Det svåra ansvaret.


Min rottweilertik Ada har jag haft sedan hon var liten valp. Den pålitligaste, mest självklara tiken med stor familjekänsla. Men hon kunde vara bitchig mot andra hundar om hennes rang blev förbisedd.
Hennes ålder på 11 år märktes inte så mycket annat än att hon var lite stelare i höfterna. Inte ens grå om nosen. Lika kärleksfull och busig som vanligt när hon letat upp hundmatspåsen och tagit en munfull eller rymt under stängslet till inhägnaden jag brukat rasta hundarna i.

Men nu på sitt elfte år sedan några månader har hon fått någon typ av anfall, som epelepsi, eller av någon neurologisk orsak. Ibland börjat skutta lite, som för att hålla balansen och sedan ramlat ihop okontaktbar, eller så har benen bara vikt sig, utan förvarning. Efter någon minut har hon kunnat ställa sig upp igen. Men mellan dessa anfall har hon varit sitt vanliga goa glada jag men min oro växte sig starkare och efter ett antal veterinärsbesök så kom vi till slutsatsen att hon är gammal. Vid promenader med henne och min treåriga rottweilerhane så började hon allt mer intressera sig för andra hundar på ett negativt sätt och jag kännde inte igen hennes peronlighet.

För några dagar sedan på en hundpromenad med båda mina rottweilers gjorde hon plötsligt utfall mot en hund och när jag gick emellan och gränsade av henne vände hon aggressiviteten och gav sig på min hanhund, som själv vart rädd och bara försökte att försvara sig. Jag har aldrig sett henne vara så aggressiv och när hon av misstag nafsat mig på benet ramlade hon ihop i ett långt anfall.

När jag kom hem sa jag till min flickvän att jag var tvungen att avliva henne. Min flickvän blev lite chockad för allt hade varit bra en kvart tidigare. Men detta var en händelse som påskyndade beslutet som jag vetat varit på gång en tid.

Avlivning är det svåraste beslutet man kan ta när man har hund. Och det är ett ansvar man måste ta utan att fördröja lidandet, för att det gör ont i hjärtat eller vänta ut tiden tills situationen urartat för hunden. Eller, som jag var rädd för, att hon skulle skada någon. Ett ansvarsfullt hundägande innebär att alltid sätta omgivningens säkerhet och hundens välmående främst.

På eftermiddagen några timmar senare satt jag hos veterinären med henne i min famn. Hon slickade mina händer och jag är helt säker på att hon visste att det var slut.

Veterinären grät också en efteråt eftersom hon har behandlat snälla Ada ofta och i väntrummet fått se ett nytt utfall, som det jag fått se tidigare på dagen. Veterinären såg personlighetsförändringen, eftersom Ada aldrig betett sig aggressivt, och befarade att hon kunde ha drabbats av en hjärntumör på ålderns höst.

För mig är det viktigast att min älskade hund slapp lida även om beslutet var mycket tungt. Alla våra år som ler -och långhalm är fina minnen, som med henne alltid i fotändan på min säng och som fostrare av Gunvald.

Med kärlek och minne till en av de bästa.

/Seth

4 svar till “Det svåra ansvaret.

  1. Ping: Det ”svaga könet” är iaf inte en tik | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  2. Ping: Rehabilitera alla hundar? | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  3. Ping: Veterinäravlivningen för smärtsam | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg

  4. Ping: Att plötsligt bli rottismatte. | Seth Sjöblom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s