Rehabilitera alla hundar eller habilitera?

Kan alla hundar återföras från beteendeproblem till ett rättvist hundliv?

Inget verkar obotligt eller omöjligt när man ser hundcoacherna på TV. Har en hund ett avvikande beteende så botas det alltid i bild. Men man bör vara realist och förstå att programmen är redigerade och ihopklippta och man enbart får se framgångarna. Vem vill se det andra och nedslås till deppighet? Vem skulle se på nästa avsnitt då? Det är bra att programmen fokuserar på fungerande metoder.

Hur långt bör man gå i hundrehabilitering

Fungerar ingenting? Det är inte hundens fel eller betyder att den är ovillig att lära. Vilken hund vill  inte vara duktig och få gillande och belöningar? Men förmågan till det kan saknas. Låt oss säga vid Tvångsmässighet som bevisats finnas hos hundar också:
Seths observationer av hund med tvångssyndrom COCD. Del 2:2
Schäferkillen med COCD – tvångssyndrom hos hund. Del 1:2

Omplacering till en mer anpassad miljö kan i vissa fall vara en lösning, bara det inte blir så att man förflyttar ett problem till helt oförberedda och inte tillräckligt kunniga personer. Dessvärre mörkar ibland människor problemen när de vill omplacera sin hund för att de snarast vill bli av med den.

Ibland kan inte en hund få ett vanligt värdigt hundliv.

Rehabilitera eller habilitera hund

Det finns två begrepp som här borde förklaras närmare: Rehabilitering – som betyder återgång till att fungera igen, åtminstone nära någons föregående individuella prestationsförmåga.
Och habilitering: När det finns en funktionsnedsättning – antingen från början eller efter att någon varit med om något och fått ett trauma kroppsligt eller som tärt oerhört psykiskt och som inte förväntas försvinna. Vid nedsatta allmänfunktioner kan man hjälpa via metodik och individuellt anpassade åtgärder för att ge ett värdigt liv anpassat till individens både nedsatta och kvarstående förmågor.  

Visst kan det fungera att hålla hunden i en sorts riskanpassad karantän då den slipper möta det som triggar den, om det är barn, bilar eller andra hundar av något visst kön, eller utseende. Begränsningarna kan vara olika svåra att hålla för ägarna.

Men visst kan en folkisk hund må bra om den bor med sin familj lite mer isolerat på landet. Eller om ett pesnionärspar har en hund som är rädd för barn men det inte precis springer barn kors och tvärs i bostaden.

Dock kan man börja fundera på hur det påverkar en familjs och hundens liv om hunden måste rastas nattetid för att undvika alla krissituationer. Hur mår familjen och lever hunden ens ett värdigt liv?

Det är obamhärtigt att hålla en hund med ohjälpligt svåra problem vid liv för sakens skull. Man måste – efter att ha gjort allt man kan – tyvärr som ansvarig acceptera att vissa hundar kan vara för skadade och för invanda i negativa och farliga beteenden för att (åter?) bli anpassade till ett fungerande liv.

Man är faktiskt ingen djurvän utan beter sig som en egoist – om man vill behålla en hund till varje pris. Om man måste begränsa hunden till ett onaturligt liv – som att placera den ensam i en hundgård för att ingen ska skadas.

Hur skulle en hund då må? Det är hundens behov som måste vara i fokus. Man tog på sig många tunga ansvar när man tog hem sin hund till sin omvårdnad. Att blunda för verkligheten hjälper ingen.

Våra relaterade inlägg:
Det svåra ansvaret – att låta avliva en livskamrat.
Veterinäravlivningen för smärtsam – gör det smidigare för alla!

”Ett ansvarsfullt hundägande innebär att alltid
sätta omgivningens säkerhet och hundens välmående främst.”

Mvh Seth Sjöblom