Att vara född Rottweiler.

Nu har vår rottweilerhanen Gunvald ökat i vikt igen efter sin magsjuka då han vägde 45 i februari. Då var vi mycket oroade och torkade spyor i några dygn. Jag tror det betydde något bra för min och Gunvalds anknytning att jag tog hand om honom när han mådde så dåligt. Han var så svag, tryckte sig för första gången mot mig i sängen, mellan hulkningarna.

Och han var grymt duktig som alltid försökte hoppa ner på golvet innan han spydde. Väl där undvek han mattan, trots att hans kropp var i konvulsioner. Det är ju inte Seth som berättar nu, utan Victoria, en ganska hundovan person i själva verket. Men jag har ju barn..

”Någon” har förminskat mina tofflor med två storlekar..

Jag som av vana vaknar lättare än husse Seth tog snabbt som sjutton ut Gunvald flera gånger de nätterna han spydde, tillslut blod.

–  Ut på baksidan, med att fästa kopplet i ett annat koppel vi har fäst i trappräcket, så han kom ut på gräsmattan.

Gunvald verkade bara vara tacksam för min omsorg. Kanske det är den omsorgen som belönat mig med att jag nu har blivit hans matte?

Jag har aldrig trängt mig på – utan tvärtom. En ganska märklig upplevelse att ha 50+ kilo tung rottweilerhane rätt i mitt ansikte som bara vill mysa och slickar på mig med sin breda varma tunga – när jag inte alls fick beröra hans ansikte i början, eller ens idag kör ner mitt ansikte rakt emot hans. Jag bloggade om att plötsligt bli rottismatte – med en av de mer komplicerade hundraserna, som jag aldrig mött förr.

Var mer van vid domesticerade hundar, alltså vars sociala egenskaper främjats i avel, som Golden Retriever och Fransk Bulldog, som avlats för att fungera lättare socialt. Rottweilern är fortfarande en vakthund. Rasen är svårare än en sällskapshund, men väldigt tydlig. Rottweilern morrar och varnar om den känner sig obekväm. Det gör inte alltid de mer domesticerade hundarna – de som toppar bitlistan.

De mer familje-avlade raserna verkar inte vara i lika nära kontakt med sitt hund-jag, så de ibland bara kan hugga till direkt utan föregående varning.  Ett beteende som är längre ifrån hundarnas naturliga jag. Minns det angående bit-topplistan, samt tidningarnas rubriker. Stora hundar har kraftigare käkar av naturen och får större rubriker om de biter. Trots att många mindre hundar gör rasande utfall mot Gunvald, utan att han reagerar.

Ja, varför ska mindre hundar undgå rätt fostran? Tydligen ingår det ibland i hund-oansvaret att inte ens försöka korrigera mindre hundar? Tänk om de möter en tuffare och större hund som kommer lös, när de ständigt utmanar till fajt? Gunvald skiter i vikket. För att han är under kontroll och verkar tycka att utfallen är löjliga. Men en dag kanske inte hundägarna som inte reglerar sina hundar har sådan tur?

Människor måste acceptera att hundar är djur och respektera dem som sådana. Och dra in även små hundar och korrigera dem när de hetsar andra hundar till anfall.

Det var svårt i början för mig att möta rottweilerrasen – jag som trodde man skulle gulla med hundar? Jag säger bara som det är. Jag var oerfaren. Men det är faktiskt lättare nu – på ett annat sätt, nu när jag förstått.

Jag vet var jag har Gunvald men vet också att respektera hans gränser. I början fick jag inte alls komma nära. Idag kan jag ibland när han börjar gosa med mig – få pussa honom på örat. Gjorde det en gång för länge sedan när jag översköljdes av ömhetskänslor – men han då markerade väldigt starkt med att morra argt och bita ifrån – i luften. Han hade inte accepterat mig fullt då när jag blev lite ivrig.

Men han har aldrig någonsin nafsat tag i någon, men jag förstod ju att: Hoppsan, jag gick för långt då.

Gunvald och Seth.

När Gunvald i februari var utskriven var inte magbesvären helt över. Vi köpte burkmat för känsliga magar i/d och gav mat fyra gånger om dagen i små portioner. Klart att Gunvald gillade kosten – han är ju hund. Men Seth botade den till slut blödande magen med sin kunskap och hans gamla huskur.

Sedan fortsatte med vi hundmat från Royal Canin  – kraftfodret 4800 som Seth alltid har använt till sina stora aktiva hundar som Gunvald har behövt.

Gunvald är en riktigt stor kille nu. Men Rottweilers mognar sent och Gunvald är nog färdigvuxen först om ett halvår när han är fyra år. Kommer växla över till ett mindre fettrikt foder så småningom, eftersom hunden annars kan bli överviktig iom kastreringen.

Seth har alltid använt Royal Canins foder – efter varje hunds individuella behov. Även då han var förbundskapten i Svenska Dragsportslandslaget för draghundar åren 1997-2000 och själv var tävlingsförare med hundspann i långdistanstävlingar på 10 till 40 mil. Så snart väljer vi ett av deras andra lämpade foder.

Vi fick aldrig svar från djursjukhuset om vad som var fel. Att Gunvald spydde blod berodde troligtvis på retade magslemhinnor. Kanske var det hela bara en magbacillusk? Fast det får vi aldrig reda på. Men han har mått bra.

När Gunvalds kemiska kastrering på datumet av sex månaders hållbarhet nästan – gick ut i veckan, så blev Gunvald orolig.

Vi såg på nästan bara en dag ett förändrat beteende. Han vaktade på mig när vi hälsade på en man när vi var ute och gick och mannen stod nära mig. Det är inte ett beteende vi vill ha eftersom han verkar tryggare utan ”spetsen” i vaktbeteendet, även om det är hans genetiska roll.

Som skaparen av hundfonden Monica Lindgren så klokt myntat:
Man kan inte rå för att man har blivit född som rottweiler. Man är som man är född. Vissa raser är grymt missförstådda. De blir bra hundar genom rätt handledning. Men ska hanteras med kunskap. Vissa raser har sin hundgenetik mer intakt, som vissa brukshundar, som rottweilern. Inga knähundar man kör med för sin egen skull. Och ingen förstagångshund.

Seth tog Gunvald till Lerums Djurklinik och diskuterade Gunvalds förändrade, mer oroligt vakande beteende med den erfarne danske veterinären  Hans Jörgen Nielsen som beslutade att inte lägga ett nytt kastreringschip som behöver några dagar på sig för att börja lösas upp i vävnaden för att verka – utan Gunvald fick en kastreringsspruta. Vi lät Gunvald vara lite i fred en dag och sedan hade allt dominansbeteende dämpat sig. Underbart att få så kvalificerad rådgivning när vi var oroliga för hur Gunvald skulle samsynka med dotterns vilda kompisar – utan att bli stressad. För han är känslig på så sätt att han läser av hur människor är i sinnet. Av upptrissade människor avläser han just det – att han inte får slappna av. Min koncentrerade uppsyn är dock inget problem. Även om jag kan få en tung tass på armen när Gunvald vill ha mer uppmärksamhet..

Seth påtalar att det är en ynnest att ha en rottishane så nära som Gunvald nu kryper upp nära mig. Men jag känner bara Gunvald. Både som den som jag inte klappade på huvudet i början – enligt Seths instruktioner – till den nu snart 60-kiloskillen som gör allt för att närma sig till mig. Som inte bara har accepterat mig utan uppsöker mig – och som jag aldrig någonsin varit rädd för, trots hans ibland stöddiga beteende och alla ljud när han ”pratar” – som speciellt rottweillerhanar, men även honorna gör.

Gunvald inger – med rätta – respekt. Han blir ofta beundrad av hundkännare både för att han är så stilig – och balanserad. Inte ens när en full 18-åring plötsligt hoppade fram helt oväntat för några veckor sedan och ”på skoj” överföll Seth och Gunvald – skrikande med spretande armar, så bet inte  Gunvald. Även om hundens tyngd fick killen på rygg och Gunvalds morrningar gjorde killen lite spak. Blev stolt över Gunvald och hans fostrare när jag fick höra det. Den killen hade tur att Gunvald inte biter utan har omdöme nog för varje situation.

– Livvakt, vakthund och nalle i ett – som ett Kinderägg.

Jag har ingen speciell kunskap om hundar – men jag tror faktiskt att hundens mentala status beror mycket på fostrarens stabilitet.

Det jag har förstått är iaf att en rottweiler-(hane) inte är en förstagångshund. Men som kan vara världens nallebjörn – som Gunvald mot mig idag – när hunden får välja det själv och känner sig helt trygg med läget. Inte alls lättköpt – hur som helst.

Blir lite ledsen när jag tänker på att hundovana kan tro att en rottweiler – som andra fina killar som Gunvald – är en sk ”lätthanterlig familjehund”. Många hanhundar av rasen avlivas när de börjar bli könsmogna – utav oerfarna familjer som missförstått snacket om den här mycket speciella rasen – rottweilern – fortfarande en vakthund av kreatur och sin familj. Som behöver stabil fostrare för att veta reglerna så hunden förstår.

Det är världens bästa hund när man förstår vem en sådan hund är född att vara. Man kan inte hjälpa om man blivit född som Rottweiller. Det behövs verkligen en hundvan ledare som förstår och kan fostra rätt.

Och att vara en ledare betyder inte hugg och slag – eller hög, arg röst. Tvärtom kan ett aggressivt beteende från ägaren ge en mer orolig hund. En ledare är inte den som skriker högst – utan den som vägleder tryggast. Där tycker jag att Seth har gjort ett gott jobb.

Jag har i mitt liv fått en snäll och trygg nallebjörn av en hundras som ofta blir misskrediterad. Den hunden som ofta vill möta mig nos mot nos – men på sina villkor.

/Björnkram från Victoria.