till skada eller offentlig förnedring. Där hinner varken lagstiftning, utbildningen på myndigheter eller deras handhavande med.
Jag tycker att dömanden ska överlämnas till de som har den utbildningen att göra en opartisk bedömning, alltså via en rättslig instans. Att beskriva sin syn på saken är dock grundlagsskyddat men bör i möjligaste mån göras i generella ordalag, utan onödig svartmålning – så att det framgår att det är en viss persons uppfattning som uttrycks. Hålla sig till att dryfta sakfrågan snarare än att publicera hemadress som i en vendetta. För det är vad det blir. Och då finns det inget rättsskydd för någon av oss. Och då står vi strax på gatorna beväpnade allihop.
Mvh Victoria/red
GillaGilla