Att rädda en tik – barnmorskan Seth.

Gästblogginlägg från Gittan:

Jag kommer aldrig att glömma då jag och min exsambo Seth vart förfrågade om att ta hand om ett antal huskies från en en tysk kille då han skulle iväg en vecka till Tyskland för att träffa sin flickvän som det knakade i fogarna med. Hundarna lämnades raskt till oss och killen stack iväg. Jag och Seth gick ner för att se till alla våra och hans hundar och det visade sig att en tik var högdräktig och väntade valpar. Inte något som vi hade räknat att bli lämnade med.

Nästa morgon när vi kommer ner i kenneln så låg den dräktiga tiken på sidan och hässjade och visade vitögonen och vi förstod att hon inte hade långt kvar, att åka hela vägen 15 mil till veterinären hade vi aldrig hunnit. Vi misstänkte redan med vår erfarenhet att valparna var döda och hon inte fick ut dem.

Här gällde det att agera snabbt för att rädda livet på tiken. En situation som krävde snabba beslut och Seth bad mig om någon typ av olja att att ta på händerna. Vi visste båda att Seth måste gå in i tiken för att få ut den eller de döda valpar som fanns i henne.

Seth gick försiktigt in med handen och hittade en liten baktass som visade att valpen låg fel och fick efter en stund ut den och plockade ut ett antal döda valpar. Ingen hade överlevt.

Tiken var helt lugn under denna procedur och när valparna var ute så gav vi henne vätskeersättning, tvättade henne och såg till att hon kom in till oss i värmen.

Vi glömmer aldrig hennes blick då Seth tog ut den sista valpen.

Hon var utmattad, men lugn och trygg. Som tacksam.

Vi var också utmattade känslomässigt – men nöjda med vår insats – det hade ju handlat om liv eller död och vi räddade det som gick så som situationen var.

Nästa dag tog vi tiken till en veterinär som konstaterade att vi räddat hennes liv. Tiken var snart på benen igen och hoppade runt med de andra hundarna. Hon verkade glad att ha fått livet åter. Vi begravde valparna på en fin plats.

När ägaren kom för att hämta sina hundar fick han en avhyvling för att han inte berättat för oss att tiken var dräktig. Man ska ju dessutom inte flytta ett dräktigt djur så nära förlossningen. Kanske var det den stressen som gjorde att valparna dog? Men det vet man ju inte. Sorglig historia – men vi räddade iaf en hund, tiken.

Birgitta Jonsson / Idre