”Mjuka eller hårda” linjen i hundfostran?


Jag tror helt på min teori att det krävs en stark ledare. Mer om det kan man läsa under kategorin vildmarksliv.

Jag har största respekt för Anders Hallgren som har gjort otroligt mycket i sin yrkesgärning för hundsverige.

Men som inom all psykologi finns det olika inriktningar och vetenskapen om hundens beteende är ingen exakt vetenskap utan kräver praktiska erfarenheter och inlyssnande av varje individ för att förstå.

Jag skulle vilja påstå att min hundfostran ligger någonstans mittemellan, men med stark tro på flocken och rang inom den. Att man som hundägare måste ta ledarskapet. Däremot finns det ingen nödvändighet i att en flockledare alltid måste gå främst bland mina hundar jag haft. Det skulle ha fungerat dåligt med slädhundarna som jag under åtta år hade 75 åt gången att styra. De var en flock som såg mig som ledaren, även om jag i hundgårdarna delade upp dem till mindre flockar. I vildhägnet var hela laget ”på min sida” när jag kallade på dem.

Jag har jobbat med många olika raser av ”problemhundar” under åren och bestämde mig till slut att skaffa  rottweiler för att studera dommer, då jag hörde att dom är mycket svåra. Jag har idag min tredje rottweiler som är mitt allt – en hane på 60 kilo som har varit en riktig buse, men börjar att bli en riktig familjehund. Men ingen rekommendation som förstagångshund.

Jag skaffade min första rottweiler för att utmana mig själv ytterligare. Tikar och hanar av rasen kan skilja sig en del åt, även om båda är skarpa, men hanar behöver ett tydligt ledarskap från sin ägare för att inte ta över. Jag hade förmånen av att under tiden Sven Järverud levde att få diskutera rasens egenheter med honom, som gav mig mycket kunskap. Jag har haft många hundar som betecknas som lite svårare raser.

I min fostran av mina tre rottweilers (Rolf, Ada och Gunvald) har jag varit mjuk. Inte utmanat till kamp i onödan via arg röst och aldrig haft ett häftigt beteende. Inte varit skarp om det inte varit allvar – men då man måste veta vad man håller på med och verkligen genomföra positioneringen av vem det är som bestämmer, är ledare. Jag har med otroligt få undantag mjuk röst i mina tillrättavisningar, men fick ändå mina första hundar att lyda exemplariskt.

Gunvald som jag har nu har ju lite speciell bakgrund eftersom han mest sprungit fritt på fjället med huskies och drabbades av min och sambons separation då han var liten och då inte fick lika mycket tidig träning av mig som de andra två. Men i grannskapet här där han bott med mig i ett år, han är tre nu, så har han ett gott rykte. I dag ignorerar han hundar som gör utfall och speciellt älskar småhundar efter han hjälpt mina huskies med deras valpar. Men vissa delar av hans fostran har jag inte varit med i och får kompensera för nu. Gunvald är inte mer än en hund, men jag korrigerar om han visar sig vilja göra utfall. Då får jag visa att det inte är OK med att säga till och behöver inte rycka hårt i kopplet – men vill få bort hans uppmärksamhet från risksituationerna.

Jag har upplevt riktigt kadaverdisciplinsfostran av hundar på nära håll då min far som nu är 79 varit verksam som hundinstruktör hela livet bla som konsulent för Hundskolan i Sollefteå för militärhundar. Han håller fortfarande hundutbildningar och jag var med otaliga gånger.

Schäfrar under total kontroll oavsett vad som hände runtomkring. De hundarna är jag uppvuxen med. De hundarna min far fostrade var perfekta för sin roll, men metoderna har förändrats med tiden. Min favoritsysselsättning under tidiga tonåren var att gå rakt ut i dalaskogen och övernatta under bar himmel med hundarna. Fortfarande är övernattning i skog, med hundar min uppfattning av total harmoni. Vi hade ett helt annat samspel än att de skulle lyda blint. De var mina bästa vänner. De följde mig  med kärlek och respekt. Lydnaden var inte primärt mellan oss utan det var omtanke, respekt och förtroende styrde att det fungerade. Men att min far hade gett dem en grundlydnad hjälpte säkert till att det fungerade.

Jag finner alltid att just ett tydligt, men vänligt ledarskap fungerar extra bra på s.k problemhundar, då det är människans ledarskap som brister och gör hunden  aggressiv p.g.a den känner sig osäker och när ingen ledare finns så tar den ledarrollen.

I senaste numret av Hundsport skriver Anders Hallgren/AH (som jag kommer referera till honom som) under rubriken i artikeln om”Hundar som inte gillar andra hundar” bla (inte ordagrant):

Att man inte ska trycka ner en hund, och inte ens tikarna gör det med sina valpar, att det inte är ett naturligt beteende. men det gör visst tikarna, de är stenhårda enligt min erfarenhet. Mödrarna kräver underkastelse. Men jag använder mig inte av denna metod då nu hunden är på väg in i sitt vuxenstadie och du då endast triggar hunden till kamp.

AH emotsäger att man ska höja rösten eller dra i kopplet – där håller jag med, eftersom man då väcker kamplust via kopplet. Var en lugn ledare som bestämmer vad som gäller! Det är min teori, som jag kallar ledarskap.

Min uppfattning om ledarskap är att främja och uppmuntra, inte kväsa. Som den chef i stora företag som jag varit i mitt yrkesliv. Ledarskap är inget man får – det är något man måste förtjäna.

Att fysisk och mental träning är viktig för att stressa ner hunden håller jag också med om, som AH skriver i artikeln.

AH beskriver också hundprogram i TV där man försöker straffa bort negativa beteenden och uppträda auktoritärt. Straffar gör jag aldrig, däremot är jag auktoritär, precis så att hunden förstår, med för mig enkla gester och beteenden. Jag går in och analyserar, läser av hundens beteende och samspelet med familjen. Sedan gör jag en handlingsplan efter hur jag läst av hundens känslor, dvs  beteende som för mig blir väldigt tydligt. Jag har också en del att säga mot hundfixarprogrammen i TV som jag kallar Cesarsjukan – quickfixen. Varje hund är en individ och att försöka att applicera det man ser i hundprogrammen på sin egen hund är svårt då alla hundar och människor är olika individer och den sociala miljon och andra förutsättningar spelar in.

Man måste träna och åter träna bort problemen med sin hund, varje gång, varje dag tills hunden blir trygg. Inte straffa. Och inte tro att någon annan på en enda gång ska hjälpa bort problem som antagligen tagit lång tid på sig för att byggas upp. Fortsätt att träna efter råden ni fått!

Hundpsykologen AH skriver också i artikeln i Hundsport om att man inte kan bestraffa bort felbeteende eftersom man då kan få en passiv och undergiven hund. Jag håller med. AH vill kartlägga orsaken till problemen.

Medan jag kör HBT – hundbeteende-terapi och ser vad beteendeproblemet är – både hos människorna och hunden – och hjälper hundföraren att förändra sin kommunikation till ett språk som hunden förstå och hunden får positiva upplevelser av att lyckas med det som förut varit svårt.

*Med reservation för att jag kanske missuppfattat detaljer i Anders Hallgrens teorier – eftersom han inte skriver om dem på internet. Mer än skummande på ytan av beskrivningar av hans böcker, hans kurser samt andras kommentarer i bloggar och forum om AH.

Men jag tror att jag och Anders Hallgren är ense i mycket, dock inte om flockpsykologin – vilket är min specialitet.

Min linje är att läsa av djurs signaler och att jag aldrig har varit rädd för ett djur, även djur i vilt tillstånd, men jag har självklart respekt. Jag har inte känt rädsla för jag förstår hur och när jag ska närma mig. Jag har varit nära djur under hela min uppväxt och började med att dressera grisarna på bondgården – innan djurs naturliga beteenden tog över mitt intresse. 

Relaterade inlägg på bloggen:
Hundman som kör HBT.
Problemhund – min metod – mjuk men bestämd.

/Mvh Seth

10 responses to “”Mjuka eller hårda” linjen i hundfostran?

  1. Pingback: Gripande blogginlägg om att bemöta sin hund | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  2. Börjar med att säga att jag tycker att du skrivit ett väldigt bra inlägg, Seth.
    Jag är nog också av den typ som ligger nånstans mittemellan hårda & mjuka metoder, för det ena utesluter inte det andra anser jag.

    Jag får dock höra när man diskuterar detta med andra hundmänniskor att de tycker jag använder mig av sk. 70-talsmetoder p.g.a att jag anser att det ibland kan vara nödvändigt att ta sin hund i nackskinnet. Då snackar jag alltså inte om att det ska göras i tid & otid, utan att det kan behövas någon enstaka gång för att understryka att vissa beteenden är absolut nolltolerans på, i & med det så placeras jag direkt i facket ”elak & för hård” & så är diskussionen slut.

    Detta säger för min del allt om varför vi har så många osäkra & aggressiva hundar i vårt samhälle idag. Jyckarna har ingen aning om ifall husse/matte faktiskt klarar av att ta hand om alla situationer som kan uppstå & tar därav på sig mer ansvar än de kan bemästra, & så går allt åt pipsvängen.

    Det går inte att jobba bort t.ex ett aggressivt beteende genom att ”kasta köttbullar” på hunden, vilket verkar vara den gängse metoden folk får lära sig på hundkurserna idag, utan man måste jobba med tilliten människa/hund då den gått förlorad nånstans (eller kanske rent av aldrig funnits där) & även försöka att avleda i skarpa lägen (vilket kan vara nog så svårt).

    Varför är det så svårt för folk att förstå att om man är konsekvent & tydlig mot sin hund så har man halva jobbet med fostran gjord redan där?
    Är du det så får du en hund som lyder med glädje istället för knäckt underkastelse. Du slipper även den frustrationen som kan uppstå när du tror att du har fått en hund som är för korkad för att fatta, när det egentligen är du själv som är för korkad för att visa din hund vad du menar.

    Sen har vi även det -enligt mig- förhatliga uttrycket ”En hund är en hund”, som gör att de flesta tror att det inte spelar nån roll vilken ras man har, alla raser är lika simpla att fostra, & så utgår man från det & väljer ras efter uteende… :/
    Då jag själv haft en bunte olika raser kan jag med säkerhet säga att inget kan vara mer fel! Det är milsvid skillnad vad gäller fostran av olika raser + att man måste räkna in att alla hundar även är egna individer, så den som tror att rasvalet inte spelar nån roll ang. fostran blir nog rätt förskräckt när den går från att ha haft t.ex en Sheltie till att skaffa t.ex en JRT.

    Oj vad långt & svamligt det där blev, haha, hoppas i alla fall att du förstår lite hur jag tänker & vad jag menar 🙂
    & så avslutar jag med att säga att jag anser att alla hundguru-program på tv är av ondo.

    M.v.h/Liz

    Gilla

  3. Fostran handlar om underkastelse och inget annat. Hundens förmåga att underkasta sig våran vilja. Är hunden undergiven oss kan man slänga koppel och godis i soporna. Så enkelt är det.
    Detta vill inte Anders och alla andra belöningstränare kännas vid och därför har dom problem med sina hundar oxå.
    /Jodde

    Gilla

    • Hej Jodde
      Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med dig fullt ut. Vad har du för hund och vad har du haft för typ av hundar ?
      Att underkasta sig våran vilja och slänga godis och koppel i sopporna, det är inget problem att gör för att få en hund kuvad och undergiven, men skall du få en hund som skall utföra arbetsuppgifter för ”dig” så kommer du inte att lyckas med den metoden.
      Du måste relatera till dig själv, vill du vara underkastad och undergiven hela ditt liv, piska eller morot vad väljer du ?
      Men visst! Jag håller med dig om att lydnadsträning och ledarskap på hundar håller på att blekna bort i den nya läran och det ser jag som ett stort problem.
      mvh
      /Seth

      Gilla

    • Hej Seth och tack för ditt svar!
      Jag tror det är väldigt lätt att hamna i gamla tankegångar på den tiden då hårda tag var mer regel än undantag. Vi vet av erfarenhet att det förhållningssättet fungerar. MEN
      det resulterade inte i enbart undergivenhet utan det slog ofta över i rädsla. Vi fick krypiga stressade hundar så uppenbarligen gjorde vi nåt fundamentalt fel.
      När man diskuterar så får man skilja på fostran och det vi kallar dressyr. Det är det som är problemet med den moderna belöningsträningen då man har blandat ihop detta.
      Fostran är det vi menar med ledarskap. Det vill säga den relation du har till din hund. Det bygger på att du leder och ger hunden trygghet genom livet. Med hjälp av kommunikation, fasthet och ett konsekvent agerande.
      När du tar på dig bestämmande och trygghetsrollen så underkastar sig hunden dig.
      Vissa hundar gör detta omedelbart dvs hunden har mycket ”will to please” i generna.
      Medan andra har svårare för det.
      Undergivenheten är en trygg sinnesstämning hos hunden och den skapar en kontakt, lyhördhet och följsamhet helt naturligt. Det behöver inte tränas in.
      Vi har fyra hundar, det är bordercollies och jackrussel.
      Vi tränar och tävlar agility och vallning. Arbetslust och initiativförmåga finns i överflöd. Men det finns där i rätt sammanhang.
      Anledningen till att våra hundar är så lättsamma i vardagen det är inte för att dom lärt sig sitt, ligg och söka kontakt för att få godis.
      Nej det är pga deras undergivenhet det gör att dom är lyhörd på oss och ointresserad av omgivningen.
      Mvh Jodde

      Gilla

    • Tatjana Zeidler

      Jag håller inte med dig Jodde. Vi är överens så långt som att alla hundar behöver en ledare. Men hur du befäster ledarskapet beror på individen. Att vara konsekvent tror jag att man kommer långt rent generellt. Samtidigt, en hund gör aldrig något som inte lönar sig. Om du kallar på din hund som är i full färd med att nosa på något som luktar spännande så ska du framstå som ett roligare alternativ för att han ska ge upp det han håller på med. Så jag tror knappast att du kam slänga belöningen i soporna. Vad nu belöningen kan tänkas vara. Det gäller att variera sig. Jag vill att min hund ska samarbeta med mig för att han tycker att det är roligt. Att belöna sin hund när den har varit duktig utesluter inte ett bra ledarskap. Men visst, du kan aga din hund till lydnad. Frågan är då, vill du ha en hund som gör som du vill för att han är rädd för konsekvenserna av att inte lyda, eller vill du ha en hund som kommer glatt springandes mot dig när du kallar på den? En glad hund mår bra. Den hårda skolan är en genväg för dem som inte orkar anta utmaningen att få sin hund att göra dig till viljes för att han tycker att det är roligt. För det kräver både mer kunskap och fantasi. Och du vet kanske vad man brukar säga om genvägar…

      Gilla

    • Hej
      Jag håller inte med dig om att fostran bara handlar om underkastelse och inte med motivationen.
      I vildmarken med 75 hundar och turister som har varsina slädar som följer mig då det kan vara snöstorm så du inte ser mer än 5 cm så måste du kunna lita på din ledarhund och att han har en tro och respekt för mig att föra oss dit vi skall. Det finns många andra exempel, men att få en bra hund bygger på tillit, lydnad/inlärning så klart. Men att tro att hundar som verkligen skall ställa upp för dig i sådana situationer med dina tankar funkar inte enligt mig.
      Däremot så håller jag med om att godisautomaterna och brist på traditionell lydnad har spårat ur.

      Gilla

  4. Pingback: Min metod är HBT – hundbeteendeterapi. | Seth Sjöblom

  5. Pingback: Hundman som kör HBT. | Seth Sjöblom

  6. Pingback: Problemhund – min metod – mjuk men bestämd. | Seth Sjöblom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s