Att plötsligt bli rottismatte.


Om mötet med rasen rottweiler för en hundovan person som jag. Inkörningsperioden krävde lite instruktioner utav min hundman Seth. Jag har aldrig haft egen hund. Bara varit plastmatte för några av mer sällskaplig karaktär.

Det första jag fick lära mig om Seths rottweilers Ada och Gunvald var att inte hur som helst klappa dem på huvudet. De själva måste få ta första initiativet. De kände mig inte då och gillade inte alls om jag tog mig den friheten. Inte utan att de först hade tagit initiativet, vilket de inte gjorde alls.. Jag fick tänka på att inte skjuta fram ansiktet och gosa, som jag gjort med andra ”sällskapshundar”.

Vissa raser, avelslinjer, eller hundindivider har inte slipats av till att vara sällskapshundar – utan har behållt den personlighet de från början var menade att ha. Som Seths rottisar, väl utvalda, med instinkterna intakta.

Rottweilers integritetzon sitter väldigt starkt runt huvudet. Kanske egentligen hos alla hundraser, men vi har mattat av och anpassat hundarna sällskapligt, via avel. Rottweilern är fortfarande en ras som ännu har mycket stark integritet och instinkter i sig som en vakt -och vallhund. En ren rottweilerhane – som inte har rasuppblandningar bakåt som mildrat de från grunden menade framavlade egenskaperna – det är ingen enkel kille. Han behöver en kunnig fostran. Tikarna är lite lättare, men inte mindre skarpa om det gäller. Bitches i sin ursprungliga form alltså..

En rottis från mer skarpa linjer är det man brukar kalla för – en strikt enmanshund. Mjuk mot familjen men restrektiv mot andra.

Men jag och deras husse blev ju så kärleksdrabbade att hans hundar kom på köpet, precis som min dotter för Seth. Sedan fogades vi alla ihop med så starka band, att både jag och min dotter kan bete oss ”fel”. Oavsiktligt gå över gränser, men utan annan reaktion än att hunden vänder bort huvudet.

Hanen Gunvald som som vägde 22 kilo mer än den gamla tiken Ada var ändå mycket underställd henne – eftersom hon hade fostrat honom. Han lät henne dricka vatten först. Han vågade knappt ta emot en hundgodis när hon var i samma rum. Han hoppade aldrig upp i sängen om Ada låg där om inte Seth gav ordern. Trots att Gunvald var en decimeter högre i mankhöjd än Ada. Tiken bestämde. Det fascinerade mig – för han var ju ganska mycket större.

Jag fann kontakt med Ada snabbast. Hon började efter en tid att lita på mig. Men jag trängde mig aldrig på någon av hundarna.

Gunvald var svår att förstå för sitt lite buffliga sätt för mig som var så ovan. Det där rottweilerhanemorrandet var svårt att förstå sig på. Är han arg nu? Vad menar han? Men jag  har aldrig känt ett uns av rädsla eller blivit skadad trots att jag gjort misstag i hur jag närmat mig dem båda. Men de har markerat tydligt. Jo, jag har fattat. Bra kommunikation tycker jag. Hittade ganska snabbt i början ett favoritställe att klia under öronen som fick tuffmorrandet att avta till skönsuckmorr. Wow, tänkte jag. Och fattade långt senare – att jag som skönkliare blivit en behagande bitch när de behagade, till hundarnas nöje!

Nå ja. Jag må vara snäll, Men jag är även så omvårdande och trygg, att jag började betyda mer, blev till något annat efter några månader. Det ser jag ju på Gunvald idag och sedan mycket länge.

Det här är sista bilden på kära fina Ada. Då jag hade känt henne i ett halvår. Hon kröp då upp nära och slickade mig i ansiktet, oväntat tillgivet. Och det var första gången som Gunvald sökt min närhet så här, han gick och lade sig mellan mina ben. Kanske hade han väntat på Adas godkännande? Ganska många kilo hund men det går inte att ta miste på att det var de som bestämde när vi skulle bli nära. Och sedan var de lojala mot mig också. Inget lättvindigt projekt. But well worth waiting for – true devotion.

Dagen efter kom Seth hem efter en helt vanlig hundpromenad och sa att han skulle avliva Ada. Jag blev helt chockad. Ada hade senaste halvåret börjat att då och då falla ihop i krampanfall under någon minut. Sedan verkade hon repa sig snabbt och inte lida några men efteråt. Men Seth berättade när han kom hem den dagen om ett hundmöte på promenaden då Ada plötsligt, helt onormalt hade blivit jätteaggressiv mot en annan hund. Seth hade korrigerat och då hade Ada vänt sig emot Gunvald med raseri och råkat hugga Seth i benet då han gått emellan. Nu avlivar jag Ada sa han. Ada, hans förtrogna, hans livspartner, hans allt faktiskt. Ada var världens snällaste. Inte en uns av aggressivitet i henne under hela hennes liv – förrän den gången då hon spårade ur.

Seth tog henne till veterinären ett par timmar senare, den veterinär som haft hand om Ada sedan hon var valp. Hon misstänkte hjärntumör på grund av Adas personlighetsförändring och grät med Seth efter att Ada blivit avlivad, hon hade också sett ett utfall från Ada när hon kom ut och hämtade dem i väntrummet på veterinärkliniken.

Jag förstod då det där svåra ansvaret. Att gå emot sitt hjärta i ansvaret för sitt djur. Att ta ansvaret för att ingen i omgivningen skulle få lida och att inte hunden själv skulle få lida..

Efter Ada var det tomt, men Gunvald började sedan våga ta för sig mer utan sin ”alfatik-mamma” närvarande.

Då började Gunvald krypa nära mig när vi lagt oss för att sova. Kände anknytningen, att han var en liten en som kände sig trygg nära mig. Som om jag var en mamma? Han sov gärna emellan mig och Seth men lade han sig oftast som klistrad vid mig.

Hans burr-burr-morrljud har efter hand fått andra betydelser än förvirring hos mig. De betyder ju lite olika saker, när man lärt sig! Murrmorr från en snacksalig rottishane är rent prat. Nu kan jag ju urskilja och förstå exakt. Jag hör idag att det är det kaxiga tonåringsmorret när han vill busa och bli sedd. Låter mer än det är. När han vill ha närhet, fast ändå verkar motsträvig och tuff, trots att han kommer till mig så är det kelmorr jag hör. När jag kliar honom lite bakom örat avtar morren i en skön pust, för det var bara närheten på det sättet han ville ha.

Eller när Gunvald börjat somna och vill vara i fred. Han behagar inte någon när han inte vill. Raka besked. Men han lyder om vi säger till att han ska lägga av med kaxbeteende – vilket hörs lätt på han ”prat” om man vet. Men då får han veta att det räcker med kax – på ett respektfullt sätt.

Rasen i sig är ingen förstagångshund. Märk väl. Det kämpar Seth för att lära ut, även till dm som stött på problemen.

En oseriös kennel kan sälja en rottweiler till någon som söker en familjehund och köparna förväntar sig en gosig vek nallebjörn man kan göra vad man vill med. Där tar det stopp. Även om en rätt fostrad hund av en mycket hunderfaren förare aldrig biter och rottweillern med rätt fostran och rätt kunskap blir familjens bästa vän, så är hanarna som en annan ras, då de vid könsmognaden börjar kaxa upp sig mot sin ägare. Man lyckas inte så bra att bygga upp en ömsesidigt bra och respektfull relation via att trycka ner eller ryta aggressivt en sådan hund.

Inte kampa om ledarskapet, för det taggar rasen. Man ska bara vara bestämd och lugn – det har varit Seths sätt att ta ledarskapet över sina tre rottisar. Gunvalds pappa Rolf var väldigt stor, nästan ett huvud högre än sin son Gunvald. Rolf var strikt lydnadstränad, men blev tyvärr sjuk alltför tidigt. Hans son Gunvald är busigare pga att han hamnade mitt i en spearation under sina viktigaste fostringmånader. Men han litar på sin husse och lyder när det är rent allvar.

Seth säger att i Göteborg exempelvis så ser man rottweilern, speciellt hanar som en perfekt familjehund. En hund som bara kan komma in i vilken familj som helst. Och en rottweilervalp är ju verkligen något av det sötaste som finns -som  en liten björnunge.

Sedan blir hanen könsmogen. Och då inträder ledarproblem och det kan ofta sluta med att kunskapen hos ägaren tryter och leder till ett mörkertal av avlivade unga rottweilerhanar, på grund av okunskap. Mycket sorgligt att säljare inte tar sitt ansvar och informerar om vad en rottweiler kräver i engagemang och kunskap.

Rottweilern är en familjehund i den meningen att de skulle gå i döden för sina flockmedlemmar. Men de kan lika väl vilja sova i avskildhet på golvet. De kan aldrig förväntas att acceptera att vara någons gosedjur. Det är bara på deras villkor, om man inte är ledaren, som husse Seth är. Men Gunvald morrar så det står härliga till ändå, tills Seth säger; att ”nu är det  bra”. Då slappnar Gunvald av. Seth är alltid, upprepat, så djäkla lugn med Gunvald!

Seth uppfostrar mjukt men fast. Höjer aldrig rösten. Avstår från kamp som trissar upp – är bara en tydlig ledare. Seth har fått förklara en hel del för mig, som om varför Gunvald hoppar upp på mig och Seth om vi kramas. Det är inte för att hunden är svartsjuk. Med bröst mot bröst i hundvärlden så utmanar vi varandra.

Och en rottweilers största fokus är familjen, flocken. Han vill in och avbryta kramen för att vi ska vara vänner, hålla fred. Det är så han ser det. Hans uppdrag som brukshund.

Gunvald reagerar ganska kraftigt och blir upphetsad om jag grälar på min tonårsdotter eller Seth. Senast i morse stod jag med Seth i hallen och jag höjde rösten och grälade lite på honom om något, lite på halvallvar, jag var inte arg, bara intensiv. Då såg jag Gunvald resa sig upp och sedan kom han sättande och hoppade in mellan mig och Seth. Han vände ryggen mot mig, som att han skyddade mig – och började skälla på sin husse – flockledaren!

Jag blev full i skratt. Vem älskar inte någon som försvarar en, särskilt när man grälar lite på sin man?

Seth tyckte också att det var väldigt roande. Sedan förklarade Seth att Gunvald ville skapa fred i flocken – familjen är ju en rottweilers mening i livet.

Men varför skällde han på Seth, sin husse, när det var jag som höjde rösten? För att Seth är ledaren med ansvaret att skapa lugn. Chefsrollen alltså. Och jag bara gläds för att även Gunvald tycker att jag ska ha sista ordet – för husfridens

Idag har det gått drygt 1,5 år och jag får ibland när vi ligger i sängen ett tungt rottishuvud på bröstet, precis innan min strupe och han ligger och suckar tryggt, eller på min kudde då hans ansikte ligger mot mitt. Där vill Gunvald ligga, just då.

Och jag vet att han aldrig skulle svika mig. Även om inte andra förstå precis hur han funkar.

21 responses to “Att plötsligt bli rottismatte.

  1. Pingback: De mest trogna och glädjande dör först | Hundcoachen Seth Sjöblom

  2. Pingback: När Seth hundcoachade på MyDog | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  3. Pingback: Sommargäst och kaffeskvätt – fotokavalkad och mer om rottis | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  4. Pingback: Oron och tacksamheten att leva med hund | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  5. Pingback: Rottweilergnag på näsan – kärlek | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  6. Pingback: STORA rottweilerkänslor | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  7. Pingback: Gripande blogginlägg om att bemöta sin hund | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  8. Pingback: Blogginlägg om rottweilers | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  9. Pingback: Blogginlägg om rottisar | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  10. Vilket underbart inlägg! Blev rörd till tårar när jag läste om Ada och mindes min amstaff-farbror jag fick ta avsked av för snart två år sedan. Nu ligger jag i soffan med en rottis-pojk på 1,5år. Bästa ”stora” lillgrabben någonsin. Jobbar när vi ska jobba, och vilar när vi ska vila. Bästa av/på-knappen och mild som vispgrädde. Och ”mattig” som få! Mentaltestad pojke och blodgivare som får alla på fall. Jag kan inte tänka mig en annan ras/individ efter att ha fått det här starka bandet till den ”lilla” stora rottis-själen.

    Gilla

  11. Pingback: Rottisen balanserade upp vår diagnosfamilj | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF

  12. Pingback: Rottisen Gunvald lugnade ner vår familj | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  13. Underbart att läsa allt du skrivit! Tänk om fler hade den insikten och kunskapen om världens bästa hundras!

    Gilla

  14. Pingback: Rottweiler – en harmonisk, trogen men misstolkad ras. | Seth Sjöblom

  15. Pingback: Rottweiler en svår ras att komma nära – och att fostra. | Seth Sjöblom

  16. Pingback: Utvald som mamma till Gunvald | Seth Sjöblom

  17. Pingback: Jag ska föreläsa med Svenny! « Victorias ADHD-blogg.

  18. Pingback: Att vara född Rottweiler. | Seth Sjöblom

  19. Hej Emelie..Seth här.
    Var det dig jag lämnade råd till tidigare ?
    Hur har det gått ? Ge inte upp, mejla mig så kan vi höras per telefon, det går att lösa ! sethsjoblom@gmail.com
    mvh
    /Seth

    Gilla

  20. Jag känner igen mig i det du skriver, ditt sett att se på en rottis med nya ögon. När du skriver om rottweilern som familjehund kom det faktiskt tårar. Har en rottweiler blandras och när jag ser hur han jobbar i skogen eller visar sin kraftfullhet inser jag att vi har långt kvar att jobba som förstagångshundägare och att vi kanske aldrig kan ge det han behöver. Men vi har inte gett upp! Kärlek till rottweilern ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s