En hyllning till mina rottisar


Under alla de år med hundar som jag genomlevt med olika raser av hundar så vill jag här ge en särskild hyllning till mina tre rottweilers.

Once you go rottweiler – you will never go back?


En av dom tre är ännu kvar i livet, min nuvarande livspartner Gunvald Larsson. Gunvalds pappa Rolf, en ännu större hane än Gunvald, och tiken Ada som fostrade Gunvald, de kommer alltid saknas mig. Fantastiska hundar alla tre, även om grundlydnaden med Gunvald blev eftersatt för att han hamnade i kläm i en skilsmässa. Men han är fortfarande en skarping, är sin pappas son och en del av mig.

När jag valde mina rottisar så var jag noga med att få fysiskt friska hundar från gamla friska rottweilersläkter/linjer som inte avlats så mycket på. Jag gjorde en mycket grundlig efterforskning som lönade sig. Hittade rena vallhundslinjer, b.l.a med hundar som legat ute i kyla och fått tjock päls.

Det här var starka individer men mycket stabila mentalt efter rätt uppväxt med  lämplig behandling efter sina psyken. En stor utmaning – som jag ville ha – och ständigt engagemang för att få dem socialt anpassade.

Mentaliteten ville jag själv jobba med. Antog utmaningen att forma dessa ”tuffa” hundar till det bästa de kunde bli enligt min metod – utan aggressiv dominans som tyvärr många av dessa vad jag kallar muskelraser, drabbas av. Hundarna jag valde var en hel del skarpare mentalt, och behövde verkligen rätt handlag. De var friska, friröntgade – något som förebygger extra veterinärskostnader på sikt och så man får en frisk hund.

Det krävdes mycket arbete med dem alla och mentaltesterna visade sedan goda resultat efter vi arbetat med dem. Rottisar är inga förstagångshundar kan jag säga. Detta emotsäger säkert några. Men de hade inte mina hundar och jag kände inte deras. Vill bara inte att fler hundar ska avlivas i onödan, för att rasen rottweiler har blivit så misstolkad och familjer utan föregående hundvana fallit för säljarsnacket att rottweilern är en familjehund. Ja den är en familjs bästa vän! Men den har egenskaper som måste förstås enligt hundens villkor, inte enligt familjens drömslott.

Rottweilern är en familjehund i den meningen att de skulle gå i döden för sina flockmedlemmar, sin familj. Men de kan mycket väl vilja sova i avskildhet på golvet. De accepterar inte att vara någons gosedjur om de inte har valt det själva. Det kan bli problem om man ser rottweilern, speciellt hanar som en lätt familjehund. En hund som bara kan komma in i vilken hundovan familj som helst.

Och en rottweilervalp är ju något av det sötaste som finns.. Sedan blir hanen könsmogen. Och då inträder ledarproblem och det kan ofta sluta med att kunskapen hos ägaren tryter och leder till ett mörkertal av avlivade unga rottweilerhanar, på grund av okunskap. Mycket sorgligt att säljare inte tar sitt ansvar och informerar om vad en rottweiler kräver i engagemang och kunskap.

Ada till vänster och Rolf till höger.

Tyvärr har Gunvald fått brister p.g.a en separation då jag tvingades lämna honom under den känsliga fasen då man normalt bör träna grundlydnad. Inkallningen på öppen mark är inte garanterad och p.g.a han storlek och ras tar jag inga risker att han utan koppel med sin blotta skepnad skulle skrämma någon eller springer iväg efter ett spår. Hans pappa Rolf hade jag perfekt lydnad på, oavsett allt runt om.

Men att betrakta det som ett problem att endast släppa Gunvald i inhägnader? Det är inget problem för oss. Jag har en säker hund som beter sig otroligt bra mot andra hundar under normala möten. Och varje gång jag hjälper en hund som inte vet vad den ska göra och blivit en ”problemhund” för sin familj. Och då kan det vara en hund med en vikt av 3 kilo till 80 kilo plus. Min hund är INTE perfekt! Är din?

Men är vi perfekta som ägare av en hund? Har vi den perfekta lösningen för en hund vad gäller problem ? Det får du och jag själva rannsaka oss om.

Gunvald har typiska rottweileregenskaper. Hans gener som de är menade är starka. En vakthund, han skulle kunna kallas för en ”enmanshund”. Gunvald är lite mjukare i vardagslag än sin pappa och mamma. Han är hela familjens kelgris, en riktig nallebjörn.

Och då då finns det en del neuropsykiatriska diagnoser här i vår familj, som ADHD och Asperger. Men det verkar Gunvald förstå och ha överseende med? Han kan tåla gränsöverskridningar från de flockmedlemmarna. Han kan avvisa, men slutar aldrig att vara hela familjens bästa vän som direkt slänger sig på rygg för mer kel efter att ha rottisgruffat med ljud som måste tolkas rätt. Som kärleks -och busmurrmurrmorrningar.

Till minne med stor saknad till mina hjärtevänner Ada och Rolf och med stor kärlek till Gunvald som betyder så otroligt mycket för mig!

/Seth

4 svar till “En hyllning till mina rottisar

  1. Ping: Blogginlägg om rottweilers | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  2. Ping: Blogginlägg om rottisar | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  3. Johanna från Umeå

    Jag har en rottis, och känner verkligen igen allt du skriver! Både jag och min sambo är uppväxta med hundar – med allt från stövare till retrivers och har tidigt fått en klar syn på hur det är att ha hund. Min sambo skaffade Noppe för tre år sedan och det märktes snabbt att det här är inte som dom hundar vi var van vid. Och vi har fått kämpa – och lära oss hur den här rasen fungerar. Vi har läst och tränat,tränat,tränat men älskat varje sekund och inte ångrat oss heller. Han ger så mycket tillbaks, klart att han har sina stunder där man får säga åt på skarpen men ingen hund eller människa är någonsin perfekt. Jag har alltid sett på saken så – att man kan aldrig vara fullärd och kunna allt. Och det är väl inte hela världen? Det är ju alltid roligt att lära sig nya saker 🙂

    Rottweilern har verkligen fått en speciell plats i mitt hjärta och nästa hund kommer utan tvekan bli av samma ras!

    Gilla

    • Hej
      Kul att läsa din kommentar ! Någon som förstår och är ödmjuk inför att lära sig vad en rottweiler är och vad man kan få tillbaks av den om man förstår dem.
      Jag är glad att du som rottis ägare skriver då det behövs fler som skriver om rasen då den ofta är missförstådd.
      Det är ingen första hund man skaffar sig utan kunskaper om hund och speciellt inte en hane, men om man kan rasen så har man världens bästa hund och inte en ”mördarhund”.

      Kul att höra av dig !
      mvh
      /Seth

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s